Fru talman! Låt mig börja med att instämma i
Maggi Mikaelssons syn på LRF:s nuvarande roll. LRF
är en bland flera intressenter. Jag skall gärna lyssna
och diskutera med LRF, precis som jag skall lyssna
och diskutera med andra företrädare - för
konsumentrörelser, för miljön, för allergiker osv. De
senare grupperna har alltför länge varit
underrepresenterade i dialogen om den svenska
jordbrukspolitiken.
Låt mig säga till Lennart Daléus att jag känner
vägen till Bryssel väl, trots att det bara har gått två
månader sedan vi fick ny regering. Dit åker jag
numera väldigt ofta - i snitt en gång i veckan. Det gör
jag eftersom så mycket av jordbrukspolitiken nu
beslutas där och inte i denna kammare. Det var det
som svenska folket bestämde den 13 november. Jag
har all respekt för det beslutet.
Det betyder att Sverige är medlem av den
europeiska unionen om drygt två veckor och att det
svenska jordbruket inordnas under EG:s
jordbrukspolitik, CAP. Som vi vet är det en politik
som är både dyrbar och administrativt komplicerad.
Den är en återgång till det som vi trodde att vi hade
lämnat bakom oss 1990 när vi, precis som Inge
Carlsson sade, i väldigt stor enighet beslutade om en
reformering av den svenska jordbrukspolitiken. Alla
partier utom Miljöpartiet var med på det beslutet. Det
är viktigt att understryka det, för också i denna debatt
har det framskymtat att 1990 års beslut enbart skulle
vara ett socialdemokratiskt verk. Så var det inte. Fem
partier av sex stod bakom det.
Med tanke på det jag har sagt om CAP - om EU:s
jordbrukspolitik - kommer den naturligtvis att
reformeras. I vilken takt vet vi inte.
Men Sverige skall, när det svenska folket har
röstat ja i folkomröstningen, vara med aktivt och
påverka den nya politiken i en riktning som bättre
stämmer överens med vår syn på ett
konkurrenskraftigt och konsument- och miljövänligt
jordbruk. Mot den bakgrunden kommer regeringen att
arbeta för förenkling, avreglering och förbilligande av
den gemensamma jordbrukspolitiken. Kostnaderna för
denna utgör i dag över hälften av EU:s gemensamma
budget. Var och en som tänker litet grand framåt i
tiden och funderar över framtiden för EU - oavsett
vad man tror om den framtiden - måste inse att en så
stor del av EU:s gemensamma budget kommer
jordbrukspolitiken i fortsättningen inte att kunna dra.
Som redan har sagt - det blir litet av upprepning -
genomförde den tidigare borgerliga regeringen under
de tre senaste åren en anpassning av den svenska
jordbrukspolitiken till förhållandena inom EU. Vi
socialdemokrater kritiserade denna anpassning,
eftersom vi ansåg att den kostade pengar. Det finns en
ganska stor och dyr nota från de gångna tre åren också
på det här området.
Vi ansåg också att denna anpassning alltför
ensidigt gynnade producenterna på konsumenternas
bekostnad.
Konsumenternas intresse av bra mat till rimliga
priser skall nu lyftas fram i vad regeringen föredrar att
kalla den svenska livsmedelspolitiken. I reformarbetet
inom EU vill regeringen därför prioritera de
livsmedelspolitiska frågorna, där vi i stora drag
kommer att arbeta för en fortsatt och fördjupad CAP-
reform efter 1997, som också kommer att omfatta vin-
och trädgårdsnäringarna och som inriktas på en friare
handel med livsmedel.
Därför är det övergripande syftet med regeringens
politik på livsmedelsområdet
- att på ett mer rättvist sätt fördela EU-
medlemskapets kostnader och intäkter mellan
konsumenter, skattebetalare och bönder,
- att - som sagts tidigare i dag - mot bakgrund av
den ekonomiska situation som vi har i landet bidra till
en minskning av statens utgifter för jordbruket,
- att begränsa jordbrukets negativa miljöpåverkan
bl.a. genom att använda miljöavgifter som
ekonomiska styrmedel,
- öka jordbrukets positiva miljöpåverkan genom
att prioritera åtgärder för landskapsvård och
bevarande av den biologiska mångfalden, och
- att - genom en mer offensiv konkurrenspolitik -
öka den svenska livsmedelssektorns konkurrenskraft.
På kort sikt anser regeringen att det är angeläget
att
- förstärka livsmedelskontrollen genom att inrätta
en europeisk livsmedelsmyndighet, finansierad inom
FEOGAS ram,
- minimera användningen av kemiska tillsatser för
konservering av livsmedel,
- förbjuda bestrålning av livsmedel,
- öka livsmedlens hållbarhet genom fördjupade
kvalitets- och hälsokrav,
- införa tydligare märkning med avseende på
ursprung och tillsatser, och
- förbättra djurskyddet med den svenska
djurskyddslagstiftningen som utgångspunkt. Det kan
gälla intensiv boskapsuppfödning och regler för
båsplatser och transporttider, där Ministerrådet i går
där jag själv deltog tyvärr inte kunde ena sig om ett
kompromissförslag om bl.a. maximala transporttider
för slaktdjur. Det betyder att vi måste fortsätta att
driva på i ministerrådet i denna fråga.
När det gäller spannmål och oljeväxter finns det
enligt min mening starka skäl för att fördjupa
reformen.
På spannmålsområdet är det viktigaste inslaget i
den reform av CAP som antogs av ministerrådet 1992
en sänkning av stödpriset för spannmål.
Jordbruksreformen inom EU innebär således inte
att de traditionella instrumenten i jordbrukspolitiken -
gränsskydd, intervention och exportbidrag -
avskaffas, men de kommer att minska i betydelse.
Förskjutningen från prisstöd till direktstöd kan
förväntas innebära en minskad intensitet i odlingen,
ökad konsumtion och på sikt minskade överskott.
Fru talman! Enligt CAP-reformen kan
medlemsländerna själva bestämma hur arealbidragen
skall fördelas på olika regioner. Det är ett av de
ganska få områden där den svenska riksdagen har
makt att bestämma över den i övrigt harmoniserade
jordbrukspolitiken.
Den förra regeringens förslag om indelning av
landet i 11 arealbidragsklasser med en skillnad på ca
200 kr mellan varje klass skulle enligt vår uppfattning
leda till en snabb och kraftig kapitalisering av
bidragen i Sveriges bästa jordbruksområden. Detta
skulle i sin tur leda till en fortsatt allt intensivare
odling, något som denna regering - inte minst av
miljöskäl - inte kan ställa sig bakom.
Med ett mindre antal klasser kan man däremot
åstadkomma en utjämning av arealbidragen mellan
olika delar av landet och därigenom gynna framför
allt jordbruket i skogs- och mellanbygderna i södra
Sverige och i stödområde 4 i norra Sverige. Detta har
Inge Carlsson utförligt redogjort för i replikskiften
med olika debattörer.
På det här sättet kan man delvis - jag betonar det -
minska det nationellt finansierade strukturstödet,
någonting som är eftersträvansvärt ur statsfinansiell
synpunkt. Jag vill emellertid betona att jag är mycket
medveten om att det inte går att byta äpplen mot
päron. Därför är betoningen av ordet delvis viktig.
Riksdagens jordbruksutskott har nu stannat för en
indelning av landet i tre regioner med en intervall på
ungefär 200 kr mellan regionerna.
Med den inriktning av CAP som jag nu skisserat
gynnas jordbruket i länder där, såsom i Sverige,
merparten av arealen finns hos små och medelstora
jordbruk och där kemikalieanvändningen begränsats.
Några ord om mjölkkvoterna, som också har
diskuterats här länge och väl. Vi vill ha ett system
som motverkar kapitalisering av kvoterna i form av
högre pris på jordbruksfastigheter, och vi vill
motverka en oreglerad handel med kvoter.
Detta har Inge Carlsson tidigare redogjort för. Han
har också redogjort för utskottsmajoritetens
ställningstagande, varför jag inte närmare går in på
betänkandet i den delen.
När det gäller själva administrationen av hela det
här väldigt komplicerade systemet har vi också här en
annan syn än den tidigare regeringen, som ville
koncentrera administrationen till väldigt stor del till
Jönköping. Vi har sagt att vi skall försöka trycka ut
administrationen på länen i så stor utsträckning som
möjligt. Det är viktigt av flera skäl - inte minst därför
att det ger länen värdefulla jobb. Jag har själv arbetat i
en lantbruksnämnd på den tiden de fanns, och jag vet
hur betydelsefullt det är att bönder kan ringa till olika
tjänstemän på lantbruksnämnden, som känner
bönderna i den landsända där de jobbar. Det finns ett
ömsesidigt förtroende och en kunskap som är
ovärderlig när man nu går in i ett system som kräver
så mycket av byråkrati och blanketter. Jag tror därför
att det är bra att man i så stor utsträckning som
möjligt kan få ut dessa jobb på länen.
Vi anser att administrationen skall handhas av
Jordbruksverket och i möjligaste mån av länen. Det är
viktigt att den småskaliga och fristående
förädlingsindustrin inte missgynnas när man skall
fördela mjölkvoterna.
Vi har också i olika sammanhang skrivit att ett
medlemskap i en nationell organisation eller
sammanslutning inte skall vara ett villkor för att en
jordbrukare skall kunna verka inom den kvoterade
produktionen och dess förädling.
Vi kommer att ge Konkurrensverket i uppdrag att
noga följa utvecklingen mot bakgrund av den
bristande konkurrensen inom förädlingsledet. Vi
kommer också att pröva om leverans- och
mottagningsplikten är förenlig med EU:s
konkurrensregler.
I utformningen av EU:s obligatoriska sektors- och
programplaner ser regeringen samråd mellan berörda
myndigheter som en viktig del. I det sammanhanget
blir lantbrukskooperationens framtida roll att -
tillsammans med övrig livsmedelsindustri och andra
intressenter - ge synpunkter på prioriteringar och
lämna underlag för myndigheternas arbete.
Ansvaret för de här sektorsplanerna skall
emellertid, som jag sade, i första hand ligga på
länsstyrelsernas lantbruksenheter.
Fru talman! Vägen till en miljövänlig,
konsumentfrämjande och konkurrenskraftig
livsmedelspolitik kan förvisso tyckas både lång och
snårig. Jag har nu redogjort för regeringens syn på
Sveriges roll i det europeiska jordbrukssamarbetet och
på de åtgärder som vi anser nödvändiga och
önskvärda för att tillsammans med övriga länder inom
Unionen åstadkomma en livsmedelspolitik som efter
1997 präglas av lägre kostnader, mindre byråkrati,
friare handel och en bättre miljöanpassning - allt till
gagn för både konsumenter och producenter.