Herr talman! Utskottets slutsats, till skillnad från
reservationen, tar just sikte på uppföljningen av detta
fall. Det som är så påfallande i den här frågan gäller
för flera av de granskningsärenden vi har. Det är svårt
att skilja mellan KU:s uppgift att granska regeringens
sätt att hantera saker och, som vi nu har hört i tre fall,
försök att överpröva regeringens beslut.
Jag tycker kanske att det är lite bekymmersamt,
med tanke på det material vi har, att man mer behöver
fråga sig vilket av de tre partierna som är Amnesty
Internationals politiska gren än att se och värdera det
material som vi har som vårt underlag.
I vattnet utanför Riksdagshuset guppar ett konst-
verk som jag tror att vi alla har sett. Det är en man
som står i en fryst situation på en flotte. Det som jag
tror att många av oss har reagerat på är den statiska
bilden av mannen. Han kan verka passiv. Men å and-
ra sidan vet vi inte riktigt vad hans nästa drag blir.
Han möts av de guppande händerna. De guppande
händerna gör att vi känner att vi vill engagera oss i
situationen och ropa: Gör något, gubbe! Ändå står
han bara där och funderar. Det är ett konstverk som
har gripit tag i mig de här dagarna.
Jag ser i det förra ärendet, i det vi debatterar nu
och även i nästa att vi innehar ungefär de rollerna
som figurerna har på eller vid sidan av flotten. Man
kan möjligen laborera med bilden, men i det här läget
känns det som att det är några som hävdar övergri-
pande, tunga principer, vilka jag delar. Jag tycker att
det här ärendet, liksom många andra, är ett svårt
ärende.
Jag är rädd att man glömmer bort att vi faktiskt
lever i en dynamisk verklighet. När det gäller terror-
dåden och händelserna efter den 11 september är det
egentligen väldigt mycket som vi behöver diskutera.
Men det räcker inte med principer. De som hävdar -
det är som med gubben ute på flotten - de heliga
viktiga principerna måste också diskutera vad som är
vårt alternativ. Detta var det mer generella.
Det mer specifika med det här ärendet är att det
kan sönderfalla i tre delar där vissa saker ägnats mer
uppmärksamhet än andra - kanske inte i vårt betän-
kande men i den här debatten.
Den första frågan är egentligen asylansökan, som
genom Säpos rapport - där vi möjligen kan ha syn-
punkter och värderingar - innebär att det blir svårt för
de här männen att få asyl i Sverige. Så har också
medierna redovisat detta.
Den andra frågan gäller avvisningen, och den
tredje handlar om ifall man kan lita på Egypten.
Utskottsmajoriteten har dragit slutsatsen att det
som regeringen haft som underlag för sitt beslut leder
till ett ja - man kan lita på Egypten; det är regering-
ens bedömning. Detta innebär att avvisning kunde
ske.
Reservanterna drar på de grunder som jag tidigare
berört sin slutsats om ett nej. Därför skulle avvisning
inte ha skett. Det för oss i och för sig tillbaka till
fråga nr 1 om asylansökan.
Det är viktigt också för vårt protokoll att se att
den europeiska konventionen om mänskliga rättighe-
ter inte ska tolkas riktigt så enkelt som här beskrivs. I
artikel 3 sägs att ingen får utsättas för tortyr eller
omänsklig eller förnedrande behandling eller be-
straffning - precis som sagts. Artikel 13 innehåller
bestämmelser om rätten till ett effektivt rättsmedel för
den som har utsatts för en kränkning enligt konven-
tionen.
Vidare: Varje påstående om att ett brott mot kon-
ventionen skulle ha begåtts medför inte automatiskt
att tillgång behöver ges till ett effektivt rättsmedel.
Enligt Europadomstolens praxis har endast den som
på rimliga grunder kan påstå sig ha blivit utsatt för ett
konventionsbrott rätt till ett rättsmedel.
Både vi och regeringen skriver sedan: Med beak-
tande av de garantier som lämnats av Egypten kan
rimliga grunder inte sägas föreligga för att påstå att
avvisningsbesluten skulle innebära brott mot artikel 3
i konventionen. Därmed föreligger inte heller något
brott mot artikel 13 i konventionen. Ärendena har
alltså avgjorts i enlighet med gällande lagstiftning.
Jag är helt på det klara med att denna slutsats från
regeringen kan diskuteras och ifrågasättas. Den de-
batten bör vi ständigt föra, för den blir ständigt aktu-
ell i en alltmer krympande värld där asylfrågan kom-
mer i spel, där frågan om utlämnande blir aktuell och
där också frågan finns med om hur de regler och lagar
som vi har ska tillämpas.
I den här frågan tycker jag att det är angeläget att
konstatera att den slutsats som utskottets majoritet
drar är att vid vår granskning, på basis av det under-
lag som regeringen och vi själva hämtat in och som
kunnat presenteras, har regeringen utifrån sitt per-
spektiv då fattat det beslut som sedan kom att genom-
föras.
Sedan finns det andra bedömningar av det här
materialet. Det innebär att reservanterna kommer till
slutsatsen att Anna Lindh som ansvarig utrikesminis-
ter förtjänar kritik för sin hantering. Men i materialet
har man över huvud taget inte diskuterat hur det un-
derlag skulle värderas som var grund för regeringens
beslut. Däremot säger man i reservationen: Gransk-
ningen bör i huvudsak inriktas på ärendenas formella
sidor och på handläggningsfrågor. Endast klara avvi-
kelser från gällande svenska och internationella
rättsnormer bör därmed kunna ge anledning till kritik.
Där vet man så att säga hur just den här saken ska
hanteras ur ett perspektiv där riksdagen genom kon-
stitutionsutskottet granskar regeringen. Men sedan
bestämmer man sig för att det är mer intressant att
vara en del av Amnesty Internationals politiska gren.
Man bestämmer sig för att det är det faktaunderlaget
som gäller.
Jag tycker att detta är en bekymmersam fråga ef-
tersom vi kommer ifrån själva grundprincipen, de
principiella frågorna: Hur ska man i en internationell
värld förhålla sig till varandra? Vilka stater ska vi
räkna som stater och som de vi umgås med? Hos
vilka stater ska vi begära medborgare utlämnade? Hur
ska vi behandla andra staters framställan?
Jag sade från början och säger det igen: Detta är
ingen lätt fråga. Men när regeringen har presenterat
underlaget för sitt beslut har KU i dag inte att
överpröva det utan att hantera det, och det är det som
majoriteten har gjort.