Herr talman! Majoriteten av svenska folket
röstade ja till ett svenskt medlemskap i den
europeiska unionen. Det innebär att Sverige från den
1 januari 1995 är tillbaka i en historisk
jordbrukspolitik med en byråkrati som innebär
regleringar, kvoteringar, mindre frihet men också
väldiga subventioner.
För att kunna jämföra EU:s nuvarande
jordbrukspolitik med den svenska kan vi gå tillbaka
till 1930-talet. Då genomfördes omfattande
regleringar, och producenten/bonden och näringen
sattes i centrum.
Med hjälp av regleringar och prisförhandlingar
skyddades då näringen från konkurrens, och bönderna
garanterades avsättning för sina produkter till priser
som skulle ge bonden en inkomstnivå jämförbar med
en industriarbetares. Bakgrunden till detta, som kom
att kallas för kohandeln, var det svåra
försörjningsläget för den svenska befolkningen och de
låga inkomsterna bland den stora andel av
befolkningen som var sysselsatt inom jordbruket.
Genom samarbete med Bondeförbundet om
böndernas villkor kunde socialdemokratin få stöd för
nödvändiga sociala reformer för svenska folket.
Regleringspolitiken fick med tiden en dålig
måluppfyllelse. Vi fick en kostsam överproduktion,
inkomsterna urholkades, miljöbelastningen blev hög,
regionalpolitiken motverkades och prisutvecklingen
på livsmedel översteg inflationen.
Regleringspolitiken utsattes genom åren för en
stark kritik. Först med 1990 års livsmedelspolitiska
beslut fick vi socialdemokrater en stor politisk
majoritet med oss för att förändra den gamla
politiken. Beslutet innebar en i grunden ändrad
inriktning av politiken. Jordbruket skulle avregleras
och producenterna/bönderna skulle fortsättningsvis få
ersättning endast för de produkter som marknaden
efterfrågade.
Lantbruket och industrin skulle bli en näring på
samma villkor som övriga näringar i vårt land - med
ett viktigt undantag. Riksdagen uttalade att
avregleringen inte fick leda till nämnvärt minskad
lönsamhet för jordbruket i norra Sverige.
Vi kan konstatera att 1990 års livsmedelspolitiska
reform hade stor del i att livsmedelspriserna inte
ökade i samma takt som tidigare.
1991 års val resulterade i tillkomsten av en
borgerlig regering, vilket har lett till att centrala inslag
i 1990 års livsmedelspolitiska reform till stor del har
frångåtts.
Sverige ansökte 1990 om ett medlemskap i EG.
Med ett svensk EG-medlemskap som förevändning
har regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten
återinfört regleringar och exportstöd och ökat
odlingsarealen. Detta har vi kritiserat. Att Sverige vid
ett eventuellt medlemskap skulle gå in i EU med ett
spannmålsöverskott, i en situation där EU:s strävan är
att minska det stora överskott som redan finns, anser
vi inte är särskilt väl genomtänkt.
De svenska bönderna kommer, liksom övriga
bönder inom EU, att på sikt få sänka priserna. Detta
blir som ett resultat av EU:s strävan att minska
överskottet.
Om däremot 1990 års beslut i stort sett hade
fullföljts hade det svenska jordbruket uppfyllt en stor
del av EU:s mål för reformarbete, och de svenska
bönderna och den svenska livsmedelsindustrin hade
stått bättre rustade för att ta upp konkurrensen på EU-
marknaden.
Herr talman! Till skillnad mot 1990 års uppgörelse
där vi var eniga är vi nu mycket kritiska till den
borgerliga propositionen 1994/95:19, som ingår i
utrikesutskottets betänkande som vi nu behandlar.
Jordbruksministern kommer i sitt anförande att
bl.a. redogöra för den socialdemokratiska inriktningen
av livsmedelspolitiken vid ett EU-medlemskap och
därmed visa på det som skiljer vår uppfattning från
den borgerliga reservationen nr 10.
Jag skall i stället gå över till de konkreta
förändringar som jordbruksutskottets majoritet står för
gällande arealbidrag och mjölkkvoter.
Vi är eniga om att ytor med spannmål och
utbytbara grödor skall i hela landet utgöra en
basregion om ca 1,8 miljoner hektar.
I den borgerliga propositionen föreslås att
arealbidragen beräknas i relation till
spannmålsavkastningen och att landet bör enligt
propositionen delas upp i 11 områden -
arealbidragsklasser - med en skillnad på ca 200 kr
mellan varje klass.
Enligt EU:s jordbruksreform - CAP-reformen -
lämnas frihet för varje land att självt bestämma hur
arealbidraget skall fördelas på olika regioner. I
motioner från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet har det framkommit en mindre
långtgående uppdelning av arealklasser.
Utskottsmajoritetens bedömning är att
propositionens förslag riskerar att leda till en snabb
och kraftig kapitalisering av bidragen i Sveriges bästa
jordbruksområden, vilket i sin tur riskerar att leda till
en fortsatt allt intensivare odling. Inte minst av
miljöskäl finns det enligt vår mening anledning att
undvika en sådan utveckling. Med ett mindre antal
arealklasser åstadkoms en utjämning av arealbidragen
mellan olika delar av landet. Därigenom gynnas
framför allt jordbruket i skogs- och mellanbygder, för
all del i Östergötland också, liksom i stödområde 4 i
norra Sverige.
En minskning av det delvis nationellt finansierade
strukturstödet kan då göras, vilket från statsfinansiell
synpunkt är eftersträvansvärt med tanke på den
ekonomiska kris som vårt land befinner sig i. Ett
minskat antal arealklasser innebär vidare betydligt
mindre mängd administrativt arbete.
Utskottsmajoriteten har med det jag anfört enats
om att landet lämpligen delas upp i tre regioner för
fördelning av arealbidrag med ett intervall på ca 200
kr mellan de olika regionerna. Detta ställningstagande
vill utskottsmajoriteten som sin mening ge regeringen
till känna, vilket också utrikesutskottet föreslår.
Enligt propositionen kommer medlemskapet att
innebära en temporär men kraftig konkurrensnackdel
för den svenska stärkelseindustrin, vilket skulle
motivera en övergångskompensation på ca 36
miljoner kronor vid ett medlemskap. Argumentet att
kostnaden skulle ha uppstått vid ett utanförskap är
naturligtvis inte hållbart. Utrikesutskottet föreslår
riksdagen att med anledning av den
socialdemokratiska motionen U16, yrkande 13, skall
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna
vad jordbruksutskottets majoritet har anfört i den
frågan.
Jordbruksutskottets majoritet biträder även
förslaget i vårt motionsyrkande 12 att någon
restitution av förmalningsavgifter och fettvaruavgifter
som betalats in för befintligt lager per den 1 januari
1995 icke bör medges. Detta ges också regeringen till
känna.
Herr talman! EG:s mjölkkvotering infördes 1984.
Att den till skillnad från den svenska kvoteringen inte
har kunnat avskaffas beror främst på att man inte med
hjälp av kvotsystemet har lyckats uppnå balans
mellan utbud och efterfrågan inom EG.
Totalkvoten innebär en viss överproduktion. Det
råder dock bred enighet om att kvotsystemet är
ineffektivt och bidrar till bristande konkurrens, höga
priser och en låg förändringstakt inom jordbruket.
Kostnaderna bärs till stora delar av konsumenterna.
En annan effekt av kvotsystemet är att det bevarar en
ineffektiv industristruktur och tendenser att nationellt
upprätthålla monopol eller monopolliknande
förhållanden på marknaden för mejeriprodukter. Vår
uppfattning är därför att Sverige aktivt skall arbeta för
att kvotsystemet avskaffas.
För att vi nu skall få ett fungerande kvotsystem
måste det finnas en viss flexibilitet. Storleken av den
kvot som varje producent har att disponera bör
baseras på levererad kvantitet under en tidigare
period. Utskottsmajoriteten finner för sin del att den
basperiod för tilldelningen som anvisas i
propositionen, nämligen ettdera av åren 1991, 1992
eller 1993, inte lämnar tillräcklig mängd fritt
kvotutrymme för olika kategorier av producenter.
Med hänsyn till de fluktuationer i produktionen
som ägt rum under de senaste åren och de intryck som
vi fått från många mjölkproducenter bedömer vi nu att
den basperiod som vi förordat i den
socialdemokratiska motionen U16 inte är den bästa
lösningen för tilldelning av mjölkkvoter.
Som utgångspunkt anser utskottsmajoriteten att
den genomsnittliga produktionen under åren 1991,
1992 och 1993 bör utgöra bas vid fördelning till varje
producent.
Enligt tillgänglig statistik från Jordbruksverket
innebär detta att en sammanlagd mängd om ca
3 130 000 ton bör kunna fördelas enligt den angivna
principen och att en nationell reserv om ca 170 000
ton återstår att fördela bl.a. till s.k. utökare och
nystartare. Vi bör här tillämpa de fasta kriterier som
gäller enligt EG:s regler.
Utskottet är överens om och förordar att
producenterna av s.k. ekomjölk inte åläggs några
begränsningar i kvothänseende. Särskild hänsyn bör
tas till mjölkproducenterna i norra Sverige. Det är
också särskilt viktigt att se till att den småskaliga och
fristående förädlingsindustrin inte missgynnas vid
fördelning av kvoter och vid dess administration. Hela
Öland är ett sådant område som bör prioriteras.
I övrigt bör producenter som nystartat under
perioden 1993 fram till den 1 januari 1995 prioriteras
vid fördelningen av den nationella reservkvoten. Först
därefter skall kvoten fördelas på jordbrukare som ökat
ut sin produktionskapacitet under 1993 eller 1994. För
sistnämnda kategori av producenter bör det finnas
möjlighet att beakta om produktionsökningen har ett
direkt samband med investeringar som tillkommit på
grund av miljö- och djurskyddskrav.
Det torde i dag finnas ett inte obetydligt antal
mjölkproducenter vars anläggningar inte motsvarar de
miljökrav och djurhållningskrav som fastlagts av
statsmakterna. Utskottet förutsätter att regeringen
överväger om tilldelandet av mjölkkvot skall villkoras
i förhållande till denna typ av investeringar och vilka
övergångs- och dispensregler som i så fall kan bli
nödvändiga.
Jordbruksutskottet finner anledning att betona att
Sverige skall utnyttja hela den produktionskvot om
3,3 miljoner ton som erhållits i förhandlingarna med
EU. Det hade naturligtvis varit förskräckligt om den
borgerliga förhandlingen hade gått igenom, så att vi
hade kunnat utöka det överskott som vi redan i dag
har i vårt land.
Produktionskvoten bör fördelas på de
produktionsplatser som dels har levererat mjölk den 1
mars 1994, dels stadigvarande levererar den 1 januari
1995. Jordbruksutskottet finner det även rimligt att
producenter som stadigvarande levererat mjölk under
året men av någon anledning haft tillfälligt
produktionsstopp vid årsskiftet tilldelas mjölkkvot.
Införandet av mjölkkvoter enligt EU:s regler
innebär ett stort ingrepp i den svenska
mjölkregleringen. Ett tidsödande detaljarbete förestår
för att fördela Sveriges mjölkkvot på de
produktionsplatser som levererar mjölk.
Regeringen bör därför under inledningsskedet
hålla riksdagen informerad om tillämpningen av
kvotsystemet. Praktiska skäl talar enligt utskottets
mening för att tidpunkten för tillämpning av EU:s
regler något senareläggs, till förslagsvis den 1 april
1995. Det torde ankomma på regeringen att besluta i
frågan, eftersom det krävs samråd med EU-
kommissionen.
Herr talman! Sverige har två stora öar, Gotland
och Öland. De är viktiga inte minst när det gäller
livsmedelsproduktionen.
Utskottet har behandlat två motioner. U4 är en
socialdemokratisk motion och U17 är en
centermotion. Där framhålls att den sockerkvot som
Sverige tilldelats i förhandlingarna i möjligaste mån
bör delas upp så att det även fortsättningsvis blir
möjligt att producera socker på Gotland.
Sockerpoduktionen är av stor betydelse för öns
näringsliv. Utskottet bedömer att det finns goda
förutsättningar för att det även framdeles skall kunna
bedrivas en ekonomiskt hållbar sockerproduktion på
Gotland. Regeringen bör fortsätta sina ansträngningar
att nå en överenskommelse med EU-kommissionen i
detta syfte.
För jordbruket på Öland har odlingen av bruna
bönor fått stor betydelse sedan öns sockerbruk lades
ner. Odlingen har under de senaste åren ökat med
hjälp av statliga arealbidrag, och dessutom har de
svenska bruna bönorna tullskyddats. Sverige har i EG-
förhandlingarna begärt fortsatt stöd åt odlingen men
inte fått gehör för sitt yrkande.
Jordbruksutskottet delar dock den mening som
förts fram i den socialdemokratiska motionen U2 och
den centerpartistiska motionen U13, att det är ett
svenskt intresse att bönodlingen även fortsättningsvis
ges ett stöd, i varje fall under en övergångsperiod.
Regeringen bör därför fortsätta sina
ansträngningar att nå överenskommelse om stöd åt
odlingen av bruna bönor.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
hemställan i utrikesutskottets betänkande och avslag
på reservationerna 9-16.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslöt kl.17.57 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.