Fru talman! Jag förstår att Ingvar Eriksson som
har varit LRF-ordförande i någon krets nere i Skåne i
26 år här i riksdagen enbart vill kämpa för
jordbrukarna från den södra delen av det här landet.
Men nu får Ingvar Eriksson även klä i sig rollen som
riksdagsledamot och se till att vi kan ha ett jordbruk i
hela Sverige. Det är väl det som är den stora
skillnaden mellan oss och de övriga partierna och
speciellt Moderata samlingspartiet. De vill
naturligtvis suga ut så mycket som möjligt av EU:s
mera byråkratiska politik.
Men jag hävdar att om vi skulle ha gått på den
linje som ni moderater förfäktar, att vi skulle ha elva
områden och ett arealbidrag på de stora slätterna i
Skåne på 3 200 kronor, skulle det långsiktigt uppstå
mycket stora risker för att man skulle bli av med
spannmålsodlingen. Det var precis vad som hände i
Holland. Det går inte att tro att man skall kunna jobba
på lika villkor.
I Danmark har de ett arealbidrag. Om vi skulle ha
fastnat för ett arealbidrag skulle bönderna på
Skåneslätten inte få ett något högre arealbidrag. Nu
har vi valt tre. Det är med tanke på att jordbrukarna i
Mellansverige och längre upp skall få en bättre
ekonomi.
När det gäller mjölkkvoterna tycker jag att det var
ganska fräckt av Ingvar Eriksson att beskylla Mats
Hellström för att vi inte fick en överkvot på 3,7
miljoner ton. EU har ett överskott i dag. Detta var
inga riktiga förhandlingar. EU bestämde att vi i
Sverige skulle få 3,3 miljoner ton. Punkt och slut. Det
fanns ändå ett utrymme för att vi skulle kunna öka
tillväxten på det här området.
Fru talman! Sedan tycker Ingvar Eriksson att jag
beskyller de borgerliga ledamöterna för att reglera
politiken. Det gjorde ni ju från 1990 års uppgörelse.
Nu är det ju EU som bestämmer. Nu måste vi gå in i
det här byråkratiska systemet där friheten blir mycket
mindre och där byråkratin, subventioner och allt styrs
från EU både när det gäller mjölkkvoten och
arealbidragen.