Fru talman! Äta bör man annars dör man, brukar
vi säga ibland. Och vad vi skall diktera här denna
morgon är just denna livsviktiga fråga hur vi skall
försäkra oss om tillgång på livsmedel, och hur vi vill
att dessa livsmedel skall produceras, och var vi vill att
dessa produkter skall odlas och framställas, och om
och i så fall hur mycket vi politiker skall lägga oss i
hur och var denna produktion skall ske.
När vi i Sverige ansökte om medlemskap i Euro-
peiska unionen vågar jag påstå att det inte i första
hand var för att involveras av unionens jordbrukspo-
litik som ny medlem. Vi hade då - som vi kan erinra
oss - ganska nyligen i bred politisk enighet fattat
beslut om en stegvis avreglering av svensk jordbruks-
politik, och detta beslut gillades i stort sett av alla
inblandade parter.
Nej, beslutet om att söka medlemskap grundade
sig i första hand på andra självklara övergripande
motiv. Ett utvidgat internationellt samarbete är den
bästa garanten för en hållbar fred länder emellan.
EU:s gemensamma jordbrukspolitik har från bör-
jan motiverats med att tillförsäkra unionens medlem-
mar tillgång till livsmedel, men också med att kunna
garantera producenterna - bönderna - en skälig lev-
nadsstandard. Det första målet har med råge uppnåtts.
Dagens effektiva jordbruk inom EU har kapacitet att
producera betydligt mera livsmedel än vad vi med-
lemmar, dess invånare, behöver.
Överskottssituationen och en samtidig vilja från
unionen att värna jordbruksnäringen ur regionalpoli-
tiska aspekter och sociala aspekter har lett fram till
dagens situation med stora kostnader för den gemen-
samma budgeten och med en stor byråkratisk apparat.
Fru talman! Det är därför vi står här i dag. Hur
skall EU:s jordbrukspolitik utformas i framtiden och
hur kan och skall Sverige påverka denna process?
Och hur skall Sverige ställa sig till de förslag som på
ganska kort sikt är aktuella i EU-kommissionens för-
slag Agenda 2000?
Den proposition, nr 142, som ligger till grund för
det utskottsbetänkande som vi skall behandla i dag
brister, tycker jag, i en helhetssyn. Propositionen
behandlar mål och medel på lång sikt, men utan att
analysera vad förslagen i Agenda 2000 kommer att
innebära, om de genomförs.
Enligt min mening måste det naturligtvis gå till så
att vi nu först ägnar oss åt förslagen i Agenda 2000
och påverkar dessa i den riktning som vi tycker är
lämpligt. När vi vet resultatet någongång i slutet av
1999 är det dags att gå vidare i reformarbetet. Då har
vi här i riksdagen ett bättre utgångsläge för mera
konkreta diskussioner vad gäller den fortsatta refor-
meringen av unionens gemensamma jordbrukspolitik.
Regeringen har alldeles nyligen tillsatt en parla-
mentarisk referensgrupp i och för arbetet med jord-
brukspolitiken i Agendan. Det tycker vi är bra. Men
vi förutsätter att regeringen verkligen menar allvar
med att vilja lyssna till andra partier i ärendet. Doku-
ment som jag har läst från Utrikesdepartementet - och
som för övrigt just nu behandlas av utrikesministrarna
i Allmänna rådet - kan tolkas som att man redan har
tagit ställning. Jag hoppas på en kommentar om detta
från någon regeringen närstående.
Jag tror att det finns ett brett politiskt stöd för en
reformering av EU:s jordbrukspolitik. Från moderat
håll kommer vi att stödja en avreglering, en mark-
nadsanpassning och en förenkling. Svenskt jordbruk
har inget att frukta för en sådan utveckling, förutsatt
att vi svenska politiker inte reser nationella hinder.
En gemensam jordbrukspolitik med öppna gränser
och fri handel inom unionen kräver naturligtvis något
så när gemensamma villkor för produktionen. De
kostnadsnackdelar som svenskt jordbruk för närva-
rande har - klart påvisade genom den s.k. Björkska
utredningen - måste snarast undanröjas. De höga
dieselskatterna, elskatterna och avgifterna på handels-
gödsel utgör en mycket stor negativ konkurrensbe-
lastning. Jag yrkar bifall till vår moderata reservation
nr 6 om konkurrensnackdelar. Vi står naturligtvis
också bakom våra övriga reservationer, men jag yrkar
bifall bara till en av dem.
Med en gemensam jordbrukspolitik borde det
också vara självklart med en gemensam valuta. Jord-
bruksprodukter kommer i fortsättningen att prissättas i
euro. Utgående ersättningar och stöd kommer att
utbetalas i euro. Det säger sig självt att de länder som
omfattas av jordbrukspolitiken, men som står utanför
valutasamarbetet, får större kostnader i jämförelse
med EMU-länderna. Följdriktigt har också vårt
svenska LRF, Lantbrukarnas riksförbund, klart uttalat
att Sverige snarast borde ingå i EMU-samarbetet.
Fru talman! Låt mig ändå något kommentera för-
slagen i Agenda 2000. Jag har redan sagt att vi stöder
tanken på en reformering av CAP, och jag kan tilläg-
ga att förslagen i Agendan är steg i rätt riktning.
Ambitionen att stärka näringens internationella kon-
kurrenskraft är viktig. EU måste ha kvar både primär-
produktion och livsmedelsindustri efter en reform. Då
kan vi och hela unionen dra nytta av den öppnade
världsmarknad som förhoppningsvis blir följden av
WTO-förhandlingar.
En viktig utgångspunkt är också att unionens
livsmedelsförsörjning inte riskeras. Därför måste
avreglering och marknadsanpassning ske i ungefär
samma takt inom övriga större producentområden.
Om en snabb och ensidig avreglering genomförs inom
vår union torde det vara uppenbart att andra världsde-
lars jordbrukare och livsmedelsindustrier blir de enda
vinnarna.
Förutsättningarna att bedriva jordbruk inom Euro-
peiska unionen är mycket olika beträffande klimat-
och odlingsförhållanden. I reformarbetet måste större
hänsyn tas till detta än vad som är fallet i nu liggande
förslag. Det är viktigt att Sverige inte missgynnas.
Regeringen måste alltså med kraft hävda svenska
intressen inom livsmedelssektorn i Agendaförhand-
lingarna.
För övrigt kan man väl tyvärr konstatera att flera
av de liggande förslagen inte är ägnade att precis
förenkla CAP:s regelverk. Kopplingen mellan stödut-
betalningar och miljökrav är ett sådant exempel.
Administrationen blir komplicerad, och ambitionen,
som jag tror att många har, att avveckla marknads-
ordningar blir naturligtvis ännu svårare om den
kopplas samman med miljölagstiftningen.
Förslaget om modulering och ett tak för utbetal-
ningar komplicerar också hanteringen, samtidigt som
förslaget kommer att bromsa effektiviseringen av
näringen. För vår del vill vi avvisa dessa förslag. Jag
skulle gärna vilja höra jordbruksministerns och/eller
Inge Carlssons åsikter om och syn på detta.
Fru talman! Sammanfattningsvis kan ges både ros
och ris till förslagen i Agenda 2000, och säkert kom-
mer inte allt att kännas igen efter mangling i unionens
rådsförsamlingar. Låt mig bara hoppas att Sveriges
regering i dessa förhandlingar lever upp till sina stolta
regeringsförklaringar att jordbruket är en framtidsnä-
ring.
Det finns för övrigt en hel del att göra på hemma-
plan för att leva upp till dessa förklaringar. Jag har
nämnt dieselskatt, elskatt, handelsgödselavgift, och låt
mig påminna om hemmagjorda, fullständigt sanslöst
krångliga regler för miljöstöd. Jag läste häromdagen
att avdelningschefen Hans Andersson på Statens jord-
bruksverk ställde frågan om inte dessa regler redan
har passerat gränsen för vad som över huvud taget går
att administrera.
Jag kan också ta exemplet med den svenska han-
teringen av mjölkkvoterna. Resultatet av den hante-
ringen förskräcker. De som vill köpa kvoter får inte
köpa, och de som vill sälja får inte sälja. Snälla rege-
ringen, fundera en gång till på den frågan! Listan kan
alltså göras ganska lång på åtgärder som vi nationellt
kan besluta om till båtnad för jordbruk och livsme-
delsindustri.
Men som sagt, i dag gäller det inriktningen av
EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Det är min för-
hoppning att det samarbete som nu startar genom
referensgruppen/departementet skall bli meningsfullt
men också kunna mynna ut i ett enigt svenskt uppträ-
dande i kommande förhandlingar. Det skulle i så fall
naturligtvis stärka Sveriges ställning. Tack, fru tal-
man!