Fru talman! Jag tänkte ta upp en tråd som jag hade
uppe i ett tidigare replikskifte med Lars Hedfors men
som jag då inte riktigt hann avsluta. Det gäller frågan
om miljöskatter som skattebas.
Det finns en spridd uppfattning om att om man
höjer energi- och miljöskatter leder det till att basen
för de skatterna försvinner, dvs. att utsläppen och
energianvändningen försvinner. Jag skulle vilja se det
samhälle som klarar sig utan hjälpenergi, utan ener-
gitillförsel. Det är ungefär lika sannolikt som ett sam-
hälle utan människor. Det är naturligtvis inte möjligt,
utan skattebasen försvinner inte. Frågan är snarare hur
pass stor den skattebasen är och hur pass hårt man kan
utnyttja den utan att det får andra negativa effekter.
Diskussionen om skatteväxling för miljön handlar
just om hur mycket man kan lägga på skattebasen
energi- och miljöutsläpp. Det som är aktuellt är fram-
för allt koldioxidskatt. Däremot är det naturligtvis inte
möjligt att ta ut särskilt mycket skatt på t.ex. metaller,
kväve eller svavel. Där är möjligheterna mycket mer
begränsade.
Den bedömning som gjordes i Skatteväxlings-
kommittén var att man åtminstone skulle kunna ta ut
lika mycket som hittills, vilket med momseffekten
inräknad rör sig om 60 miljarder. Det vore intressant
med en kommentar från skatteministern vad gäller om
han kan tänka sig att föra det arbetet vidare. Här i
riksdagen har hela tanken kring skatteväxling för
miljön stannat upp, trots att det i ord låter som att det
skulle finnas en stor samstämmighet. Händer det
någonting?