Fru talman! Vad gäller ärendet Regeringens han-
tering rörande M/S Estonias förlisning vill jag yrka
på godkännande av anmälan i reservation 8.
Skälen till det är följande - de finns mer utförligt
beskrivna i The Independent Fact Groups rapport.
På eftermiddagen innan M/S Estonia för sista
gången lämnade hamn genomfördes en s.k. hamn-
statskontroll av fartyget. Åtta estniska sjöfartsin-
spektörer utbildades under ledning av två svenska. 14
anmärkningar noterades, och av dem var 5 så allvar-
liga att de måste vara avhjälpta innan fartyget får
lämna hamn.
En kopia av det protokoll som upprättades - på
svenska Sjöfartsverkets formulär - har bifogats have-
rirapporten. Där uppges under rubriken "Fartygets
allmänna tillstånd vid avgång", kap. 5.2, att inspektö-
rerna "fann inga brister som skulle ha föranlett att
fartyget kvarhållits eller ha medfört någon annan
allvarlig anmärkning om inspektionen varit en regul-
jär hamnstatskontroll".
Således: genom manipulationer av den protokoll-
skopia som bifogats haverirapporten, och som rege-
ringen har åberopat, har slutsatserna blivit totalt mot-
satta de verkliga.
Den i en rättsstat naturliga reaktionen på ett så-
dant avslöjande måste vara att regeringen omedelbart
föranstaltar om att omständigheterna kring manipula-
tionerna blir utredda. I stället lägger man locket på.
Kan detta vara förenligt med rättsstatens krav?
Självklara frågor som nu inte får något svar blir
därför: Varför har protokollet manipulerats? Av vem
har det manipulerats? På vems uppdrag har det skett?
Vem känner till uppdragsgivaren? Varför motsätter
sig regeringen att manipulationen utreds?
Genom att dessa frågor lämnas obesvarade har
Estoniaärendet utvecklats till en större rättsskandal än
Boforsaffären på sin tid. Den gången försäkrade rege-
ringen att byken skulle tvättas. Nu blev det visserli-
gen aldrig så - men man erkände åtminstone att det
fanns en byk att tvätta. Inte ens det vill man låtsas om
i Estoniaaffären.
Än en gång känner medborgarna hur rättsstaten
upphör att fungera när brottsmisstankar befaras peka i
en för myndigheterna besvärande riktning. KU:s
bidrag härtill är inte oväsentligt.
Att politiskt kompromissande över partigränserna
förekommer i lagstiftningsarbetet är en nödvändighet.
Men när det också förekommer i granskningsarbetet
är fara å färde. Numera anses det olämpligt att poliser
utreder om deras kolleger har brutit mot lagen, men
av någon anledning har den uppfattningen aldrig gällt
lämpligheten av att politiker utreder om deras kolle-
ger brutit mot grundlag. Ändå är vänskap och kolle-
gialitet lika självklara och nödvändiga inslag i politi-
kernas arbetsgemenskap som inom andra samhälls-
områden.
Med Estoniaärendet aktualiseras därför än en
gång nödvändigheten av att finna andra former för
hur regeringens fögderi ska granskas om inte med-
borgarna ska förlora allt förtroende.
Per Unckel framhöll här tidigare i dag att gransk-
ningen är rättslig till sin karaktär. Men hur är det i
själva verket? Regeln är faktiskt att försvars- och
åklagarsidan i KU resonerar ihop sig till kompromis-
ser, som t.ex. nu i Estoniaaffären. Det är knappast
särskilt rättsligt. Tänk om domstolar agerade så? Men
det är högst politiskt.
Vissa frågor är alltför komplexa för KU att utreda
när partipolitiska bindningar och kollegialt intresse
reser spärrar. Förvisso är det mänskligt, men dessvär-
re ett hot mot rättsstaten.
Det finns de inom och utom vårt land som ser all-
varligare än KU:s majoritet på regeringens underlå-
tenhet att få utrett vad som ligger bakom de avslöjade
manipulationer som hör till Estoniaärendet. För dessa
människor har det nu blivit än angelägnare att för en
gångs skull försöka få byken tvättad.