Fru talman! Den viktigaste av alla de författnings-
frågor som behandlas i detta motionsbetänkande
handlar om domstolarnas lagprövningsrätt, inklusive
borttagande av det s.k. uppenbarhetsrekvisitet, som
jag snart ska återkomma till. Sveriges inträde i EU
har aktualiserat författningsdebatten och då inte minst
frågorna om maktdelning. Bland de många publika-
tioner som behandlar dessa frågor kan t.ex. nämnas
antologin Maktdelning, den första av Demokratiut-
redningens många forskarvolymer.
Inrättandet av en i väsentliga avseenden fristående
riksbank kan, liksom nu senast beslutet om en fristå-
ende riksrevision, ses som ett uttryck för krav på en
bättre maktdelning. Denna tradition har annars histo-
riskt sett inte varit så stark i Sverige, även om de
fristående ämbetsverken och de åtminstone på pappe-
ret självständiga kommunerna finns med redan i 1809
års regeringsform som ett exempel, kan man säga, på
maktdelning. Mötet med den kontinentala traditionen
har nu fört upp dessa frågor på dagordningen. Bakom
den politiska diskussionen kan den filosofiskt intres-
serade finna den gamla motsättningen mellan rättspo-
sitivism och värdenihilism å ena sidan, och mera
naturrättsligt färgade föreställningar å den andra.
Den inhemska konstitutionella debatten har under
senare år bl.a. handlat om huruvida det är rimligt från
ett medborgarperspektiv att Sverige klamrar sig fast
vid uppenbarhetsrekvisitet samtidigt som rättsutveck-
lingen i Europa går i motsatt riktning. Man kan med
fog hävda att skyddet för de medborgerliga fri- och
rättigheterna får substans först när det finns en reell
möjlighet för domstolar och andra rättstillämpade
organ att underkänna lagstiftning som kränker dessa
rättigheter. Denna skyldighet har svenska domstolar
och myndigheter i dag, men endast i de fall där lag-
stiftningen uppenbart kränker individers och företags
rätt. Att lagstiftning kränker medborgarnas rättigheter
lite lagom får vi alltså tåla, som en ledare i Svenska
Dagbladet ironiskt uttryckte det i förra veckan.
Varken EG-rätten, som har företräde framför
svensk lag, eller Europakonventionen, som gäller som
svensk rätt, kräver att brister i lagstiftningen ska vara
uppenbara. Såväl Europadomstolen i Strasbourg som
EG-domstolen i Luxemburg kan redan underkänna
svenska lagar oberoende av uppenbarhetsrekvisitet,
medan svenska domstolar bara kan göra det om lag-
stiftningen bygger på EG-rätt. Det är med andra ord
ganska tydligt att uppenbarhetsrekvisitet är överspelat
efter Sveriges EU-inträde. Reservanterna gör ett de-
sperat försök - det finns nämligen reservanter från s
och v på denna punkt - att hävda att uppenbarhets-
rekvisitet fortfarande kan fungera i så att säga in-
hemska sammanhang, men detta övertygar inte. Det
är inte längre möjligt att upprätthålla skillnaden mel-
lan svensk och europeisk rätt på det sättet.
Docent Joakim Nergelius, en känd debattör i des-
sa frågor, har i artiklar och även vid ett KU-
seminarium i fjol menat att genombrottet kom när
Demokratiutredningen för ett år sedan föreslog att
domstolarnas rätt att underkänna lagar ska stärkas och
kravet på uppenbart fel tas bort. Det förtjänar att
understrykas att den parlamentariskt sammansatta
utredningen var enig på denna punkt. Man kan säga
att Demokratiutredningens ställningstagande växte
fram som en naturlig följd av resonemang om en
juridisk kvalitetssäkring, som man uttryckte det, som
ett led i en bättre fungerande demokrati. Detta ledde
till krav på en större rättssäkerhet för individer och
kommuner i deras mellanhavanden med staten.
Enligt en traditionell vänsteruppfattning i Sverige
kan större domstolsmakt uppfattas som en demokra-
tisk förlust. Fragment av denna åsikt kan vi finna i
reservation 12 av s och v. Enligt min mening är detta
emellertid en missuppfattning. En bättre maktdelning
är till att börja med inget nollsummespel, som bl.a.
professor Olof Petersson har framhållit. Framför allt
är det ändå så att det är riksdagen som stiftar lag. Det
är inget konstigt i att vissa lagar, demokratiskt beslu-
tade av riksdagen, underordnas andra lagar i en
normhierarki. Grundlagarna har ju också stiftats de-
mokratiskt. Portalparagrafen till regeringsformen slår
som bekant fast att makten utövas under lagarna.
Domstolens uppgift blir att pröva om det som vi kan
kalla vardagslagstiftningen stämmer med grundlagen.
Politikerna har förstås alltid möjligheten att ändra en
lag som inte bestått provet eller att ändra grundlagen.
I en förlängning kan övervägas om en författ-
ningsdomstol kan bidra till något mer. Vi har för vår
del markerat en öppenhet i frågan om hur en författ-
ningsdomstol ska konstitueras. En möjlighet kan vara
att låta domare ur Högsta domstolen och Regerings-
rätten bilda en sådan domstol. Det är för övrigt intres-
sant att se hur reservanterna försöker tona ned det
nuvarande lagrådets roll, vilket ju kan förefalla para-
doxalt. Normalt brukar man hävda att det minsann
räcker med lagrådet som garant för att grundlagarna
respekteras. Reservanterna förefaller också dåligt
medvetna om hur det ser ut i vår omvärld. Jag citerar
ur reservanternas alternativtext: "Utskottet vill erinra
om att författningsdomstolar främst förekommer i
förbundsstater. Författningsdomstolens viktigaste
uppgift i Tyskland är att slita kompetenstvister mellan
delstater och förbundsrepubliken."
Nu är det faktist så att Tyskland inte bara har för-
fattningsdomstolen i Karlsruhe, som reservanterna
verkar tro. Denna i och för sig viktiga domstol regle-
rar bl.a. tvister mellan staten och de s.k. länderna,
delstaterna. Men dessutom har alla delstater egna
författningsdomstolar. Inom EU för övrigt har Italien,
Luxemburg, Portugal, Spanien och Österrike författ-
ningsdomstolar, och Belgien, Grekland och Frankrike
liknande institutioner. I länder som nyligen befriats
från diktatur, t.ex. i östra Europa, är författningen och
författningsdomstolen viktiga instrument för att beva-
ra rättsstaten, men förvisso inte bara där. Vid KU:s
besök i Sydafrika kunde vi märka exempelvis vilken
stor betydelse författningsdomstolen där tillmättes.
Jag tror att det vore önskvärt om vi kunde få en
uppslutning från exempelvis socialdemokraterna i en
fortsatt debatt om en eventuell författningsdomstol
och om hur den ska utformas. Nu tycker jag att man
lite väl enkelt väljer att bara ställa sig vid sidan av.
Reservanterna skriver vidare om det önskvärda i
att författningsförändringar beslutas i stor enighet. Ja
då, det finns anledning att instämma i den synpunk-
ten, men det som vi nu har att ta ställning till är ju
inte det slutliga avgörandet utan frågan om en utred-
ning.
Också i en annan fråga reserverar sig s och v,
nämligen den som gäller folkomröstningar. Majori-
teten menar att folkstyrelsen kan vitaliseras genom att
medborgarna i folkomröstning deltar i och påverkar
besluten på ett tydligare sätt. Folkomröstningar kan
alltså vara ett gott komplement till den representativa
demokratin. En parlamentarisk utredning bör därför
följa upp 1996 års folkomröstningsutredning.
Enmansutredaren, som lämnade sitt förslag 1997,
menade bl.a. att det borde bli möjligt att anordna
beslutande folkomröstningar utöver vad som är möj-
ligt för närvarande. Beredningen av hans förslag har
emellertid enligt uppgift från Regeringskansliet - som
det heter - avslutats, vilket innebär att ingenting
kommer att hända vidare, om inte riksdagen tar initi-
ativet genom en hemställan till regeringen. Det är
också detta som utskottets majoritet föreslår.
Fru talman! Åtskilliga intressanta frågor behand-
las i detta betänkande, men då de flesta har avhand-
lats tidigare, och kanske inte bara en gång, har jag
valt att koncentrera mig framför allt på förslaget om
att utreda en bättre lagprövning. När det gäller antalet
riksdagsmän, som vi från moderat sida vill reducera
till det rimligare antalet 249, vill jag dock än en gång
framhålla det godtyckliga i att antalet ledamöter i
dag, år 2001, ska vara bestämt av hur många leda-
möter som skulle avgå med pension när första och
andra kammaren slogs ihop.
Slutligen några ord om en fråga där utskottet till
slut enades - efter viss och inte så liten diskussion om
formuleringar - nämligen beträffande författnings-
regleringen av adeln. Enligt utskottets mening "finns
det skäl att pröva förutsättningarna för och konsek-
venserna av en ändring av den nuvarande reglering-
en". Det är en ganska öppen skrivning. Jag vill påpe-
ka att med tanke på att den gällande regleringen utgår
från överenskommelser som ingåtts mellan staten och
adeln bör en eventuell ändring ske efter samtal mellan
de inblandade parterna. Om detta kan man tala myck-
et om man vill det, men det har att göra med både
1809 års regeringsform och regeringsformen.
Det faktum att riddarhusordningen och privilegie-
brevet publiceras i offentligrättslig ordning i SFS har
uppenbarligen upprört känsliga radikala sinnen, som
här tycker sig ha upptäckt ett övergrepp. Man kan
möjligen tycka att det finns åtskilligt annat att vara
upprörd över här i världen, men sinne för proportio-
ner är nu en gång för alla inte något som automatiskt
följer av ett radikalt engagemang.
Hur som helst har det varit intressant att ta del av
frågan i utskottet. Det har också varit intressant att
läsa inlagorna från riddarhuset till utskottet. Det är
slående att de gamla privilegierna från 1723 i stor
utsträckning bestod av sådant som numera inte är så
exklusivt, som t.ex. förmånen att få befinna sig ut-
omlands utan särskilt tillstånd. Som säkert många här
erinrar sig var det i vissa länder en förmån som för
inte så få år sedan endast betrodda medlemmar av
kommunistpartiet hade.
Tillåt mig att här anföra en lite långtgående histo-
risk analogi. Den intressanta brevväxlingen med
riddarhuset gör att man får en ny blick på saker som
för inte alltför länge sedan var aktuella i vår omvärld.
Lite tillspetsat kan man väl säga att kommunistparti-
erna i många av våra grannländer för inte mycket mer
än tio år sedan utgjorde ett slags realsocialistiskt
adelskap. I historisk belysning blir åtskilligt i vår
samtid tydligt.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla de
moderata ställningstagandena men yrkar för tids vin-
nande bifall endast till reservation 1.