Fru talman! Det är mycket viktiga frågor som vi
diskuterar här denna måndagsmorgon. Egentligen
skulle det vara intressant om kammaren var full av
människor som lyssnade på vad som sägs i dessa
livsviktiga frågor.
Matproduktionen berör ju inte bara oss, utan den
berör hela världen. Vad vi här gör berör också värl-
den. Vårt ansvar är viktigt i ett internationellt sam-
manhang. Vi kan ju se att hotet mot produktionen av
mat i världen består. På många ställen finns det inte
längre färskt vatten och på många ställen kan man se
att grundvattnet sjunker på grund av en alltför intensiv
konstbevattning. På andra ställen kan man se att jor-
den urlakas, eller saltas. Det gör att möjligheterna till
skördar minskar. Denna fråga är alltså på intet sätt
löst internationellt sett. Många människor svälter, som
tidigare sagts här.
Vi kan också se att en hel del bönder i många fat-
tiga länder köps upp av stora internationella företag,
ofta kemikalieföretag, som man kontraktsodlar för. I
vissa fall handlar det om genmanipulerade livsmedel.
Detta hotar inte bara bondens självständighet utan
också den biologiska mångfald som ofta är en förut-
sättning för att man skall klara av att få säkra skördar.
Det gäller många olika områden. Vi kan ju se att även
tidigare försök att på ett enkelt sätt lösa dessa svåra
frågor har visat på att det här inte är möjligt. Även här
tror jag att en mångfald måste till för att vi i framtiden
skall kunna få säkra livsmedel för alla människor.
Jag går nu över till den svenska situationen. I
Sverige finns det många bönder som är mycket be-
svikna på medlemskapet i EU. Man hade fått löften
om att detta skulle innebära ökad lönsamhet. Man
skulle få mera i bidrag och det skulle finnas möjlighe-
ter till export. Mockbönderna gick ju efter EU-
folkomröstningen ut och sade att det var de som hade
sett till att Sverige kom med i EU.
I dag är glädjen inte lika stor som då. Man kan se
att lönsamheten har sjunkit rejält, framför allt för dem
som producerar mjölk och kött. Det är många som i
dag lägger av med produktionen därför att de på
grund av för liten lönsamhet inte klarar av att fortsätta
med den. Detta gäller framför allt små och medelstora
gårdar. Denna utveckling i Sverige är verkligen be-
klaglig och måste vändas.
Det här med export var inte så lätt. Alla människor
tycks tro att maten i det egna landet är den absolut
bästa maten. Det är svårt att slå sig in på livsmedels-
försäljningsområdet i andra länder. Även de svenska
bönderna har fått betala ett pris för galna ko-sjukan.
Också här har människor slutat äta nötkött därför att
galna ko-sjukan har skrämt dem för den produktion
som i dag finns - för den storskaliga produktionen,
som också har en baksida.
Finns det då något glädjande i vad som har skett?
Ja, vi kan se att efterfrågan på ekologiskt odlade livs-
medel, Kravlivsmedel, hela tiden ökar. Vi kan också
se att det finns en lönsamhet som är bättre i den pro-
duktionsformen jämfört med hur det är i det konven-
tionella lantbruket. Detta är glädjande. Det är förvå-
nande att inte fler bönder i dag ställer om till ekolo-
gisk produktion. Man har ju tidigare sagt att man skall
ställa om i den takt som efterfrågan ökar. Nu ökar
efterfrågan faktiskt mer än tillgången. Jag håller inte
för uteslutet att det inte dröjer så länge förrän vi får se
en import till Sverige av ekologiskt odlade livsmedel
från andra länder, t.ex. från Danmark. Där satsar man
betydligt mera på detta, framför allt i marknadsfö-
ringspengar, än vad svenska staten gör.
Vi i Miljöpartiet tycker att det här är bra och me-
nar att det ekologiskt långsiktigt hållbara också måste
vara det ekonomiskt lönsamma. Så är det också i dag i
Sverige. Jag var med när man i en LRF-debatt gjorde
jämförelser. De konventionella bönderna påstod att de
tjänade 11 kr i timmen. De ekologiska bönderna an-
såg att de tjänade 27 kr i timmen. Det är inga höga
krontal men det visar att det finns en större ekonomisk
bärkraft i det ekologiska lantbruket.
Detta är viktigt också för den biologiska mångfal-
den, som vi kan se håller på att slås ut. Jag har gång
på gång tagit upp den frågan i olika debatter. De arter
som är beroende av åkerlandskapet tycks i dag, är jag
på vippen att säga, gå döden till mötes - Gud förbju-
de! I varje fall minskar de dramatiskt i antal. I dag har
vi bara kvar hälften av tofsviporna och stararna -
jämfört med hur det var för 20 år sedan. En fjärdedel
av alla lärkor är nu borta. På många områden är det
fråga om ännu större minskningar. Detta beror natur-
ligtvis på någonting. En ekologisk lantbrukare brukar
säga att det dröjer ett par år. Sedan kommer mångfal-
den tillbaka.
Jag tror att det är helt klart att det handlar om gif-
ter i jordbruket, att man slår sönder ekologiska nä-
ringsvävar. Det innebär att t.ex. insekter försvinner,
och då finns det inte så mycket kvar för fåglar att föda
upp sina ungar på.
Vad vi kan se i Sverige i dag är att många bönder
är mycket besvikna. Det tar sig uttryck i t.ex. en LRF-
kampanj, som bedrivs i dag och där man talar om att
svenska bönder har en ryggsäck. Det är en mycket
sorglig diskussion. Jag tror att det blir oerhört svårt
för det svenska konventionella lantbruket att behålla
sin trovärdighet om man å ena sidan säger sig vara på
väg mot ett av världens renaste lantbruk och å andra
sidan vill ta bort miljöavgifter på bekämpningsmedel,
konstgödsel och diesel. Att bevara den trovärdigheten
blir ett konststycke som nog ingen klarar av.
När det gäller stöden kan jag säga att de numera
utnyttjas till fullo i statsbudgeten men inte i verklighe-
ten. Av de areal-, djur- och miljöstöd som finns är det
1,3 miljarder som aldrig plockas ut, som inte "hittar
hem" till bönderna. Det är ett stort problem, som jag
anser att LRF och bönderna borde ta tag i. Det kan till
en del bero på att reglerna är så krångliga, men det
kan också finnas andra anledningar.
Jag hade önskat att Björks utredning hade tittat på
detta. Differensen mellan hur mycket som plockas ut
och vad som anslås i budgeten är betydligt större än
det andra man diskuterar, nämligen miljöavgifterna på
konstgödsel, bekämpningsmedel och diesel.
Jag tror att vi i Sveriges riksdag är överens om att
vi måste hitta en förändring av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik. Just det faktum att man inte utnyttjar
hela den möjlighet som finns i det svenska stödet
visar att det är krångligt och komplicerat. Jag avundas
inte bönderna när de skall försöka ta sig igenom re-
gelverket inte bara för miljöstödet utan även för kul-
turmiljöstödet. Det är nästintill omöjligt att hitta rätt i
den snårskogen. Jag tror alltså att vi är överens om att
det behövs en förenkling.
Världsnaturfonden, WWF, har lagt fram ett för-
slag om hur det svenska miljöstödet skulle kunna
förändras. Om man räknar på Björks utredning kan
man se att det finns 26 000 heltidsanställda bönder
och 51 000 som jobbar upp till deltid. Om man räknar
om det till heltider kan man se att den svenske ge-
nomsnittsbonden får ungefär 16 500 kr i månaden i
ersättning eller stöd från den gemensamma potten,
som är dels från EU, dels nationella pengar. Det är en
ganska hög siffra. Det är ungefär vad en lärare i Sve-
rige har i lön i dag. Men de här pengarna kommer ju
att hanteras på ett annat sätt, eftersom de skall in i
rörelsen.
Tyvärr fördelas inte stöden rakt av, utan det är
framför allt de stora spannmålsgårdarna, med mycket
spannmål, som får den största delen av stöden. Det
innebär att de små och medelstora gårdarna, framför
allt med kött- och mjölkproduktion, inte alls får den
del av stöden som de skulle behöva. Vi kan också se
att det är de gårdarna som har de största lönsamhets-
problemen.
Det är också mycket märkligt att tänka sig ett sys-
tem där det finns ett garanterat minimipris för alla
varor som produceras. Det är egentligen den enda
sektorn där man kan tänka sig detta. Skulle ni kunna
tänka er att Volvo hade ett interventionspris för Vol-
vobilar, dvs. att om priset sjunker på marknaden ga-
ranterar staten ett lägsta pris? Det ter sig litet märk-
ligt. Samtidigt är det så här det är i jordbrukssektorn.
Det är också underligt när vi ser att med export-
stöd får många jordbrukare i Baltikum mycket svårt
att komma i gång med ett nationellt lantbruk, därför
att med exportstöd kan bönder från EU sälja sina
produkter så billigt att ingen bonde i Baltikum kan
konkurrera med det. Det är också en mycket underlig
baksida av EU:s jordbrukspolitik.
Vad vill då Miljöpartiet? Ja, för oss finns det ett
par ledstjärnor. Först och främst vill vi avbyråkratise-
ra EU:s jordbrukspolitik. Det är befängt när Jord-
bruksverket ökar antalet anställda från 250 före EU-
inträdet till 600 i dag. Den byråkratiseringen vill
ingen ha, och vi måste driva på så att EU avbyråkrati-
seras. Det kan inte vara nödvändigt med denna
snårskog av regler, denna kontroll med stämplar
framlänges och baklänges på dokument som skall
fraktas hit och dit. Det måste gå att hitta ett enklare
system.
Djur- och miljöaspekterna är naturligtvis oerhört
viktiga för oss. I den förändring som skall till måste vi
sätta miljö- och djurskydd i första rummet, se till att
vi får ett långsiktigt hållbart lantbruk, se till att spara
vår miljö men också se till att vi får ett djurskydd värt
namnet. Det som sker i dag med ökande transporter
av djur är inte acceptabelt. Djur som föds i norra
Europa fraktas till Mellaneuropa och slaktas i södra
Europa. Det kan vi inte acceptera.
För oss är det också mycket viktigt att den reform
som så småningom kommer till gör det möjligt att
bedriva jordbruk i hela Sverige. Det är inte allom
givet att vi i Sverige, i utkanten av EU, med ett helt
annat klimat än de flesta andra länder, kommer att
kunna driva jordbruk om vi inte har det för ögonen
hela tiden. Det kommer alltid att krävas en speciell
typ av stöd för att man skall kunna bedriva jordbruket
i norra Sverige eller att stöden omfördelas på ett så-
dant sätt att vi kan se till att den här produktionen
finns kvar.
Vi menar också att marknaden aldrig kommer att
lösa de här problemen i sig. Marknaden tar inga mil-
jöhänsyn. Marknaden kan inte lösa djurskyddsfrågor-
na. Marknaden kan vara ganska rå. En total avregle-
ring, där WTO driver fram sådana regler att vi får en
import av t.ex. amerikanska livsmedel i stor utsträck-
ning, skulle kunna sänka miljökraven och djurskydds-
kraven rejält inom EU, t.o.m. långt under vad som i
dag gäller i EU. I vissa fall är djurskyddskraven näst-
intill obefintliga i många andra länder. Det får inte bli
så att vi avreglerar på ett sådant sätt att den som har
de lägsta kraven blir norm. Det gäller alltså att se till
att miljökrav och djurskyddskrav finns kvar även i
den internationella handeln och inte ses som handels-
hinder.
Vi menar från Miljöpartiets sida att ett jordbruk
som är beroende av konstgödsel och bekämpnings-
medel och kanske i viss mån genteknik inte är lång-
siktigt hållbart. Det leder in i en återvändsgränd och
ger oss inte säkra livsmedel för framtiden.
Förutsättningen för att vi långsiktigt skall ha säkra
livsmedel är att vi har ett jordbruk baserat på vad
naturen klarar av, ett ekologiskt lantbruk, som ser till
att vi har levande jordar även för framtiden och ser till
att vi inte använder de gifter som vi använder i dag.
Det är gifter som naturligtvis inte bara dödar det som
de skall döda utan också har effekter på andra levande
organismer.
Vi kan också se att det intensiva jordbruket, det
storskaliga jordbruket, har baksidor. Galna ko-sjukan
är en sådan baksida, men även EHEC, som nu kom-
mer, kan vara en annan sådan baksida. Om man driver
djur och även växter för hårt klarar man inte av det.
Om man har ett lönsamhetskrav som innebär att det
enda man kan ta ut det på är just miljö och djur,
kommer inte djuren och miljön att klara av det utan
att ta skada. Vi menar att ett sådant lantbruk inte är
långsiktigt ekologiskt hållbart.
Till detta betänkande har vi en mängd reservatio-
ner, och jag tänker kommentera några av dem.
Vi har diskuterat djurskyddet här i riksdagens
kammare många gånger. Vi menar att om det skall bli
något tryck på det måste djurskyddet föras in i Rom-
fördraget. I artikel 39 borde det stå att djurskyddet
skall tillförsäkras alla, även lantbrukets djur. Vi har
där reservation 4, som jag yrkar bifall till.
Vi har en motion där vi tar upp en sak som kanske
kommer litet utanför ämnet, men eftersom den har
behandlats i detta betänkande vill jag kommentera
den. I Sverige har vi ett mål att 10 % av produktionen
skall vara ekologiskt odlat. Det får inte vara ett slut-
mål, utan det skall vara ett delmål. Vi anser att det
ekologiska lantbruket inte skall bli en nisch utan skall
vara någonting som finns i landet.
Även äggproduktionen bör vara ekologisk. Vi har
därför velat få in ett delmål som säger att 10 % av
antalet värphöns i landet skall klara kraven för eko-
logisk äggproduktion år 2000. Jag är förvånad över
att målet bara skall gälla växtodlingen. Vi har inte fått
gehör för det här och har därför en reservation, som vi
naturligtvis står bakom men som jag inte yrkar bifall
till.
Jag vill yrka bifall till reservation 20, där vi tar
upp det sätt på vilket vi vill utveckla EU:s jordbruks-
politik. Vi är glada att vi får en grupp där vi kan dis-
kutera Agenda 2000, som vi menar inte löser många
av de problem som vi vill lösa, framför allt inte byrå-
kratiseringen.
Men den innehåller ändå vissa delar som vi tycker
är bra. Det är bra att man t.ex. kan få koppla mil-
jökrav till de normala stöden. Vi tycker heller inte att
det är helt fel att sätta ett tak för hur mycket bidrag
man skall kunna få ut för att därmed kunna ha råd
med en omfördelning till små och medelstora gårdar.
Det finns en mängd detaljer i Agenda 2000 som
jag inte kommer att gå in på. Jag hoppas att vi i den
lilla gruppen kan diskutera dem vidare. Jag menar att
en avreglering i sig inte har ett egenvärde. Man måste
se på vilket lantbruk en sådan avreglering skapar för
framtiden.