Herr talman! Jag vet inte om jag ska beklaga eller
bara konstatera att det är bra om också Bo Könberg
blir medveten om hur denna onda värld ser ut som vi
nu lever i. Det som skulle vara intressantare att för-
djupa diskussionen kring är just förhållandet mellan
den rättssäkra nationalstaten och det rättssäkra inter-
nationella samfundet. Det är här vi just nu balanserar
på en ganska komplicerad spets i de olika system som
vi har men där vi i grunden har gemensamma princi-
piella utgångspunkter.
När jag argumenterar i brytningspunkten mellan
vad Amnesty International säger och vad regeringen
har framfört som grund för sina bedömningar handlar
det om, jag säger det ytterligare en gång, att vi i kon-
stitutionsutskottet varken kan eller ska överpröva de
här bedömningarna. Vi vet att de olika bilderna häng-
er i luften. Regeringen har informerat oss om att den
gjorde en bedömning som gjorde en avvisning möjlig
och som man sedan valde att följa upp genom att vid
det tillfället och kanske ytterligare några gånger ha
besökt dessa personer i fängelset.
Då är inte frågan vilka argument jag behöver an-
vända eller vilka garantier jag kan lämna, utan här har
KU granskat ett ärende som regeringen har hanterat
utifrån de lagar som vi har och konventioner som vi
har tillträtt samt det internationella utbyte som jag
kort berörde med olika länder. Det är här som den
stora skiljelinjen finns, inte i oron om framtiden, inte
i övertygelsen som garantierna, utan i förhållandet
mellan vår inre bild, som har varit en nationell snäv
lagstiftning som vi själva hanterat, och ett internatio-
nellt perspektiv där vi måste lära oss att hantera de
här frågorna. Men där är vi inte ännu.