Författningsfrågor

Fru talman! Demokratin bärs upp i huvudsak av

två viktiga fundament - människovärdesprincipen

och insikten om människans ofullkomlighet. De yttre

formella strukturerna som vi i dag diskuterar och som

i sig är viktiga för en god demokrati måste vara un-

derordnade dessa principer och bör vara praktiska

konsekvenser av detta tänkande.

Fru talman! Eftersom vi människor har vår ofull-

komlighet att kämpa med bygger den goda demokra-

tin på att maktfullkomlighet och maktmissbruk be-

möts genom flera relativt oberoende maktcentrum.

Genom sådana skapas balans, jämvikt och korrige-

rande möjligheter. Vi har t.ex. konstitutionsutskottets

kontroll av regeringen, vi har justitieombudsmännens

kontroll av de offentliga myndigheterna och vi har

revisionskontroller av olika slag. Vi har också nyligen

beställt en s.k. oberoende revisionsmyndighet. Där-

emot har vi en relativt tandlös lagprövningsrätt, inte

minst genom det s.k. uppenbarhetsrekvisitet.

Fru talman! Ett område som borde vara av intres-

se för en vitaliserad demokrati är subsidiaritetsprinci-

pen. Det är bara tio år sedan jag var med om att föra

in begreppet i den svenska politiska debatten. De

flesta av oss vet nu att det är en viktig princip inom

EU och gemenskapsrätten. Den borde bli ännu tydli-

gare och viktigare inom EU.

Jag tror vi skulle ha glädje av den principen även

på det nationella planet. Att genomlysa den politiska

kompetensen på de olika nivåerna utifrån den princi-

pen vore väldigt nyttigt. Den är ett utomordentligt

arbetsverktyg för att analysera gränserna mellan det

civila samhället och det offentligt reglerade samhäl-

let. Kanske skulle en sådan genomlysning också kun-

na leda fram till att vi fick tydligare gränsdragningar

mellan kommuner, landsting eller regionfullmäktige

och stat. Detta kommer en följande debatt lite senare i

dag att handla om.

Fru talman! Demokratin behöver förstärkas på

många områden. I dag ser vi också klara hot mot

demokratin. Militanta grupper dyker upp i olika

sammanhang. Jag ska här fokusera några områden

som skulle kunna vitalisera och säkerställa samman-

hangen i demokratin.

Fru talman! För ca 35 år sedan träffades en upp-

görelse mellan de största politiska partierna om vårt

valsystem. Detta var knappast någon gudomligt inspi-

rerad uppgörelse utan en bister kompromiss baserad

på tydliga intressen - kanske främst mellan Social-

demokraterna och Folkpartiet. Enkammarriksdagen

skulle införas med 350 ledamöter. Att man kunde

komma på en idé med ett jämnt antal ledamöter visar

för övrigt att ofullkomligheten är tidlös, och det visar

att även höga politiker kan göra felbedömningar i sina

kompromisser. För övrigt är sista natten i Nice exem-

pel just på den typen av ofullkomligheter. Men vi fick

en enkammarriksdag, en gemensam valdag och en 4-

procentsspärr.

Fru talman! Flera år efter uppgörelsen berättar

Tage Erlander om varför spärren till riksdagen blev

just 4 %. Det är ju sannerligen inte någon nivå base-

rad på relevanta demokratiska avvägningar. Nej, det

var den krassa taktiska verkligheten som gällde och

som avgjorde. Tage Erlander berättar att han ville

hålla spärren på så låg nivå att kommunisterna -

numera Vänsterpartiet - skulle kunna hålla sig kvar i

riksdagen. Han berättar också att folkpartiledaren

Bertil Ohlin hade ett annat intresse. Han ville ha en så

hög spärr som möjligt för att hålla det dåvarande

Kristen demokratisk samling - numera Kristdemo-

kraterna - utanför riksdagen. Erlander föreslog 3 %

och Ohlin 5 %, och sedan blev kompromissen 4 %.

Där har vi spärrens metafysiska grund.

Föga anade väl Bertil Ohlin att om hans förslag

vunnit gehör så skulle hans eget parti ha drabbats 32

år senare. Vi hade bara varit fem partier i riksdagen i

ett sådant läge.

Fru talman! Vi kristdemokrater vet en del om

spärrens förödande effekter, och Miljöpartiet har ju

också fått smaka dess verkningar.

Dessa mandatfördelningsspärrar brukar motiveras

utifrån behovet av stabila regeringsmajoriteter. Syftet

sägs vara att undvika partisplittring. I och för sig

finns det skäl som talar för att det vore bra med sta-

bila regeringsmajoriteter - eller rättare sagt så är det

bra med stabila regeringsmajoriteter. Men sådana

tillhör faktiskt sällsyntheterna i Sverige, trots detta

valsystem.

Det normala sedan 1970 års val har varit att Sve-

rige har en minoritetsregering. Majoritetsregeringar

har tillhört undantagen, och de har varit kortvariga.

Det finns heller inga garantier för att stabila rege-

ringsunderlag etableras bara för att det finns en kraf-

tig mandatfördelningsspärr.

Mandatfördelningsspärrarna är inte heller någon

garanti för att inte ett stort antal partier skulle kunna

komma in i riksdagen.

Spärren har abrupta effekter. Dessa tröskel- eller

falluckeeffekter är helt orimliga. De kan leda till att

en mycket stor del av svenska folket saknar repre-

sentation i landets parlament. Man kan ha förståelse

för tanken att valsystemet inte ska uppmuntra till

partibildningar utifrån opportunistiska vindar, men

samtidigt är det viktigt att valsystemet heller inte

diskriminerar nya politiska rörelser genom helt orim-

liga tröskeleffekter. Det måste finnas dynamik och

möjlighet till vitalisering i det demokratiska systemet.

Därför bör spärrsystemet avvecklas.

Man skulle kunna lösa problematiken med en in-

trappningsskala, men man kan ju också tänka sig

andra system för att underlätta och vitalisera demo-

kratin. För partier är det ju viktigare att ha någon

representation i parlamentet än att stå helt utanför i ett

system med kraftig initialspärr. Det är sant att små

partigrupper i sig har svårt att greppa hela riksdagsar-

betet. Jag vet det, eftersom jag var med och satt som

politisk sekreterare åt Alf Svensson under åren 1985-

1988. Vi var då ett litet gäng som försökte greppa

hela riksdagsarbetet, så jag vet hur svårt det är. Men

det var ändå viktigare att finnas här än att vara utan-

för parlamentet, även om det var jobbigt. Spärren ger

ju i dag en möjlighet och en chans att få in nästan alla

partier i utskotten, i varje fall om man vill ha ett le-

damotsantal på 17. Men om man skulle få ett flertal

partier strax ovanför 4-procentsspärren så skulle även

det skapa problem.

Man ska komma i håg att det finns en 12-

procentsspärr i valkretsarna, och att man kan bli

etablerad i riksdagen genom att passera den. Då finns

man ju också etablerad här i riksdagen, med svårig-

heter att följa den totala bilden. Det är alltså inte ett

skäl i sig att utskottsrepresentationen kräver en 4-

procentsspärr eller något liknande.

Det finns ett skräckscenario i den här bilden. Ge-

nom att titta på opinionssiffror osv. kan vi se att det

mycket väl skulle kunna bli så att 12-13 % av väljar-

kåren, dvs. de som röstar, blev utan representation i

Sveriges riksdag. Därför tycker vi kristdemokrater att

det är rimligt att man tillsätter en utredning för att se

över spärren. Det kommer ju att ta lite tid innan något

sådant skulle kunna få effekt, men det skulle kunna

beslutas om detta i samband med valet 2006 och träda

i kraft lite senare.

I och med 1998 års val förefaller ju de två partier-

na som genom sin faktiska existens 1966 grundlade

spärrnivån befinna sig en bra bit ifrån farozonen. Det

är visserligen sant, som t.ex. Alf Ross noterar i sin

klassiker Varför demokrati?, att demokratin växer

fram därför att grupper kräver sin rätt. Men trots att vi

kristdemokrater just nu befinner oss en bit från spärr-

gränsen anser vi att den är olycklig, och jag skulle

inte vilja se den situationen att tre av riksdagen sju

partier plötsligt skulle vara orepresenterade här i

kammaren. Det ligger ju, som vår ordförande i KU

brukar uttrycka sig, "i farans riktning". Det förvånar

mig något att två av dessa partier inte inser det realis-

tiska och allvarliga i situationen. Men jag förstår att

prestigen sitter djupt i sammanhanget. Jag gläder mig

ändå åt att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har ställt

sig bakom våra synpunkter i den här delen.

Jag yrkar bifall till reservation nr 5.

Fru talman! Ett annat område som skulle kunna

bidra till att vitalisera det demokratiska tänkandet är

förbättrade regler på folkomröstningssidan. Vi har nu

möjligheter till rådgivande folkomröstningar och vi

har möjligheter till beslutande folkomröstningar i

grundlagsfrågor. Efterhanteringen av de rådgivande

folkomröstningarna har inte alltid varit ägnade att

förstärka förtroendet för det politiska systemet. Jag

kan nämna folkomröstningen om höger- och vänster-

trafik och den om kärnkraften.

För några år sedan kom det ett tillkännagivande

från konstitutionsutskottet om en utredning av folk-

omröstningsinstitutet, dels kom det ett 1993/94, dels

ett 1995/96. Man tillsatte så småningom en expertut-

redning om detta, där professor Olof Ruin blev den

särskilda utredaren. Betänkandet lämnades i mars

1997, men sedan har egentligen ingenting hänt. Den

särskilda utredaren tog fram ett avsevärt underlag för

sina bedömningar. I direktiven förutsattes faktiskt att

resultatet av den särskilda utredarens arbete skulle

leda vidare till en översyn av gällande regler och ett

övervägande av författningsändringar. Det är vår

inställning att det nu är dags att fullfölja det arbetet.

Det är en så pass viktig författningsfråga att det uti-

från det material som den särskilda utredaren har tagit

fram är rimligt att den bereds i en parlamentarisk

utredning. Det är därför glädjande att det nu finns en

utskottsmajoritet för detta.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i

betänkandet i denna del.

Jag är för min del inte vän av folkomröstningar i

tid och otid, men jag tror att ett förbättrat regelverk

för folkomröstningar skulle öka respekten och förtro-

endet för det politiska systemet. Och jag förstår inte

den uppenbara rädslan hos socialdemokrater och

vänsterpartister för att utreda frågorna. Vad är det

som är så farligt att utreda? Vi har ju kodexen att

förändringar av det politiska systemet bör ske i bred

enighet, så utredningen i sig utgör ju inte något akut

faromoment. Är ni rädda för en utökad kunskap på

området?

Fru talman! Vid i övrigt oförändrade förhållanden

är ett stats- och samhällsskick mer demokratiskt ju

fler relativt oberoende maktcentrum det omfattar och

ju bättre jämvikt som föreligger mellan dem.

Fru talman! Detta synsätt har dessvärre inte varit

alltigenom vägledande för uppbyggnaden av den

svenska konstitutionen. I huvudsak har den moderna

svenska traditionen byggts på den s.k. folksuveräni-

tetsprincipen, som Kenneth Kvist var inne på tidigare,

dvs. att all makt är koncentrerad till den folkvalda

församlingen. I mindre grad har man fokuserat på

maktdelningsprincipen.

Även om 1809 års regeringsform delvis anses

bygga på ett maktdelningstänkande har det i liten

utsträckning haft någon sådan konstitutionell effekt,

bortsett från att riksdagen och regeringen i dag utgör

två maktcentrum - dock intimt sammankopplade

genom parlamentarismen. Den dömande makten har

haft en underordnad ställning och kan knappast anses

utgöra ett separat maktcentrum. Den blygsamma

utformningen och användningen av lagprövningsrät-

ten är ett exempel på detta.

En god demokratisk utveckling måste bygga på en

klar maktdelning. Detta synsätt överensstämmer med

den realistiska människosyn som säger att alla männi-

skor är ofullkomliga. Det måste finnas klara korrektiv

mot maktmissbruk och maktkoncentration.

Det finns i dag en lagprövningsrätt inom den eu-

ropeiska unionen. EG-domstolen har rätt att pröva om

nationell lagstiftning strider mot gemenskapernas

fördrag. Sverige har accepterat denna lagprövnings-

rätt. I Sverige måste dock ett fel vara uppenbart i strid

med grundlagen för att lagprövningsrätten ska kunna

användas. Detta rekvisit har i praktiken förvandlat

lagprövningsrätten till en papperstiger.

Bortsett från de överväganden som låg bakom

lagprövningsrätten och uppenbarhetsrekvisitet från

1979, har frågeställningen kring den här rätten inte

närmare studerats på senare år. Fri- och rättighets-

kommittén, som jag ingick i på sin tid, fick uppdraget

men gjorde inga ansträngningar för att genomföra det.

I och med inträdet i EU har judikaliseringen fått in-

träde i den svenska debatten. Maktdelningsfrågorna

tenderar att hamna i centrum för det författningspoli-

tiska arbetet och debatten. Därför finns det faktiskt

goda skäl att genomföra en noggrann utredning kring

lagprövningsrättens ställning i Sverige. Jag gläder

mig förstås åt att utskottets majoritet tillstyrkt en

motion från vår sida på den här punkten.

När man granskar lagprövningsrätten och prövar

dess utvidgning är det högst naturligt att man också

bör granska vem som ska utöva en sådan rätt. Utred-

ningen bör förstås därför titta på behovet av special-

domstolar, t.ex. en författningsdomstol. Det är inte så,

som Kenneth Kvist säger, att detta är en ensidig in-

riktning på en författningsdomstol. Det står inte i

majoritetstexten. Vi är visserligen för en författnings-

domstol, men det står inte i majoritetens text. En

sådan här utredning bör också titta på hur ett nytt läge

påverkar Lagrådets ställning.

Även här är Socialdemokraterna och Vänsterpar-

tiet ängsliga för en utredning. De vill hellre sticka

huvudet i sanden och låtsas som om ingenting hänt i

den process som inleddes i och med att Europakon-

ventionen blev svensk lag och vi hamnade under EG-

domstolens jurisdiktion. Oavsett vad man har för

åsikt är den yttre verkligheten faktiskt förändrad, men

konservatismen har tydligen djupa rötter på sina håll.

Reservanterna lägger alltså ned stor möda på att

diskutera författningsdomstolar. Men sådana är ju

bara intressanta sett ur det perspektiv som gäller lag-

prövningsrätten som sådan. Jag har svårt för att se

vad det är för konstigt med domstolar med special-

kompetens. Skulle domare med en hög kompetens på

grundlagsområdet och om de mänskliga fri- och rät-

tigheterna vara farligare än domare med lägre kom-

petens inom området?

Reservanterna är rädda för att politiken juridifie-

ras, som det heter i reservationen. Kära nån då! Såvitt

jag vet är regeringspartiet väldigt angeläget om att ha

en politisk kontroll när det gäller utnämning av högre

domare redan nu, åtminstone av vad som framgår av

den senaste utredningen på området, SOU 2000:99.

Den politiska kontrollen finns redan. Men jag förut-

sätter att när regeringen utnämner domare utgår man

från att de ska agera med oväld och med opartiskhet i

förhållande till det politiska systemet. Det ska inte

behöva bli några speciella komplikationer med just

specialdomstolar, som t.ex. en författningsdomstol.

Aurelius har ju varit inne på påståendet i reserva-

tionen om att författningsdomstolar skulle finnas

främst i förbundsstater. Det återstår alltså att empi-

riskt bevisa detta. Jag tror att det blir lite svårt med

den bevisningen.

Det intressanta är ju lagprövningsrätten som sådan

och inte alltid vilka som utövar den, och den är vitt

spridd. I den nordiska traditionen han man ju haft

väldigt mycket av folksuveränitetstänkande, men

Norge och Danmark, och jag tror att även Finland,

har bytt fot i det här avseendet. Sverige står snart

ensamt i sin syn på lagprövningsrätten.

Får jag sedan säga att jag är något förvånad över

vänsterpartisternas agerande i frågan om utredningen.

Vi vet ju att Kenneth Kvist är motståndare till uppen-

barhetsrekvisitet, men han vill ju att konstitutionsut-

skottet ska vara slutdömande i lagprövningsfrågor. En

sådan inställning täcks ju faktiskt av utskottsmajori-

tetens text. I stället har han nu valt att liera sig med de

konservativa krafterna. Det får mig att undra om det

är sällskapet som inte passar i den här frågan.