Fru talman! Jag har med stort intresse följt debat-
ten här i kammaren med anledning av regeringens
proposition om riktlinjer för Sveriges arbete med
jordbruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska
unionen och med anledning av jordbruksutskottets
betänkande.
Det första jag konstaterar är att av reservationerna
och diskussionen här att döma finns det inget samlat
annorlunda alternativ än det som regeringen föresprå-
kar. Det finns t.ex. ingen partiövergripande gemensam
reservation mot de förslag som regeringen har lagt
fram.
Jag konstaterar också att det egentligen inte heller
i de enskilda reservationerna från partierna finns nå-
got alternativ till det som regeringen föreslår. Där-
emot finns förstås mycket kritik av regeringens för-
slag. Men något alternativ till hur man i stället skulle
vilja formulera jordbrukspolitiken går inte att utröna.
Särskilt tydligt blir det kanske när diskussionen går
över på de mer näraliggande förslagen i Agenda 2000.
Gärna en jordbrukspolitisk reform, men inte nu, inte
här och inte för oss, tycks vara den samlande parollen.
Den är faktiskt inte särskilt användbar i det praktiska
politiska arbetet.
I det långsiktiga arbetet är regeringens förslag att
vi måste arbeta för en fortsatt gemensam jordbruks-
och livsmedelspolitik. Den kan och bör se mycket
annorlunda ut än den befintliga jordbrukspolitiken
inom Europeiska unionen gör. Den bör också lägga
större tonvikt vid andra aspekter, t.ex. restriktioner.
Vår jordbrukspolitik i Sverige är inte enbart en fråga
om ekonomiska stöd eller ersättningar till olika pro-
duktionsgrenar, det är i lika hög grad en fråga om att
t.ex. skydda miljön mot negativ påverkan, vilket vi
gör genom t.ex. skatter, avgifter eller olika typer av
restriktioner. Den dimensionen behöver utvecklas
betydligt mer inom den gemensamma jordbrukspoliti-
ken, som i dag behandlar jordbrukspolitik i en enligt
min och regeringens uppfattning alltför begränsad
mening.
Låt mig säga, fru talman, att jag inte är direkt för-
vånad över att det inte finns en livlig debatt i form av
tydliga alternativ när det gäller den långsiktiga politi-
ken. Syftet med regeringens proposition har inte varit
att söka konfrontation. Syftet har, i enlighet med den
tradition vi har utvecklat när det gäller jordbrukspoli-
tik, varit att söka det som det kan finnas en betydande
enighet kring. En sådan betydande enighet har präglat
formandet av de långsiktiga målen för jordbrukspoli-
tiken tidigare. Det har sitt värde på det nationella
planet. Men framför allt har det kanske sitt värde i de
internationella diskussionerna att det finns en grund-
läggande gemensam inställning.
Låt mig däremot säga att jag tycker att det är vik-
tigt att vi inser att vi inte kan dra slutsatsen av detta
att frågorna skulle var oproblematiska eller att man
inom denna enighet kan inrymma allt det man vill ha.
Jag får ibland en känsla av att reservanterna som
företräder olika förslag gör det litet enkelt för sig.
Man vill så att säga vara alla goda gåvors givare utan
att behöva säga några som helst obehagligheter till
dem som är berörda. Det är naturligtvis till dels den
politiska oppositionens privilegium att kunna förhålla
sig så, särskilt om man tänker sig att man skall bli
kvar i oppositionsställning. Men det bekymrar mig
litet, därför att jag tycker att reservationerna från
partierna präglas av oförenliga ambitioner ibland, inte
mellan politiska partier, utan inom de politiska parti-
erna.
Tydligast kommer detta till uttryck när vi diskute-
rar Agenda 2000. De förslagen är enligt regeringen
steg i rätt riktning. Alternativet till en reform över
huvud taget, till det kommissionen föreslår i Agen-
da 2000, är inte en oförändrad situation. Det finns
ibland felsynen i debatten att om vi inte förändrar
någonting skulle inte ett stort antal jordbruksföretag i
vårt land eller i andra länder slås ut. Då skulle verk-
ligheten fortsätta att se ut på ett givet sätt. Så är det
inte.
Vi ger en riktig björnkram inte bara till Sveriges
jordbruk utan också till hela unionens jordbruk genom
att fortsätta bedriva jordbrukspolitiken så som den har
bedrivits hittills. Den har gått från att uppfylla de mål
som ursprungligen ställdes upp till att inte alls mot-
svara de mål som vi i dag har anledning att sätta upp
för jordbrukspolitiken. När vi ser oss omkring i verk-
ligheten kan vi konstatera att nedläggningen av små
jordbruksföretag i t.ex. glesbygdsregioner fortsätter.
Trots att vi har en jordbrukspolitik där det avsätts
stora resurser för att motverka denna utveckling lyck-
as vi inte. Det är viktigt att ha klart för sig att en oför-
ändrad jordbrukspolitik inte är ett konstruktivt alter-
nativ om man menar att jordbruket är en framtidsnä-
ring och att livsmedelsproduktionen borde kunna
utvecklas i positiv mening.
Det har kommit kritik i debatten från t.ex. Carl G
Nilsson, där Lennart Brunander instämde, om att vi
arbetar bakvänt, dvs. att vi först vill ha en diskussion
om de långsiktiga målen och sedan gripa oss an det
konkreta reformarbetet.
Jag förstår inte den kritiken. För mig är det själv-
klart att som en bakgrund för det konkreta, dagliga
arbetet behöver vi det långsiktiga perspektivet. Därför
har dagens beslut en stor betydelse för det fortsatta
konkreta reformarbetet.
Det senaste övergripande, t.o.m. genomgripande,
jordbrukspolitiska beslutet i Sveriges riksdag fattades
1990 och inledde den svenska omställningen. Mot
bakgrund av hur verkligheten sedan dess har föränd-
rats, inte enbart men bl.a. genom Sveriges medlem-
skap i Europeiska unionen, är det för mig självklart
att det fortsatta arbetet med jordbrukspolitiken behö-
ver förankras i riksdagsbeslut.
Två regeringar med olika politisk hemvist har
ställt sig bakom de idéer som föreslogs 1990 och även
förlängningen av dem i och med vårt medlemskap i
Europeiska unionen - inställningen till den gemen-
samma jordbrukspolitiken som följer av vårt eget
omställningsbeslut. Men det är nödvändigt med ett
tydligt besked om vad man vill på lång sikt.
Mot bakgrund av att det trots allt finns en stark
gemensam inställning till de långsiktiga ambitionerna,
såsom de kom till uttryck 1990, är jag förvånad över
diskussionen att regeringen i sitt konkreta arbete
skulle föregripa nödvändigt riksdagsagerande. Själv-
fallet kan inte allt konkret arbete upphöra i avvaktan
på ett konkret riksdagsbeslut. Under pågående re-
formdiskussion inom Europeiska unionen kan inte just
Sveriges regering säga att man tyvärr inte kan ha en
uppfattning i viktiga frågor för Sverige därför att man
inte har någon uppfattning om vad Sveriges riksdag
tycker. Det är dessutom inte heller sant. Även före
detta beslut finns det väl grundade skäl att se att det
finns en klar uppfattning om var Sveriges riksdag står
i dessa frågor.
Vår utrikesminister föredrar i dag ståndpunkter
som jag själv också föredragit för EU-nämnden och
fått förankrade där. Det är uppfattningar som också
har presenterats för jordbruksutskottet. Det är inte
oväntade eller nya perspektiv.
Jag menar att det är precis så det skall gå till. I
EU-nämnden skall de svenska positionerna förankras.
Vi har föreslagit att det skall tillsättas en särskild
referensgrupp för att kunna diskutera de mer detalje-
rade delarna i kommissionens förslag i Agenda 2000.
Det är inte bara kommissionens förslag utan givetvis
också hur processen går vidare. Hur bemöts förslagen
av de andra medlemsländerna? Vad kan man se att det
finns för möjligheter? Hur kommer de att förändras?
Vi vet med all säkerhet att förslagen inte går ograve-
rade genom beslutsprocessen. De kommer att påver-
kas och förändras. Naturligtvis är det av största bety-
delse att vi i den diskussionen kan ha ett starkt stöd i
den referensgrupp som regeringen har föreslagit och
som nu har tillsatts.
Jag har svårt att förstå Maggi Mikaelssons kritik
över att hon inte getts möjlighet att delta i processen.
Enligt min uppfattning finns det goda möjligheter för
Vänsterpartiet att delta. Att man sedan valt att ännu så
länge inte skicka en representant till referensgruppen
får partiet självt stå för.
Låt mig ge ett konkret exempel när det gäller
Agenda 2000. Jag har förstått att det har uppskattats
av riksdagens partier att regeringen har agerat kraft-
fullt angående det konkreta förslaget om majsensila-
ge. Vi väntade inte på att riksdagen skulle fatta ett
beslut i just den frågan, utan vi utgick från att rege-
ringen hade mandat att företräda en, som vi uppfatta-
de, gemensam svensk ståndpunkt i frågan.
Om man vill att regeringen skall hålla sig tillbaka
och inte delta i reformdiskussionen i vissa avseenden,
måste man acceptera att det inte går över huvud taget.
Det är en gentemot utövarna av Sveriges jordbruk
oansvarig hållning. Det skulle - om något - försämra
möjligheterna, ur svenskt perspektiv, att få ett bra
jordbrukspolitiskt beslut.
Jag förstår inte oron över att det skulle gå så
snabbt. Det är inte min erfarenhet att snabba och
överilade beslut är den överhängande faran när det
gäller vårt gemensamma samarbete inom den europe-
iska unionen. Det gäller definitivt inte den jordbruks-
politiska reformen.
Jag noterar, t.ex., att Moderata samlingspartiet
ofta hyllar Nya Zeeland för att införa snabba och
resoluta reformer för stora delar av den offentliga
sektorn. Men Moderaterna har inte alls tagit till sig
vad landet har gjort för jordbrukssektorn. Den dras-
tiska nedgången i antalet jordbrukare och jordbruks-
företag på Nya Zeeland, och som var en av de befara-
de riskerna, har inte blivit av. Däremot har det blivit
en ändrad inriktning på jordbruket. Det visade sig att
farhågorna för jordbrukets utveckling var betydligt
övervärderade.
En konkret fråga som har tagits upp, och som är
en konkret del i Agenda 2000-förslaget, är takfrågan:
Skall det vara en övre gräns för stöden? Det är en i
sammanhanget liten fråga som får stor uppmärksam-
het. Det beror på att frågan rör vid en principiellt
viktig kärna. Vi vet att 80 % av det totala jordbruks-
stödet i dag går till 20 % av de största jordbruksföre-
tagen.
Det konkreta förslaget löser inte det problemet.
Den relationen kommer i stort sett att kvarstå oföränd-
rad. Det är ett av argumenten till att känna en viss
tveksamhet till ett förslag som ytterligare komplicerar
politiken utan att egentligen lösa det problem det
avser att bemöta. Det är ett av skälen till att vara tvek-
sam till förslaget.
Om man är emot förslaget om ett tak, måste man
finna en annan finansiering. Förslaget minskar utgif-
terna för jordbrukspolitiken. Vill man inte acceptera
den minskningen av utgifter, har man ett ansvar att
söka en annan form.
Denna frågan hör till de saker vi bör diskutera i re-
ferensgruppen innan vi tar definitiv ställning.
Alla är överens om att krånglet skall bort - särskilt
det inhemska krånglet. Jag delar också den uppfatt-
ningen. Men det tar tid. Många av ersättningspro-
grammen läggs upp som femåriga program. Om ett
sådant program ändras under en pågående program-
period ökar snarare än minskar krånglet eftersom man
skapar olika regler för nytillträdda och senare tillträd-
da jordbrukare.
Vi har gjort de förenklingar vi tyckte var möjliga
att göra inom ramen för pågående program. Det är
min fasta övertygelse att när vi går in i nästa pro-
gramperiod skall vi göra det med ett betydligt enklare
system i de delar där vi själva beslutar om regelver-
ket.
Riksrevisionsverkets rapport som kom redan förra
året har diskuterats i dag. Rapporten har lett till att
arbetet fortsätter för att se över hela stödordningen.
Det var bara en del som Riksrevisionsverket hade
arbetat med.
Arbete pågår dessutom inom två olika utredningar
för att just åstadkomma ett sammanhållet men ändå
betydligt enklare förslag för hur vi skall administrera
jordbrukspolitiken. Det gäller dels miljöstöden, dels
jordbrukspolitiken generellt, även de stöd som utgår
med automatik.
Låt mig återigen säga att vi självfallet måste ha en
strävan att minska onödigt krångel. Men vi måste
också inse att ett visst krångel faktiskt är nödvändigt
därför att vi ändå betalar ut många miljarder kronor
varje år i ersättningar och stöd till den här sektorn.
Det är ett rimligt anspråk från samhället i övrigt att
man vet att det finns regelverk och att det finns en
kontroll av att de regelverken följs.
Jag delar uppfattningen som har framförts, att
jordbruket är viktigt och att det är en framtidsnäring.
Jag tycker inte heller att det kan råda någon tveksam-
het om det. Jag tycker att de politiska signalerna har
varit tydliga, och inte bara signalerna i form av ord
utan också i form av handling. Vi har nu byggt ut vårt
miljöersättningsprogram till den fulla nivån. Det är en
tydlig signal om någon. Vi har också tillsatt den ut-
redning som kallas den Björkska utredningen. Dess
förslag är ute på remiss.
Diskussionen här speglar att det inte är alldeles så
entydigt hur man ser på förslagen. Det kan finnas
delade meningar om dem. Därför är det enligt min
uppfattning mycket viktigt att remissomgången får
fortgå och att olika synpunkter kan komma in innan vi
slutgiltigt går till att fatta beslut kring utredningens
förslag. Låt mig understryka det som också flera and-
ra ministrar har sagt här, att man självfallet inte tillsät-
ter en sådan utredning med ett sådant uppdrag om
man inte har avsikt att också följa upp förslagen med
konkreta åtgärder.
Låt mig vidare understryka det som framgick re-
dan av direktiven till utredningen, att det är en viktig
strävan för oss att se till att konkurrensvillkoren för
Sveriges jordbruk är rimliga i jämförelse med andra
länder. Jag tror inte att de någonsin kan bli hundra-
procentigt likadana. Det finns alltför mycket länder
och regioner emellan som skiljer, men konkurrens-
villkoren måste vara rimliga så att vår livsmedelspro-
duktion med alla dess kvaliteter kan hävda sig.
Det är många frågor som tagits upp här i dag, och
det är svårt att hinna gå in på dem alla. Låt mig säga
när det gäller ett sådant enormt område som egentli-
gen förtjänar en egen lång diskussion, den globala
livsmedelssäkerheten, att vi har utöver det som Komi-
capkommittén föreslog tillfört en sådan ambition i
vårt förslag till långsiktiga mål, mot bakgrund av att
det är så oerhört viktigt, att vi kan vara med och bidra
till att de globala livsmedelsfrågorna får en lösning.
Vi vet att många hundra miljoner människor i vår
värld inte har tillgång till mat. Det är fruktansvärt. Det
är en av de största uppgifter som mänskligheten har
att lösa detta problem.
Låt mig också säga att en reform i meningen en
avreglering bl.a. av det skälet är absolut nödvändig
därför att jordbrukspolitiken, såsom den nu ser ut i
den europeiska unionen, som den har sett ut och fort-
farande ser ut i många andra i-länder bidrar till att
hålla tillbaka jordbruks- och livsmedelsproduktion i
de länder i världen som mest av allt skulle behöva
utveckla den. Därför är vårt reformarbete också ett av
de aktiva bidragen till att skapa en bättre förutsättning
för en global livsmedelssäkerhet.
Bakom t.ex. Maggi Mikaelssons anförande skym-
tar hela tiden fram att hon och Vänsterpartiet menar
att det skulle ha varit bättre om vi över huvud taget
hade hållit oss utanför den europeiska unionen, om vi
stängde gränserna om oss och skötte oss själva här
hemma. Jag delar naturligtvis inte alls den uppfatt-
ningen. Ett konkret exempel som tas på någonting
som skulle visa att det skulle ha varit bättre för oss är
vårt arbete när det gäller belgisk blå. Vi måste fråga
oss vad vi vill med vårt förbud mot att avla på djur
som har genetiska defekter. Vi vill åstadkomma ett
bättre djurskydd. Men det kan inte rimligen vara så att
vi med vår icke-användning av detta djur tycker att vi
har nått det målet, om vi bara här hemma kan få slip-
pa att äta det här köttet. Om vi verkligen vill någon-
ting med vår djurskyddsambition måste målet vara att
kunna påverka också de andra länder som är med-
lemmar i den europeiska unionen. Då har det ett oer-
hört stort värde att vi nu får tillfälle att föra en aktiv
debatt med alla de andra medlemsländerna.
När det gäller den svenska situationen är jag inte
oroad, oavsett hur domstolsutslaget en gång kommer
att bli. Jag har naturligtvis en mycket stark förhopp-
ning att det kommer att gå vår väg. Men oavsett hur
det kommer att gå är inställningen mot avel med ge-
netiska defekter i vårt land i dag ännu starkare än vad
den någonsin har varit tidigare. Vi är dessutom på väg
att få en ökad förståelse för det. Jag tror att alternati-
vet att stå utanför är inte det som förbättrar våra möj-
ligheter till att arbeta för djurskydd.
Vi kan också konstatera att vi inte nått helt ända
vägen fram när det gäller fördragstexterna, men vi har
ändå i Amsterdamfördraget fått en protokollsanteck-
ning som tar upp frågan om att det är viktigt att djur-
hållningen sker på en etiskt acceptabel nivå. Självfal-
let måste vi fortsätta utifrån den förbättrade styrke-
positionen för att komma ännu längre.
Salmonella tycker jag är ett exempel på att vi har
haft framgång, därför att vi kan konstatera att impor-
ten av salmonellasmittat kött har upphört. Vi kan
också konstatera att vi har fått ett ökat intresse för vår
inställning till möjligheten att producera salmonella-
fritt dels bland konsumenter, vilket är en oerhört stark
drivkraft, dels bland producenter i andra EU-länder.
Jag måste få ställa motfrågan till Maggi Mikaelsson:
Om den europeiska unionen har svårt att med sina
högre krav på t.ex. förbud mot tillväxthormoner häv-
da sig i hela världen och om Sverige ibland har svårt
att hävda sig inom den europeiska unionen, hur skulle
vi kunna hävda oss på alldeles egen hand, ensamma
gentemot hela resten av världen? Det tror i varje fall
inte jag skulle vara möjligt. Jag tror att vi måste inse
att omvärlden faktiskt existerar; den kan inte tänkas
bort. Gamla tiders gränsskydd skulle inte skydda oss
för den typen av problem som vi står inför i dag.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis få säga att vårt
grundläggande problem när det gäller jordbrukspoli-
tiken är ambitionen att göra två saker samtidigt. Ingen
annanstans har vi en så tydlig ambition. Vårt grund-
läggande dilemma är att vi vill stötta det jordbruk som
är internationellt konkurrenskraftigt, som skulle klara
sig på en avreglerad marknad och som dessutom be-
höver en avreglerad marknad för att över huvud taget
kunna få avsättning för sina produkter. Samtidigt vill
vi skydda och bevara det jordbruk och den livsme-
delsproduktion som äger rum, kanske inte framför allt
därför att de ger ett stort bidrag till folkhushållet utan
därför att de bevarar kvaliteter, t.ex. biologisk mång-
fald, och därför att det sker i delar av landet där jord-
bruket är en viktig del för att över huvud taget bevara
landsbygden levande. Det är det här grundläggande
dilemmat som komplicerar allting för oss och som gör
att det faktiskt inte är särskilt enkelt att besvara frågor
som hur stor produktion vi egentligen "skall" ha i
Sverige. Den har, sett över ett litet längre tidspers-
pektiv, varierat ganska stort.
Hur skall vi välja mellan olika ambitioner, t.ex.
djurskydd och biologisk mångfald? Det som Dan
Ericsson tidigare läste upp var ett exempel på att för
att få den biologiska mångfalden på betade arealer,
för att få en del av de rara arterna, måste man ha ett
mycket hårt bete. Då kommer kanske djurskyddet i
kläm. Det vill man inte ha av djurskyddsskäl. Man vill
inte tvinga djuren att beta så hårt. Det är ett exempel
på motsättning. Det finns många sådana.
Slutligen, fru talman, vill jag säga att ingen av da-
gens talare till min förvåning sagt någonting om kon-
sumenters kostnader för livsmedel. Vi har kunnat
konstatera att kostnaderna för konsumenterna har
sjunkit under senare år, bl.a. som en konsekvens av
vårt medlemskap i den europeiska unionen och det
ökade konkurrenstryck som tillgången till den gemen-
samma inre marknaden betyder. Enligt min uppfatt-
ning är det positivt. Jag tror att det behövs ständigt en
sådan press i livsmedels- och jordbruksproduktionen.
Jag har svårt att se hur man skulle åstadkomma den
om man nu skulle välja att slå in på avgränsning och
ökade gränsskydd igen. Det skulle vara intressant att
höra om det finns någon bland talarna som har någon
uppfattning om konsumentperspektivet på jordbruks-
och livsmedelspolitiken. För regeringens del är det en
mycket viktig aspekt. En jordbruksminister i Sverige
är inte bara jordbrukets minister utan också konsu-
menternas jordbruksminister.
Trots det som jag nu har anfört på de områden där
det finns skilda syner uppfattar jag att det finns en
grundläggande gemensam inställning när det gäller de
långsiktiga målen för jordbrukspolitiken, och det
gläder mig mycket. I det dagliga arbetet kommer vi
att få diskutera många mindre skillnader, och det
samarbetet ser jag också fram emot.