Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
de reservationer där Folkpartiet finns med, och i
övrigt till jordbruksutskottets yttrande i detta ärende.
Herr talman! Vi skall här i kammaren i dag avgöra
jordbrukspolitikens spelregler för lång tid framöver.
Svensk jordbrukspolitik måste syfta till att Sverige
skall ha konkurrenskraftiga jordbruksföretag, att
konsumenterna får tillgång till livsmedel av god
kvalitet, att vi kan ge förutsättningar för öppna
landskap och att vi kan värna miljön.
Nu har svenska folket röstat ja till EU, och
Sverige träder vid årsskiftet in som medlem. Därmed
gäller EU:s jordbrukspolitik och det avtal vi har
lyckats framförhandla från Sveriges sida.
För jordbrukarna i Sverige blir det en tango: två
steg fram och ett steg bak. 1990 bestämde riksdagen
att avreglera jordbruket i Sverige, men bara några
månader senare lämnades en ansökan om EU-
medlemskap in. Alla var då väl medvetna om
konsekvenserna för jordbrukets del. Ett EU-
medlemskap innebar ju att vi skulle återgå till ett mer
reglerat system. Jag vill understryka det. I den debatt
som har förts under en längre tid när det gäller
jordbruket och EU har man kunnat få uppfattningen
att vi inte var medvetna om detta.
Nu har vi med avtalet och medlemskapet givit
svenska livsmedelsproducenter samma villkor som
deras europeiska konkurrenter. Det är bra, för det var
ett av skälen till att svenska bönder i allmänhet var
mycket positivt inställda till EU-medlemskapet.
Det EU-avtal som framförhandlades av den förra
regeringen var en helhet för svensk
livsmedelsproduktion. Nu ser vi hur förslaget
urholkas bit för bit. I viktiga delar har regeringen nu
lämnat avtalet.
Jag tror att det finns en bred enighet hos politiker
från olika partier och svenska lantbrukare om att EU:s
jordbrukspolitik måste förändras på sikt. Det är bara
som medlemmar i EU som vi kan åstadkomma detta.
Det är som medlemmar vi skall göra det.
Det socialdemokraterna föreslår nu - det vi
diskuterar i dag - är inte en långsiktig avreglering av
EU:s jordbrukspolitik. Det handlar om att vilja
försämra den ersättning som vi har förhandlat oss
fram till för att få likvärdig konkurrens mellan
jordbruksföretagen när vi blir medlemmar. Vi skulle
konkurrera med våra EU-kompisar på lika villkor.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har i flera
av de diskussioner vi har haft sagt att de valt att skjuta
på miljöstödet och LFA-stödet. Varför tycker inte s
och v att öppna landskap är viktigt? Varför ger ni inte
ekologisk odling och miljövänligt jordbruk en stark
prioritet? Helheten i avtalet - att Sveriges lantbruk
skall finnas i hela Sverige - är ingen prioriterad fråga
för er i de förslag som nu gäller.
Det har ni visat genom att ni har kommit överens
om att sänka ersättningen i strukturfonderna för
landsbygdsutvecklingen. Den förra regeringen hade
framförhandlat en ersättning som låg på 640 miljoner.
Den är nu halverad och flyttad till andra åtgärder.
Landsbygdsutveckling och landsbygdens folk är
för er bara en spillra som man inte behöver räkna
med. Jag är övertygad om att ni gör en felbedömning.
De kommuner som finns i mitt eget hemlän är
beroende av små företag. Jordbruksföretag i Sverige
är små företag i dag. Det finns inga baroner, utan det
är små och medelstora företag vi pratar om när vi
pratar om jordbrukspolitik i Sverige.
Att inte fullt ut utnyttja möjligheten till
framförhandlade miljöstöd och stöd till mindre
gynnade områden tycker jag är tokigt, eftersom syftet
är att minska jordbruksproduktionen, bidra till bättre
miljö och medverka till en skälig inkomst för
jordbrukarna. Ersättningen skulle ju grundas på den
inkomst jordbruksföretaget förlorat till följd av de
åtgärder som var förenliga med skyddet av miljön och
bevarandet av kulturlandskapet. Är vårdandet av
änglamarken ingenting värt?
För alla dem som valt att bo på landsbygden är det
värdefulla insatser. Det är inte bara bönder och
lantbrukare som bor på landsbygden. 58 % av dem
som bor på landsbygden är människor som pendlar
dit, som sätter värde på landsbygden och som visar
lojalitet mot landsbygdsföretagen i Sverige.
Jag tror att ni gör en stor missbedömning när ni
tror att man kan slå mot landsbygden på det här sättet.
Vill man att hela Sverige skall leva måste man också
satsa på det som är grunden och botten i
landsbygdsutvecklingen i Sverige. Det är
landsbygdsföretagen.
Inte heller när det gäller arealersättningen vill
regeringen följa den tidigare inriktningen. Ingvar
Eriksson var inne på det förut. Det var en ersättning
som skulle stå i relation till de lägre priser i de olika
områdena som man hade bestämt sig för i den förra
regeringens avtal.
Nu vill ni utjämna arealersättningen för att gynna
jordbruket i norra Sverige och i skogsbygderna. Kan
det vara bra i ett område som är baserat på vall- och
betesproduktion? Varför skall man stimulera
spannmålsproduktion i dessa bygder?
Herr talman! Sverige fick i förhandlingarna en
mjölkkvot på 3,3 miljoner ton. Det motsvarar ungefär
1993 års produktion. Den grundläggande principen för
fördelningen var i avtalet att leveranskvoten skulle
motsvara levererad mängd mjölk under något av åren
1991, 1992 eller 1993. Man skulle välja ett år, och så
skulle man göra en reducering med 3 %.
Det förhållandet har nu regeringen ändrat i det
förslag som ligger framme. Man föreslår i stället ett
genomsnitt av mängden levererad mjölk under 1991,
1992 och 1993. Det leder naturligtvis till ett annat
resultat.
Regeringen hävdar att man vill ha en större kvot
kvar att fördela till andra insatser inom
mjölkproduktionen. Man hävdar också att det är fråga
om spekulation i mjölkkvotsystemet och att det är
oacceptabelt. Det är naturligtvis en bedömningsfråga.
Man bör komma ihåg att de första signalerna om
EU-medlemskap kom hösten 1990 från
Socialdemokraterna. Det var samma regeringsparti
som den 1 juli lämnade in ansökan om svenskt
medlemskap. Innebär detta att mjölkkvoterna
egentligen borde fördelas efter de leveranser som
skedde 1990?
Herr talman! Utskottet har i sitt yttrande ställt sig
bakom ett administrativt system vid kvotfördelning.
Jag vill ändå uttrycka en skepsis från Folkpartiets
sida. Ingvar Eriksson gjorde samma sak i sitt
uttalande. Jag har inte hört honom säga det i utskottet.
Det kanske hade varit bra, därför att då hade vi kunnat
göra ett yttrande.
I den förra regeringens förslag bedömdes att ett
system med fri handel av kvoter låg i konsumenternas
intresse. Det fanns en bred enighet i frågan.
Folkpartiet anser fortfarande att en fri handel inom de
tre regionerna, som föreslagits, hade varit ett
intressant inslag i ett för övrigt väldigt reglerat
system. Nu finns ingen majoritet för det. Jag upplevde
att ingen av de forna regeringskamraterna stod kvar
vid den åsikten.
Herr talman! Jag vill dock understryka i detta
sammanhang att Folkpartiet aldrig haft en tanke på att
Sveriges bönder skulle köpa mjölkvoter i första ledet
från staten. Jag vill undanröja den missuppfattningen.
Till slut, herr talman! Att inte utnyttja EU-avtalet
är orimligt i sig. Men att dessutom belasta
jordbrukarna med höjda skatter för att finansiera EU-
avgiften är stötande. Det är inga baroner vi talar om,
utan det är till största delen fråga om små och
medelstora företag.
I Skaraborgs län har vi i dag 7 300
lantbruksföretag, och vi har 20 000 anställda i
livsmedelsindustrin. Vi har i länet varje år
exportintäkter på 1,5 miljarder från
livsmedelsnäringen. Jag vill påstå att det här är en av
de viktigaste näringsgrenarna i Skaraborgs län för att
vi där skall ha en framtid.
Jag vill också understryka att det beslut som vi
kommer att fatta i dag och under de närmaste dagarna
när vi skall debattera andra frågor på jordbrukets
område handlar om framtiden för
livsmedelsarbetarna, för bönderna och för
landsbygden i Skaraborgs län och i hela landet.
Om Socialdemokraternas avsteg från EU-avtalet
plus skatter och avgifter får majoritet här i kammaren
vill jag påstå att då hotas jobben för många
jordbruksföretag, livsmedelsarbetare och alla dem
som är sysselsatta runt jordbruket.
Målet måste vara att som medlemmar i EU kunna
påverka EU:s jordbrukspolitik, självfallet i riktning
mot en avreglering. Men vi måste göra det
gemensamt - vi måste få en möjlighet att tillsammans
göra det. Vi kan inte ensamma påverka detta. Låt
jordbruket få en chans! Inse att svenskt lantbruk är en
tillgång för Sverige.
Jag skall avsluta mitt anförande med att berätta att
det i söndags ringde en äldre man till mig - han är
över 80 år och har varit lantbrukare i hela sitt liv. Han
sade:"Eva, varför blev det inte som vi sa att det
skulle?"
I detta anförande instämde Torsten Gavelin, Sigge
Godin, Lennart Fremling, Kerstin Heinemann, Isa
Halvarsson och Carl-Johan Wilson (alla fp).