Herr talman! Ärade ledamöter i kammaren! Pro-
tokolläsare! Vi har i Sverige en lag om förbud mot
svenska krigsmaterielexport. Det kommer sig av att
vapenexport är det mest konkreta uttrycket för utri-
kespolitik. Med vapenexport legitimerar man regi-
mer. Med vapenexport till konflikthärdar kan man
påverka utfallet av olika krig.
Nu har vi emellertid möjlighet att bevilja undan-
tag från förbudslagen. Riksdagen har beslutat om
väldigt restriktiva riktlinjer för när sådana undantag
kan beviljas. Det står tydligt att Sverige inte får sälja
vapen till en stat som grovt och omfattande kränker
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Sverige
får inte sälja vapen till ett land som begår krigshand-
lingar mot ett annat land.
Det här låter väldigt bra, och det är inte sällan som
vi hör svenskar ganska stolt såväl här i riksdagen som
i internationella sammanhang hänvisa till de restrikti-
va riktlinjer som vi har. Vi är ofta ute och kritiserar
andra som inte har sådana riktlinjer.
Herr talman! Men verkligheten är annorlunda
jämfört med riksdagsbeslut och svensk lagstiftning.
Svenska vapen har under de senaste åren sålts till
sådana stater som Brasilien, Indien, Pakistan, Malay-
sia, Mexiko, Nepal, Saudiarabien, Tunisien, Turkiet
och Venezuela. I Amnesty Internationals årsrapporter
från 1998-2000 har man dokumenterat grova kränk-
ningar i dessa länder mot den egna befolkningen
genom eget eller sanktionerat våld. Det handlar bl.a.
om dokumenterade utomrättsliga avrättningar, tortyr,
misshandel, stympningar och mord. Mig veterligen
har ingen ifrågasatt dessa uppgifter i Amnestys rap-
porter.
Det handlar alltså inte om något enskilt ärende
eller något enskilt misstag från regeringens sida att
export har råkat gå till en stat som grovt och syste-
matiskt kränker FN:s deklaration om mänskliga rät-
tigheter, utan det tycks ha skett en förskjutning i
praxis när det gäller vilka länder som Sverige tillåter
export till.
Herr talman! Det är regeringen som är ytterst an-
svarig för svensk krigsmaterielexport. Regeringen
kan aldrig hänvisa till eller skylla ifrån sig på en in-
kompetent majoritet i ett exportkontrollråd som bara
är en rådgivande instans. Regeringen kan aldrig
skylla ifrån sig på en myndighet som inte klarar av att
följa riksdagsbeslut och lagstiftning, utan det är alltid
till syvende och sist regeringen som bär det yttersta
ansvaret.
I lagen om krigsmaterielexport anges väldigt tyd-
ligt att regeringen kan meddela ytterligare föreskrif-
ter, dvs. att om man ser att verkligheten kommer allt
längre bort från intentionerna i riksdagsbeslut och
lagstiftning kan man alltså ta upp ärendena från myn-
digheten för beslut i regeringen.
Men vad vi i Miljöpartiet finner är att regeringen
har underlåtit att använda sina konstitutionella möj-
ligheter. Det gör att svensk lagstiftning om förbud av
svensk vapenexport och riksdagens s.k. restriktiva
riktlinjer får allt mindre med verkligheten att göra.
Det här är djupt beklämmande, därför att det innebär
att Sverige i land efter land bedriver en aktiv utrikes-
politik genom sin vapenexport som står i bjärt kon-
trast till våra utrikespolitiska målsättningar, t.ex. den
svenska krigsmaterielexporten till Pakistan, som
alltså är en militärdiktatur. Det är ett av de länder som
tidigare konsekvent stödde talibanregimen, trots dess
övergrepp mot befolkningen i Afghanistan, trots dess
samarbete med al-Qaida. Det är först efter vad som
har hänt de senaste månaderna som många lite gene-
rat säger att det nog inte var så lyckat att Sverige
sålde vapen till Pakistan.
Mitt andra exempel är den pågående exporten av
krigsmateriel, reservdelar och ammunition till Indien.
Vi vet alla här i kammaren och även protokolläsarna
att vi befinner oss i en ytterst känslig situation. De två
staterna har kärnvapen. Man har mobiliserat en mil-
jon man utefter gränsen. Man skjuter med tungt artil-
leri med Boforskanoner in i Kashmir, och det handlar
om kraftiga granater. En Boforsgranat i en villa gör
att det inte finns mycket kvar av det huset. En sådan
granat in i ett klassrum gör att det inte finns många
barn kvar i klassrummet. Och det här sker hela tiden
just nu. En förutsättning för att Indien ska kunna
fortsätta bedriva den här krigföringen är självklart de
fortsatta leveranserna av ammunition och reservdelar
till haubitserna. Utan dessa skulle det inte gå.
Medan andra länders statsöverhuvuden reser i
skytteltrafik för att försöka skapa sans och vett, hitta
lösningar och skapa utrymme för förhandlingar mel-
lan Indien och Pakistan är Sveriges bidrag en fortsatt
export av krigsmateriel, reservdelar och ammunition
så att krigshandlingarna kan fortsätta. Den yttersta
risken här, som många är djupt oroade över, är att
konflikten leder till ett fullskaligt krig och därmed
risken för ett kärnvapenkrig. Det är den här rollen
Sverige i dag spelar.
Vi i Miljöpartiet tycker att det är ytterst olyckligt
och tror inte för en sekund att detta var intentionerna i
riksdagsbeslutet om de restriktiva riktlinjerna eller att
det var intentionen med lagen om förbud av svensk
krigsmaterielexport. Och som jag sade, det handlar
inte om enstaka exempel eller om misstag, utan det
handlar om land efter land som systematiskt kränker
FN:s konvention om mänskliga rättigheter på område
efter område. Därför är det vår uppfattning att rege-
ringen borde ta upp det här och se över den praxis
som gäller och se över om den svenska exportpoliti-
ken verkligen är förenlig med riksdagsbeslut, lagstift-
ning.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation
nr 7.