Herr talman! Det har varit en ganska lång och in-
tressant diskussion kring folksuveränitet, författ-
ningsdomstolar och lagprövning. Jag behöver inte
utveckla det. Jag vill bara helt kort instämma i de
ståndpunkter och argument som har förts fram av
Kenneth Kvist och Göran Magnusson.
Så till ett annat ämne. I gårdagens nummer av den
republikanska tidningen Expressen kunde vi på s. 3
läsa ett inlägg av det liberala ungdomsförbundets
ordförande Birgitta Ohlsson under rubriken "Fega
folkpartister!" Hon skriver bl.a:
"I morgon" - alltså i dag - "ska den svenska riks-
dagen ta ställning till om monarkin, denna motbju-
dande kvarleva från den tid då Sverige var en dikta-
tur, ska ersättas med det moderna statsskicket repu-
blik. Men som vanligt i Sveriges riksdag finns det
bara ett riktigt modigt parti, vänsterpartiet," - vi tack-
ar och bockar - "som fullt ut vågat att motionera om
att monarkin ska avskaffas. Republikanska partier
som liberala folkpartiet och socialdemokraterna svi-
ker sina ideologiska ideal för att inte stöta sig med
den rojalistiska väljaropinionen."
Och Birgitta fortsätter:
"Kungar och drottningar hör hemma i sagorna och
inte i en modern demokrati.
Definitivt ska de aldrig vara stödda av ett liberalt
parti. Slå oss med häpnad, Lars Leijonborg och övri-
ga folkpartistiska riksdagsledamöter. Stöd vänster-
partiets motion och våga stå för de republikanska
ideal som så många av er brann så intensivt för under
er tid i folkpartiets ungdomsförbund."
Så långt Birgitta Ohlsson, liksom jag själv med-
lem i den nyligen bildade och snabbt växande Re-
publikanska Föreningen. Intresserade ledamöter är
välkomna.
Republikfrågan väcker åter intresse i allt vidare
kretsar. Men det är ju som bekant inte första gången
som riksdagen debatterar frågan. Och det är inte
första gången som liberaler och socialdemokrater
fegar. Jag tittade i bokhyllan i går kväll och hittade
Fredrik Ströms memoarer I stormig tid. Ström var
ledamot av första kammaren, partisekreterare i det
odelade arbetarpartiet före 1917 och en av de ledande
i vårt parti som då bildades. Han berättar bl.a. om hur
det gick till när den första motionen om republik
väcktes år 1914 i Sveriges riksdag. Motionär var Carl
Lindhagen, en gång i tiden liberal i likhet med Bir-
gitta Ohlsson och Lars Leijonborg, men vorden soci-
aldemokrat och sedan vänstersocialist, en mognads-
process som man väl kanske inte kan hoppas på när
det gäller Lars Leijonborg. Ohlsson har ju tiden för
sig.
Nåväl, Ström skriver:
"Det fanns de som ansåg att motionen utan vidare
borde avvisas och icke remitteras till konstitutionsut-
skottet. Talmännen sades ha varit oense. Slutligen
remitterades motionen för författningsenlig behand-
ling. Talmän och partiledare hade enats om att via
konstitutionsutskottet begrava motionen i tysthet.
Hjalmar Branting kom en dag till mig" - alltså Fred-
rik Ström - "och sade: 'Lindhagen är då en konstifik
människa. Tror han verkligen att man kan föreslå
kungen att avsätta sig själv!' 'Han lägger ett senap-
skorn i jorden' svarade jag."
Men Lindhagens angrepp på majestätet lät sig inte
jordfästas i stillhet. Ström skriver vidare:
"Det var dödstyst i kammaren, då Lindhagen be-
steg talarstolen. Han kritiserade skarpt utskottets och
alla partiers hållning i frågan. Även sitt eget parti,
socialdemokraterna, kritiserade han, hänvisande till
partiets republikanska programpunkt. Partiledarna
hade överenskommit att frågan skulle falla i tysthet.
Men den spänning varmed kammaren lyssnade till
motionären och de bravorop som hälsade anförandet
och kanske även en insikt om, att frågan en gång
väckt icke kunde tigas ihjäl, måhända också en lust
att ta en dust med den envise borgmästaren, föranled-
de partiledarna att begära ordet och bemöta motionen
och motionären." Så långt Ström.
Det vore mig fullständigt främmande att jämföra
mig själv med Lindhagen. Men det skulle ju inom
parentes sagt vara stimulerande att få åtminstone lite
av det motstånd som han förärades i republikfrågan.
Men republikmotståndare av Brantings, Staafs och
Edéns kaliber saknas måhända.
Herr talman! Jag ska inte uppehålla mig vid alla
de principiella argumenten mot monarkin. Jag får i
stället rekommendera vår motion till läsning. Där har
vi dessutom försökt att utveckla de starkaste argu-
ment för monarkin som vi har kunnat hitta, eftersom
rojalisterna är ovilliga eller oförmögna att göra det
själva.
Lindhagen begärde på sin tid votering och fick 18
röster för sitt yrkande. Men senapsfröet var satt, och
frågan är om det inte på senare år har börjat gro igen.
I varje fall ser jag fram emot betydligt fler än 18
röster för reservation nr 10, vilken jag yrkar bifall till.
Jag instämmer självfallet också i bifallsyrkandena till
övriga reservationer där vänsterpartister finns bland
undertecknarna.