Författningsfrågor

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-

servation nr 10 om statschefens ställning och om

införande av republik. Mats Einarsson kommer att

tala ytterligare om den reservationen. Jag yrkar också

bifall till reservation nr 12.

Många ärenden i det här betänkandet är stora,

principiellt viktiga och intressanta. När jag så här i

efterhand ser på betänkandet blir jag en smula ånger-

köpt över att inte aktivt ha verkat för en uppdelning

av detta, så att olika frågor hade kunnat lyftas fram i

skilda debatter. Man får antingen göra val eller argu-

mentera mycket kortfattat och telegrammatiskt. Jag

ska försöka göra några val.

Också en annan sak är jag kanske delvis ånger-

köpt över, nämligen att vi skrev ihop oss om adeln.

Alla partier utom Moderaterna ville egentligen av-

skaffa den offentligrättsliga regleringen av adeln,

men Moderaterna kunde sys in i enigheten genom att

vi valde lite mera öppna skrivningar. Utskottsmajori-

tetens syfte är emellertid att adelns kvarstående of-

fentligrättsliga position ska avskaffas. Det bör klart

framföras, inte minst mot bakgrund av det som sagts

av föregående talare.

Författningsfrågor, som behandlas i detta betän-

kande, gäller i djupaste mening demokratin och de-

mokratisynen. Representativ demokrati, dvs. att fol-

ket ska kunna välja och vraka representanter till en

folkförsamling, t.ex. riksdagen, som styr riket är

relativt ny. Ända in på 1700-talet var direktdemokrati

den enda form som man kunde tänka sig, och därför

ansågs också demokratiskt styrda stater vara en ren

utopi. Sedan växte sig tanken på en folkrepresentation

allt starkare, men den kom egentligen ur två olika

liberala eller motsvarande filosofiska strömningar.

Den ena strömningen, kanske framför allt repre-

senterad av Bentham, hade den inställningen att fol-

ket inte var förmöget att styra sig självt och att det

därför behövde representanter. Det var kanske en

variant av vad den konservative statsmannen och

ursprungsteoretikern Burke hade för sig, nämligen att

flertalets välde alltid skulle leda till ett förtryck av

minoriteten, dvs. överklassen.

Den andra strömningen såg det hela som en mera

praktisk fråga. Folket kan styra, men ett stort land kan

inte styras på stormöten eller genom ständiga folkom-

röstningar om lagstiftningens alla konkreta detaljer.

Därför måste det väljas representanter för folket - ett

folk som dock självt är fullt förmöget att ta ansvar

och ett folk som därför ska ha rätt att välja och även

avsätta representanter. Denna syn som gick i mera

radikal liberal riktning, till att börja med, fördes fram

av filosofen John Stuart Mill.

Ur dessa båda riktningar stammar två positioner

som gör sig gällande i dagens debatt. Den första har

sina rötter i den mera konservativa synen. Demokra-

tin måste förses med gränser och regler som begrän-

sar området för majoritetens beslut. Över folkets

valda representanter bör ställas höga vad man kallar

oberoende experter, som ska övervaka att majorite-

tens företrädare håller sig inom vissa gränser. Man

vill införa olika former av minoritetsveton, man vill

skapa författningsdomstolar eller liknande organ för

att omintetgöra majoritetens vilja, försåvitt den anses

strida mot vissa regler.

Denna typ av ståndpunkt brukar kallas för kon-

stitutionalism. Ståndpunkten är inte kontroversiell när

det gäller demokratins eget område. Majoriteten ska

naturligtvis inte få fatta sådana beslut som skulle

hindra minoritetens möjlighet att själv kunna bli ma-

joritet. Majoriteten får inte upphäva demokratiska fri-

och rättigheter. De ska gälla för alla. De får i princip

inskränkas bara för att skydda andras rättigheter, dvs.

den enes yttrandefrihet blir illusorisk om den andre

ständigt får överrösta henne eller honom.

Konstitutionalismen företräddes främst av höger-

krafter för att begränsa demokratins och politikens

möjligheter i stort. Den är en mera konstitutionell-

juridisk variant av de nyliberala angreppen på folk-

styrets utrymme.

Mot detta står folksuveränitetens princip, som

hävdar att av folket avsättbara och valda represen-

tanter ska ha makt över politiken i dess helhet. In-

skränkningar i majoritetens makt ska i princip tillåtas

av hänsyn till minoritetens oförytterliga rätt att kunna

bli majoritet. Enligt denna uppfattning ska emellertid

folkmajoritetens åsikter direkt kunna omsättas i prak-

tiken. Folket tillmäts kapaciteten att rösta bort den

majoritet som gör övertramp mot demokratin. De

folkvalda ska vara ansvariga inför folket. De ska inte

vara ansvariga inför förment oberoende experter och

domare som förutsätts stå över folket. Det finns näm-

ligen inte några socialt och politiskt oberoende perso-

ner. Alla har en social identitet, finns i ett socialt

sammanhang och har en tillhörighet. Experterna är,

som regel, lierade med och själva en del av den över-

klass som vill bevara den bestående ordningen.

Höger och vänster har alltid grupperat sig kring

dessa positioner. Även borgerligheten, Folkpartiet,

Centerpartiet, har haft en folksuveränitetsådra och

tradition, medan Moderaterna har dragit åt det andra

hållet.

Det finns också av olika historiska skäl betydande

internationella skillnader. I Sverige har vi med lång

tradition från de olika ståndens representation osv.

kommit till en tradition där folksuveränitetstänkandet

utgör en grund för vårt författningstänkande. I andra

länder är det tyvärr inte så, och där har man också

baserat mycket av författningarna på Montesquieus

maktdelningsfilosofi.

Detta går igen ganska tydligt i betänkandet. I mo-

deraternas reservation nr 1, som de dess bättre är

ensamma om, uttrycker de att det finns två syner på

demokratin och att de företräder en maktdelning, dvs.

de vill ändra på tänkandet om folksuveräniteten. Det

är samma tankegång som går igenom i det som har

blivit utskottsmajoritetens skrivning om att införa en

författningsdomstol. Det tragiska är att partier som

man trodde skulle förstå folksuveräniteten - t.ex.

Miljöpartiet, som av dessa demokratiska skäl har varit

motståndare till EU, EMU, systemet med en s.k.

oberoende riksbank - inte har förstått de principiella

konsekvenserna av sin politik. Det är också tråkigt att

Centerpartiet med sina folkrörelsetraditioner inte

riktigt lever upp till dem utan är angeläget om att gå

in i den moderata fållan, liksom också Folkpartiet.

Jag vill t.ex. hänvisa till ett studium av liberalen

Svante Nycanders studier om domstolsmakten i USA

- för att anföra någon Folkpartiet närstående person

som har en mera klartänkt uppfattning.

Fru talman! Det är oerhört glädjande att socialde-

mokratin - vars majoritetsuppfattning i EU- och

EMU-frågan och när det gäller Riksbankens ställning

jag inte delar utifrån argumenten om folksuveränitet

osv. - här har kunnat skriva ihop sig med oss med en,

i min mening, mycket klar och bra reservation, näm-

ligen reservation 12 om lagprövningsfrågor.

Det är klart att detta uppenbarhetsrekvisit i sig

inte är den lyckligaste av alla lösningar. Men så länge

vi har ett system där domstolarna ska ha en viss lag-

prövningsmakt är detta nödvändigt. Lagprövnings-

makten borde rätteligen vara ägd av och skötas av

riksdagen. Om någon skulle finna att en lag skulle

strida mot grundlagen, skulle detta prövas av folkets

valda representanter som är ansvariga inför folket och

inte av domstolar, som på det sättet skulle försvaga

folkstyret och urgröpa demokratin. Vi har enats om

den riktningen i reservationen.

Detta innebär att vi yrkar avslag. Vi beklagar att

det har blivit en minoritet. Ser man teoretiskt på frå-

gan och hur partierna tidigare har grupperat sig kring

frågan, borde det ha varit en majoritet som avvisar

tankegången på en författningsdomstol, på att exper-

ter ska tukta folkstyret.

Det viktiga är att vi får en bra lagstiftning genom

en bra beredningsprocess. Vi har en noggrann och bra

beredningsprocess i Sverige. Det gör att vi får lagar

som är hållbara och där lagprövningen sällan behöver

användas.

Nils Fredrik Aurelius säger att det inte är möjligt

att upprätthålla skillnaden mellan svensk rätt och EU-

rätt så att vi kan ha kvar uppenbarhetsrekvisitet. Det

är väl ändå en väl defaitistisk hållning, trots att vi är

med i EU. Förvisso har EU på EU-områdena en lag-

stiftning som gäller över svensk lag, men fortfarande

finns det en viss anledning att ha kvar svensk riksdag.

Fortfarande finns det nationell lagstiftning på områ-

den som EU-arbetet åtminstone inte ännu omfattar.

Det gör att det faktiskt är möjligt att upprätthålla

svenska regler, annars skulle riksdagen kunna packa

ihop eller förminskas - som moderaterna vill i en

annan motion, som jag är glad att Nils Fredrik Aure-

lius inte yrkar bifall till.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till de

nämnda reservationerna. Jag hälsar med tillfredsstäl-

lelse att riksdagen nu kräver en utredning som ska

göra att adeln upphör att vara ett offentligrättsligt

subjekt.