Herr talman! Jag har inget emot att man hänvisar
till olika organisationer på miljöområdet. Det är ett
sätt att försöka bygga under sin trovärdighet. Men det
nyttar inte mycket till när de som sitter här i
kammaren och andra som lyssnar på debatten inte kan
vara säkra på om det som sägs om dessa
organisationer och deras uttalanden är riktigt. Så är
t.ex. fallet med Naturskyddsföreningen. Det var en
glidning där. Det verkar som om
Naturskyddsföreningen skulle stå bakom ett nej till
EU. Det är inte på det sättet. Naturskyddsföreningen
har inte uttalat sig så. Ett resonemang som har förts
tidigare om vad World Watch har sagt om svensk
miljöpolitik är helt enkelt inte sant, för att ta några
exempel. Det hänvisas till personer. Det är en
prioritering vilka man väljer att tro på. Som många i
kammaren är medvetna om finns det även väl ansedda
företrädare för miljörörelsen som har valt att framför
allt av miljöskäl rent av säga ja till EU.
Det är riktigt att det finns begränsningar i EU:s
regelverk och att det måste förbättras. Det var nog en
av de första punkter jag tryckte på i mitt anförande.
Men poängen är att vi genom att förbättra regelverket
och göra det starkt skaffar oss möjligheter att hantera
de stora miljöproblemen i dag och för den delen också
morgondagens.
Jag tycker att det är litet kortsynt att angripa
skillnader i prioriteringar mellan länder eller mellan
Sverige och EU och ta det som grund för att försöka
döma ut det dynamiska i EU:s regelverk. Det är litet
dålig fantasi att inte kunna inse att det finns länder i
Europa som är med i EU och som har haft andra
förutsättningar än Sverige att tidigt bygga upp en
offensiv och stark miljöpolitik. Det är genom att vara
med som vi får möjlighet att skapa ett gemensamt
arbete med de länderna och, om man så vill, lyfta de
länderna i deras konkreta miljöarbete.
Det är klart att jag kan hitta skrivningar om
Euratom som jag tycker är inte bara dåliga utan direkt
tokiga. Men om jag jämför Euratom med kraften och
styrkan hos IAEA, FN:s motsvarande organ på
atomenergiområdet, framstår Euratom som tandlöst.
Nu har vi dessutom lyckats skaffa oss skrivningar som
innebär att Sverige uppenbart kan föra en
kärnkraftspolitik som jag hoppas ligger i linje med
vad Birger Schlaug och jag anser. Det tycker jag att vi
skall utnyttja. Vi skall kanske inte hemfalla till
prehistoriska resonemang som hörde hemma före
folkomröstningen.