Herr talman! Allra först vill jag säga att det
uppenbarligen är så att det är under de perioder då den
ideologiska kompass som Mats Odell använder sig av
har väglett regeringspolitiken som småföretagen har
gått i konkurs. Så var det under den senaste perioden,
och så var det 1976-1982.
Det beror i stor utsträckning på den olyckliga
fixering vid skattefrågan som Moderaternas
ekonomisk-politiska strategi har fört med sig in i det
borgerliga blocket. Det handlar om skatter - det är
den enda fråga som diskuteras; att sänka skatter för de
välståndsbildande krafterna, att sänka skatter oavsett
hur statsfinanserna ser ut, att sänka skatter till priset
av växande underskott.
Jag kunde häromkvällen när jag hade en debatt
med Moderaternas ekonomiske talesman Bo
Lundgren ta upp den här diskussionen. När man för
samtal med Moderaterna är det helt uppenbart att de
har ett enda ekonomisk-politiskt instrument: Sänk
skatten! Det är den enda vägen, den enda åtgärden.
Det är enfalden.
Nu frågar Tobisson hur jag kan tro att höjda
skatter skall ge mer jobb. Ja, de sänkta skatter som
Tobisson har varit med om att driva igenom i
kammaren har resulterat i växande statliga underskott
i budgeten. Samtidigt som Tobisson har drivit igenom
skattesänkningarna har han drivit på en politik som
har gjort att utgifterna har exploderat. Det har
resulterat i ett totalt bristande förtroende för den
svenska nationens förmåga att hantera sina statliga
finanser. Därför betalar vi också en ohyggligt hög
ränta.
Om vi tittar på den skattekvot som man officiellt
mäter, ser vi att den har fallit. Där har Tobisson rätt.
Man har på så sätt sänkt skattetrycket. Men adderar
man till detta de gigantiska underskotten har Tobisson
under sin period varit med om att höja skattetrycket
väsentligt. Det höjda skattetrycket har gått hand i
hand med en explosion av arbetslösheten - i den
meningen kan han ha rätt.
Jag tror att Moderaterna resonerar helt fel. Vi
måste börja i andra änden, annars kommer vi inte ur
den statsfinansiella krisen.