Herr talman! Det sätt som vi i den
industrialiserade delen av världen hanterar miljöfrågor
på kommer i det långa loppet att vara avgörande för
hela mänsklighetens överlevnad. Det råder förvisso
delade meningar om vilken roll EU kan komma att
spela för att ändra utvecklingen i en långsiktigt hållbar
riktning.
Min uppfattning, som delas av många inom
miljörörelsen - dock inte av Lennart Daléus -, är att
EU såsom dess utveckling sett ut hittills och såsom
den beskrivs i Maastrichtfördraget inte kommer att
kunna spela en progressiv roll för globalt uthållig
utveckling. Sveriges förhandlingsresultat, som inte
gett oss ett enda permanent undantag på
miljöområdet, talar ett tydligt språk.
EU:s egna prognoser om bl.a. ökade transporter,
och trögheten att åstadkomma bindande positiva
förändringar är andra negativa signaler. Principen om
varors fria rörlighet är hela tiden överordnad, och den
s.k. miljögarantin i Maastrichtfördragets artikel
100a.4 har ju ännu inte godkänts av EG-domstolen
när det gäller Tysklands förbud mot pentaklorfenol.
Nu har vi röstat och skall bli medlemmar i EU.
Jag hoppas och tror att Sverige där skall kunna
påverka EU i positiv riktning. Det är oerhört viktigt
att Sverige och andra länder skall kunna gå före med
strängare miljöregler. Detta har vi lyft fram i
reservation 9, som jag yrkar bifall till.
Ett område som också är viktigt ur miljösynpunkt
är jordbruket och livsmedelsindustrin. Inte heller där
har EU varit föregångare. EU:s jordbrukspolitik kallas
ofta pervers, och från den 1 januari skall vi alltså
anpassa den svenska jordbrukspolitiken till EU:s. Det
blir en återgång till ett genombyråkratiserat,
detaljreglerat och centralstyrt jordbruk med
stödformer som i EU har lett till överproduktion,
dumpade priser på världsmarknaden,
marknadsregleringar som gynnar den inhemska
produktionen och förhindrar en rättvis världshandel.
Mer än hälften av EU:s budget används i dag inom
jordbrukssektorn. Det betyder också att det är EU:s
jordbrukspolitik som i dag är det största hindret för en
anslutning av länderna i östra Europa.
Att detta inte håller i längden är alla införstådda
med, men ingen tycks vilja börja göra någonting åt
det. Besluten i GATT:s Uruguayrunda innebär också
att EU har förbundit sig att sänka sina gränsskydd
med i genomsnitt 36 % med början 1995. Hur det
skall åstadkommas återstår att se.
Det har visat sig vara mycket svårt att få till stånd
förändringar i EU:s jordbrukspolitik. I dag kan vi t.ex.
läsa i tidningen om hur jordbruksministrarna
misslyckats med det man tycka är en ganska liten och
enkel fråga, nämligen att begränsa transporttiderna för
djurtransporter inom EU. Detta är en viktig
djurskyddsaspekt, där jag vill ge vår
jordbruksminister stöd till att ensidigt införa
begränsningar för svensk del.
Det är alltså till denna trögrörliga, dyra och
centralstyrda koloss som svenskt jordbruk skall
anpassas. Vårt svenska jordbruk med sina knappt 60
000 anställda, vilket motsvarar ca 1,5 % av de
förvärvsarbetande i Sverige, är på väg att bli världens
renaste jordbruk - om man får tro
reklamkampanjerna. Vi skall nu återgå till en modell
som vi i stor enighet lämnade genom 1990 års
livsmedelspolitiska beslut. Hur det skall gå till. Vilka
villkor som skall gälla och vilka förändringar vi skall
arbeta för att åstadkomma i EU tål båda att diskuteras
och följas upp mycket noggrant.
Jag vill poängtera att jag tror att detta är en långt
svårare krångligare process än vad som har framgått
av tidigare anföranden. Det gäller också - åtminstone
för oss i Vänsterpartiet - att göra en
helhetsbedömning, där jordbruksnäringen sätts in i sitt
samhällsperspektiv.
Jag kan inte låta bli att fascineras av den iver med
vilken företrädarna för de borgerliga partierna tidigare
i dag har kastat sig in i den här EU-
anpassningsprocessen, ivrigt påhejade av svensk
politiks största lobbyorganisation, LRF. Den
marknadsanpassning och avreglering som de här
partierna förhärligar i andra sammanhang lyser med
sin frånvaro när det gäller jordbruket. Det är som det
bara skulle handla om att kapa åt sig så mycket som
möjligt av EU:s olika stöd till jordbruket utan att
ifrågasätta konsekvenserna i ett vidare perspektiv. Är
det ett jordbruk så som det ser ut i EU som vi vill ha i
Sverige? Hur långt skall vi ställa upp på de globala
orättvisor som den dumpade världsmarknaden skapar?
Kan vi använda EU:s modell till att ändå styra mot
våra mål? Och hur skall vi jobba för att styra EU:s
jordbrukspolitik i en riktning som vi vill ha?
När man lyssnade på de borgerliga talarna tidigare
i debatten kom jag att tänka på en text i Staffans
Stollar: "Bönderna har alltid otur - i år fick de för
mycket potatis."
De två huvudfrågor som vi debatterar i dag när det
gäller jordbruket är dels de arealstöd som finansieras
till 100 % av EU:s garantifond - i huvudsak gäller det
spannmål, oljeväxter och proteingrödor - dels
mjölkkvoterna. I båda fallen gäller det hur vi skall
tillämpa de framförhandlade kvoterna.
Lennart Daléus frågade mig tidigare om vi kan
presentera siffror och substans bakom våra
överenskommelser med Socialdemokraterna. Såvitt
jag förstår har vi två debatter när det gäller jordbruket.
I dag skall vi i första hand tala om arealstöden och
mjölkkvoterna. Övriga frågor kommer upp på fredag,
och Lennart Daléus vet mycket väl att det där
hänvisas till den kommande budgetpropositionen. Det
finns också anledning att ifrågasätta de siffror som
redovisades i den förra regeringens proposition nr 19.
Ett antal telefonsamtal som jag har haft visar att de
där siffrorna inte alls är så säkra. Så där mycket
pengar blir det nog inte - i varje fall inte första året;
det går att skära litet här och litet där.
Den diskussion som handlar om siffror får vi
återkomma till vid behandlingen av
budgetpropositionen. Med tanke på det intresse som
vi i Vänsterpartiet har mötts av i dessa
jordbruksdiskussioner kan det inte vara svårt för oss
att få stöd för bra förslag i jordbrukspolitiken, oavsett
vilket parti som det gäller. Jag har aldrig tidigare
erfarit maken till den uppvaktning som vi nu har
beståtts.
Också Eva Eriksson tog upp miljöstödet och LFA-
stödet, som vi likaledes skall diskutera på fredag. Det
är roligt att lyssna på Eva Eriksson. Hon talar som en
god centerpartist, vilket kanske har att göra med att
hon kommer från Skaraborgs län.
Dagens diskussion gäller huvudsakligen
arealstödet och mjölkkvoterna. Vi har genom
förhandlingar fått en basareal för spannmål om 1,8
miljoner hektar, vilket är cirka två tredjedelar av den
totala åkerarealen. Vi har dessutom fått en nationell
mjölkkvot om 3,3 miljoner ton, vilket ligger något
under den mängd mjölk som enligt beräkningarna
kommer att produceras under 1994.
Ingvar Eriksson menade tidigare att vi skall utöka
produktionen, men hur stämmer det med
mjölkkvoten? Han sade också att det som är bra för
jordbruket är bra för Sverige. Man kan då undra om
det är bra med precis 3,2 miljoner ton mjölk för
jordbruket och för Sverige.
I den förra propositionen föreslogs en uppdelning
av arealbidraget i elva nivåer. Skillnaden i stödet för
det bästa och det sämsta området skulle uppgå till
2 000 kr per hektar. Vi har från Vänsterpartiet
förordat att det för arealstödet skulle finnas bara en
enda region. Det gjorde vi mot bakgrund av att det
produceras ett överskott av spannmål i Sverige liksom
i EU. Att ha endast en region skulle enligt vår mening
ge ett lägre incitament för fortsatt
överskottsproduktion. Vi har med socialdemokraterna
enats om att ha tre nivåer för spannmålsstödet. Jag är
litet förvånad över att Miljöpartiet inte har kunnat
ställa sig bakom det. Det gäller ändock färre nivåer än
elva.
När det gäller mjölkkvoterna vill jag först påpeka
att den stora svårigheten ligger i själva medlemskapet.
Medlemskapet gör att vi inte själva kan avgöra hur
mycket mjölk vi vill producera. Vi har fått en kvot
framförhandlad - punkt och slut. Den kvoten ligger
under den mängd mjölk som vi kommer att producera
i år, 1994. Det betyder att några av dagens
mjölkproducenter måste minska sin produktion nästa
år, oavsett vad vi själva tycker.
Vi i Vänsterpartiet har ansett att det är viktigt att
hitta en modell för hur denna kvot fördelas som dels
ligger nära dagens situation, dels ger möjlighet att
kompensera olika kategorier av mjölkproducenter. Vi
har fastnat för en modell som baseras på
medelproduktionen under åren 1991-1993 och som
enligt beräkningar skulle ge en nationell kvot om ca
170 000 ton mjölk. De katerier av mjölkproducenter
som vi vill prioritera när det gäller fördelning av den
nationella kvoten är ekomjölksproducenter, nystartare
och utökare. Vi menar också att det är viktigt att
särskild hänsyn tas till mjölkproducenter i norra
Sverige.
Fördelningen av mjölkkvoterna har förorsakat
mycken diskussion, många telefonsamtal och många
brev. Jag kan förstå att många mjölkproducenter
känner oro.
EU-medlemskapet medför nya förutsättningar för
lantbruket, och många mjölkproducenter har utökat
sina besättningar för att kunna finansiera investeringar
i t.ex. gödselanläggningar och för att tillgodose
djurskyddskrav. Detta finns också med som ett
kriterium för att få del av den nationella kvoten. Men
jag vill ändå påminna om att anledningen till reglerna
är att vi inte längre själva kan besluta om storleken på
vår mjölkproduktion.
Man kan diskutera detaljer i hur regelsystemen
utformas, och man kan ha olika uppfattningar om
detta, men ingen kan påstå sig ha mer rätt än någon
annan. Här liksom i övrigt när det gäller debatten om
EU-medlemskapet handlar det oftare om gissningar
och antaganden som bygger på särintressen och
politisk övertygelse än om en seriös sakdebatt, vilket
jag beklagar.
Herr talman! När det gäller det svenska
jordbrukets anpassning till EU kommer vi i dag att
fatta några beslut. Ytterligare beslut kommer, som jag
tidigare sade, att fattas efter den debatt som kommer
på fredag. Det är synd att vi inte kunnat ha debatten
samlad - jordbruksfrågorna är tillräckligt
komplicerade ändå. En sådan här uppdelning bidrar
inte till att öka klarheten. Jag tillstår att jag själv varit
bidragande till att det blivit så här. Orsaken är en stark
vilja från oss i Vänsterpartiet att verkligen ta dessa
frågor på allvar, sätta oss in i dem och så långt det har
varit möjligt få gehör för våra krav - något som vi
tycker att vi hittills har lyckats ganska bra med.
Det är många som varit mycket aktiva för att
försöka påverka oss i den ena eller den andra
riktningen - och då tror jag att det är en klok politik
att inte rusa i väg, utan kritiskt väga olika
uppfattningar mot varandra.
Avslutningsvis vill jag kommentera några av de
påtryckningar som jag och andra i min riksdagsgrupp
utsatts för under de senaste veckorna. Jag har pratat
med spannmålsodlare, avbytare, skogsägare och
mjölkbönder från norr till söder. Jag har träffat några
och jag har fått mängder av brev. Jag har talat med
LRF-avdelningar och länsstyrelsetjänstemän. De allra
flesta samtal har varit givande och bra. Jag känner
starkt för den oro som många små och medelstora
lantbrukare hyser inför den kommande
jordbrukspolitiken - jordbruket är en långsiktig
verksamhet, som kräver tydliga och klara spelregler.
Men den starkaste lobbyorganisationen av alla,
LRF, som har ett stort ansvar för ja-resultatet i
folkomröstningen, har också ett stort ansvar för den i
vissa stycken snedvridna debatt som förs om vad
Sverige har åstadkommit i förhandlingarna. Så
intensiv har lobbyverksamheten från LRF varit att
vissa av mina partikamrater här i riksdagen har känt
sig hotfullt bemötta när de inte utan vidare godtagit
LRF:s argument. Ett sådant debattklimat är inte ägnat
att skapa långsiktiga lösningar för jordbruket utan
exempel på en konfrontationslinje som i slutänden
kommer att drabba det svenska jordbruket negativt.
Flera av oss i riksdagsgruppen har i dagarna fått brev
och fax med frågor av typen: "Kan du med gott
samvete säga att du medverkar till att ge
livsmedelsproduktionen likvärdiga villkor i
konkurrensen med övriga Europa?" eller "Tycker du
att det är hederligt att frångå det EU-avtal som vi
folkomröstat om?" osv. Vi kommer så småningom att
i ett antal debattartiklar ge våra svar på dessa frågor.
Det är min önskan att ha bra kontakter med också
LRF, men då måste LRF inse att man numera är en i
raden av intresseorganisationer och att de politiska
besluten fattas suveränt utifrån de politiska
majoriteter som kan skapas här i riksdagen.