Herr talman! Det är möjligt att man kan påstå
detta. Man kan påstå det på olika möten och annat.
Men socialdemokratins inställning till lagprövningen
har varit ensartad under en lång följd av år. Jag talade
tidigare om den debatt som Östen Undén förde, inte i
kapacitet av utrikesminister utan av särskilt sakkun-
nig på det statsvetenskapliga området.
Vi har hela tiden hävdat att det här är en dubiös
fråga i förhållande till vår författningskonstruktion,
grundad på folkstyrelseprincipen. När man 1979
förde in detta i författningen var det ett steg i fel rikt-
ning, enligt min uppfattning. Jag har inte uppfattat det
på det sättet att det skulle vara kommuner eller andra,
i varje fall inte utifrån Demokratiutredningens ut-
gångspunkter, utan den enskilde som skulle ha nytta
av ett annorlunda upplägg av lagprövningen.
Jag är inte av den meningen att besvärliga och
svåra frågor ska kunna skjutas till något annat organ -
tvåtredjedelsfrågan eller privatiseringsfrågan beträf-
fande sjukhusen. Varför skulle Högsta domstolen,
Tingsrätten eller Länsrätten i Stockholm vara bättre
skickade att bedöma förhållandet mellan den lagstift-
ningen och grundlagen? Jag har svårt att förstå detta.
Jag menar att den kompetens som behövs för att be-
döma de här frågorna naturligtvis är samlad också här
i riksdagen.
Får jag bara erinra om - även om det kanske är ett
lite mer demagogiskt knep - att juristerna i Lagrådet
var emot åtta timmars arbetsdag, dödsstraffets avskaf-
fande och en del andra saker. Man kan inte se statiskt
på lagstiftningen. Man måste faktiskt också se att det
händer saker i samhället, och lagstiftning och förhåll-
ningssätt måste kunna anpassas.