Herr talman! Det ärende som vi nu har att be-
handla är ett juridiskt sett ganska sammansatt ärende.
Det faller också ut ur de tragiska händelserna den 11
september 2001. Efter detta förs tre svenskar upp på
en s.k. sanktionslista. De påstås ha sparat pengar i ett
finansinstitut som skulle ha stött al-Qaidas terrorist-
verksamhet. De förs upp på listan och deras tillgångar
fryses. Svenskarna förnekar att de över huvud taget
har haft någon kännedom om eller någon inblandning
i al-Qaidas verksamhet. De får inte heller reda på
grunderna till varför deras ekonomiska tillgångar ska
frysas.
Snart börjar många reagera. Och inte minst när de
tre skaffar ett juridiskt biträde, advokat Leif Silber-
sky, betonas starkt att detta strider mot de mänskliga
rättigheterna. Många reagerar, men regeringen reage-
rar väldigt senfärdigt. Det såg nästan ut som en tanke
att det var först dagen efter det att vi i Vänsterpartiet
anmälde detta till KU för granskning som regeringen
började ändra attityd i frågan. Vi vill inte förhäva oss
och tro att det bara hade med KU-anmälan att göra.
Det berodde väl på det samlade opinionstrycket och
på att regeringen började förstå att det var nödvändigt
att agera. Efter detta har Sveriges regeringen, till
skillnad från andra länders regeringar som har varit i
motsvarande situation, agerat på ett bra sätt. Men vi
menar att senfärdigheten ändå måste kritiseras. Där-
för har vi inte kunnat ställa oss helt bakom det ställ-
ningstagande som utskottets majoritet gjort på denna
punkt.
Problematiken är ju flerfaldig. Vi har en stats-
rättslig bindning vid FN-beslut. Det diskuteras stun-
dom hur stark den är, men om vi ska kräva av andra
länder att de följer FN-resolutioner måste vi också
göra det själva. Samtidigt uppstår det problem när FN
antar resolutioner som strider mot grunden för FN,
dvs. en sådan grundläggande sak som deklarationen
om de mänskliga rättigheterna. Där stadgas ju utom-
ordentligt klart att ingen kan dömas om man inte får
reda på grunderna till varför man straffas. Även om
detta inte är ett vanligt straffrättsligt mål, ska man
ända veta varför man utsätts för en sanktion. Alla ska
ha rätt till en rättegång. Alla ska ha rätt och möjlighet
att försvara sig och måste då ha tillgång till grunderna
för anklagelsen mot dem.
Det är uppenbart att de här FN-resolutionerna
strider mot detta när de kan tillämpas på det sätt som
har skett i det här fallet. Problemet är ju att det inte
bara är Sveriges regeringen som har varit försumlig
och missat att denna motstridighet finns. Det har
också andra länders regeringar gjort. När frågan kon-
kretiseras visar det sig att de här förhållandena strider
mot de grundläggande principerna både i FN-stadgan
om de mänskliga fri- och rättigheterna och i de euro-
peiska konventionerna om mänskliga fri- och rättig-
heter och mot svensk grundlag. Utskottet har i och för
sig noterat den motsättning som finns. Det är bra att
man har upptäckt och erkänner denna motsättning. Vi
delar också utskottsmajoritetens uppfattning att rege-
ringen har dragit samma slutsats och arbetar för en
förändring, men vi tycker att det har varit alldeles för
senkommet. Frågan hade kanske kommit i ett annat
läge om man hade reagerat starkt och bestämt så fort
man upptäckte att den här stridigheten fanns.
FN-sanktioner ska följas, men det blir ju ett pro-
blem när nämnda sanktioner strider mot själva grun-
derna för den organisation som beslutar om dem,
nämligen mot FN:s grund som ändå måste anses vara
de mänskliga rättigheterna. FN är ju bl.a. till för att
bevaka att de följs och att freden bevaras osv. Jag
tycker att vår reservation, även om den inte avviker
mycket, med skärpa vill slå fast den kritiken av rege-
ringen. Därför står vi fast vid vårt yrkande på god-
kännande av anmälan i reservationen.