Fru talman! Det är litet intressant att lyssna till de
två partier som har pratat här förut och till deras pro-
blem med att de både vill ha kvar kakan och samtidigt
äta upp den. De vill ha avreglering, men inte så att det
drabbar svenska bönder.
Det är en jättesvår uppgift som vi har tagit på oss
när det gäller jordens livsmedelsförsörjning. Vad det
handlar om är ju att se till att jordens befolkning får
tillräckligt med mat. Så enkelt, men ändå så svårt, är
det. För det är ju som flera har sagt innan; utan mat
dör vi. Och trots att livsmedelsproduktionen har ökat
under de senaste decennierna har ju dagens jordbruk
såsom det bedrivs globalt sett inte klarat av att trygga
varken en uthållig eller en tillräcklig livsmedelsför-
sörjning på global nivå.
Här i i-länderna dör vi av vällevnadssjukdomar.
Vi äter ihjäl oss. Men i tredje världen dör man av
svält. De senaste bilderna på TV, från Sudan, har väl
inte undgått någon. Det är hemskt, tycker jag, när man
ser sådana bilder. Därför kommer befolkningsökning-
en tillsammans med hoten mot de biologiska försörj-
ningssystemen att bli den allra största utmaningen
under 2000-talet.
Vi kan också konstatera att det livsmönster som vi
i västvärlden har inte håller i ett globalt perspektiv. Vi
måste alltså ställa om dagens livsmedelsproduktion
och utnyttja naturresurserna så att de blir långsiktigt
hållbara. Det är inte lätt. Det är lätt att säga det, men
mycket svårare att se till att det blir så. EU:s jord-
brukspolitik skall vara ett bidrag till detta, men man
kan verkligen ifrågasätta hur det ser ut i dag. Där är vi
nog ganska överens, tror jag.
Om man tittar på hur EU:s jordbrukspolitik har
påverkar det svenska jordbruket så är det en ganska
splittrad bild. Å ena sidan har vi fått mer pengar till
jordbruket, och det är positivt. Vi har också fått sär-
skilda medel för miljöåtgärder som vi inte hade före
medlemskapet.
Å andra sidan har vi fått ett regelverk som är väl-
digt detaljerat och väldigt styrt av centrala direktiv. Vi
har fått hot mot djurskyddet. Det var svårt att upprätt-
hålla den hårda svenska djurskyddslagstiftningen. Vi
har fått ökade problem med djursjukdomar. Vi har fått
kraftigt ökade transporter av livsmedel och av levande
djur, och det kan ju inte vara en bra utveckling. Vi har
också fått en snedfördelning när det gäller hur det
svenska jordbruksstödet används.
Det här visar tydligt att det finns stora behov av
förändring. Då måste man fråga sig: Klarar regering-
ens proposition av att visa vägen mot en ny inriktning
av jordbruket inom EU? De är faktiskt svårt att med
utgångspunkt från propositionen svara på det. Den är
ju väldigt övergripande och ganska okontroversiell.
Jag tror att de flesta ställer upp på de allmänna be-
dömningar som regeringen gör. Det gör att vi i riks-
dagen får svårt att delta ordentligt i processen. Det
tycker jag faktiskt är något av en brist.
Regeringen redovisar tre motiv för att vi skall ha
en gemensam jordbrukspolitik inom EU. Det första
motivet är att det är en förutsättning för att den inre
marknaden skall fungera. Men det tycker jag är ett
bakvänt sätt att resonera. Den inre marknaden skall ju
inte vara ett självändamål. Matens betydelse innebär
ju att man måste kunna ställa både hälsomässiga och
miljömässiga krav på produktion och förädling i alla
led. Det kan betyda att man kan ha behov av att ställa
olika krav i olika länder. Det gör att man måste kunna
ställa nationella krav som måste vara viktigare än de
krav som ställs på den inre marknaden. Vi har t.ex. de
svenska kraven på salmonellakontroll, och vi har en
hårdare djurskyddslagstiftning som vi nu ser hotas
litet grand av det gemensamma regelverket. Vi har
nyligen fått en förhandsavisering om att vårt förbud
mot avel på belgisk blå kanske inte kan gå igenom.
Detta tycker jag inte är ett hållbart argument för en
gemensam politik.
Det andra motivet är effektivitetsskäl. Jag tror att
regeringen är ganska ensam om att anse att gemen-
samma regler inom EU:s jordbrukspolitik skall mins-
ka behovet av kontroll mellan länderna och att admi-
nistrationen skall minska eller har minskat. I verklig-
heten är det så att behovet av att till varje pris upp-
rätthålla denna inre marknad skapar en ständigt väx-
ande flora av regler som blir alltmer detaljerade.
Dessutom är det stora problem med både korruption
och fusk. Och det är verkliga problem. Och man
måste tillföra stora resurser på motåtgärder, och detta
har hittills inte fungerat särskilt bra.
Det tredje motivet, att vi genom en gemensam
jordbrukspolitik inom EU skall ha större möjligheter
att ställa höga gemensamma krav på främst miljö-,
djurskydds- och livsmedelsområdena, är litet mer
komplicerat att analysera. Det är bra att Sverige har
möjlighet att driva på att det ställs höga gemensamma
krav inom, så att vi kan förbättra de sämsta förhållan-
dena. Det skulle i så fall vara ett skäl för en gemen-
sam jordbrukspolitik. Men om en sådan samtidigt
innebär att det i praktiken blir svårt att driva stränga
nationella krav och att de länder som går före hela
tiden riskerar att ifrågasättas för brott mot varornas
fria rörlighet, då kan man fundera över om Sverige
har vunnit så mycket på denna gemensamma jord-
brukspolitik.
En brist i propositionen tycker jag är att regering-
en inte redovisar de nackdelar som faktiskt finns med
en gemensam marknad av EU:s storlek, t.ex. när det
gäller risker för spridning av smitta och djursjukdo-
mar, bl.a. när det gäller de ökande transporterna av
levande djur. Just när det gäller salmonellasmittat kött
har vi ju sett hur svårt det är att i praktiken ha stränga-
re krav på livsmedel i ett land när marknaden är öp-
pen och gränskontroller är förbjudna. Därför anser vi
i Vänsterpartiet att frågan om behovet av en gemen-
sam politik på jordbruksområdet inte kan vila på EU-
fördragens grundkoncept utan att utgångspunkten
måste vara om de mål som ställs upp och de medel
som föreslås kräver en gemensam politik. Därför har
vi krävt att regeringen skall analysera vilka delar som
bör lyftas ur den gemensamma politiken och i stället
ligga på nationell nivå. Regeringen bör också ta ini-
tiativ till en diskussion inom EU om vad som menas
med en hållbar jordbrukspolitik, så att man får en
ordentlig diskussion om detta, eftersom det i framti-
den kommer att bli en viktig konkurrensfördel om
man klarar av att lösa detta problem.
När man skall diskutera hur en ny jordbrukspolitik
skall se ut, delar vi i grunden regeringens bedömning
att man måste förändra den europeiska jordbrukspoli-
tiken. Men den omställningen får inte ske till priset av
att man måste lägga ned jordbruksproduktion i vissa
delar av unionen. Vi tycker att det är viktigt att man
använder den tillgängliga jordbruksmarken och att
man även behåller lokaliseringen av primärproduktion
och livsmedelsförsörjning på nuvarande nivå. Det är
också viktigt att jordbruket är ekologiskt uthålligt och
att det finns ett försörjningsmål. Det har litet grand
försvunnit i diskussionen om nödvändigheten av av-
reglering, export och annat.
Särskilt i ett läge då stora delar av det svenska
jordbruket, framför allt små- och medelstora jordbruk
med mjölk- och animalieproduktion, har lönsamhets-
problem måste omställningen ske med inriktningen att
man skall utnyttja de fördelar som finns i den svenska
livsmedelsproduktionen.
Det är bra att den svenska regeringen är pådrivan-
de i omställningen. Men det får inte ske på bekostnad
av svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion.
Vi delar också i stort sett regeringens övergripan-
de mål för jordbruks- och livsmedelspolitiken såsom
de uttrycks i propositionen. Det är också bra att rege-
ringen har lagt till förslaget om att jordbrukspolitiken
skall bidra till global livsmedelssäkerhet.
Men när vi i utredningen Komicap gick igenom
dessa frågor hade vi också några delmål som vi tycker
är viktiga att lyfta fram. Vi sade att jordbrukspolitiken
skall bedrivas på ett sådant sätt att den syftar till att
produktion, förädling och distribution skall bedrivas
på ett sådant sätt att den biologiska mångfalden beva-
ras och främjas, att kulturmiljöer bevaras, att ett vari-
erat odlingslandskap främjas, att miljöbelastningen
minimeras, att animalieproduktionen sker med högt
ställda djurskyddskrav, att en regional balans och en
levande landsbygd främjas och att ett internationellt
konkurrenskraftigt jordbruk inom EU främjas.
Jag tycker att det var bra att vi var överens om
dessa delmål i KomiCAP-utredningen. Men jag sak-
nar dem faktiskt i regeringens proposition. Det gör att
dessa övergripande mål blir mycket svagare än vad de
annars skulle ha varit.
Beträffande kravet på ett brett och varierat utbud
av säkra livsmedel till skäliga priser, anser jag inte att
det finns något självklart samband mellan att man tar
bort och avreglerar gränsskyddet och ett brett och
varierat utbud.
Det finns också en naiv syn i propositionen på
konsumenternas makt. Det är självklart mycket bra att
konsumentperspektivet lyfts fram. Det är också viktigt
med ökad kunskap i konsumentledet. Men livsmedels-
industrin och stora delar av primärproduktionen do-
mineras i dag av stora transnationella bolag. Konsu-
menterna är i själva verket mycket mer i händerna på
det internationella kapitalet som också har den här
kontrollen över livsmedelsproduktionen. Det är inte
konsumenterna som har frågat efter genmodifierade
livsmedel eller kött från djur som behandlas med
hormoner och antibiotika. Det är inte heller konsu-
menterna som har efterfrågat livsmedel med allergi-
och cancerframkallande tillsatser. Detta säger jag bara
därför att det visar hur svårt det är att både ha en
avreglerad marknad och en stor tilltro till konsumen-
ternas krav. Det är inte lätt att klara ut detta.
Mot bakgrund av detta har vi krävt att det tills
man har säkra livsmedel skall vara möjligt för ett
enskilt land att temporärt eller permanent införa
gränskontroller för att kontrollera att de bestämmelser
som man har fastställt efterlevs. Detta har vi redovisat
i reservation 3 som jag yrkar bifall till.
När det gäller djurhänsynen inom jordbrukspoliti-
ken räcker det inte att man har skrivit in detta litet
bättre i Amsterdamfördraget. Problemet är att man
inte tar hänsyn till djurskyddsaspekterna inom EU:s
skilda marknadsordningar. Detta finns utvecklat i en
gemensam reservation från Vänsterpartiet och Miljö-
partiet.
Inte heller när det gäller en hållbar jordbruks- och
livsmedelsproduktion kan man säga att bara det fak-
tum att man tar bort EU:s marknadsordningar löser
alla problem. Det finns ingen automatisk koppling
mellan konkurrenskraftiga företag och en avreglerad
jordbrukspolitik å ena sidan och en hållbar jordbruks-
och livsmedelsproduktion å den andra sidan.
Utgångspunkten för livsmedelsproduktionen måste
ju i första hand vara att tillgodose konsumenternas
behov av säkra livsmedel, dvs. försörjningsmålet.
Jag tycker att man saknar insikt i att stora delar av
livsmedelsproduktionen kan och bör produceras för
en regional marknad. Det finns ju inget egenvärde i
att transportera livsmedel kors och tvärs genom Euro-
pa. Man kan lätt få intrycket att den fria handeln är
överordnad den regionala försörjningen av livsmedel.
Det tycker vi inte är riktigt rätt. Vi har utvecklat detta
i reservation 19 som jag också yrkar bifall till.
Slutligen vill jag kortfattat säga något om Agen-
da 2000. Den har ju inte varit föremål för diskussion i
propositionen. Därför har jag utelämnat den i mitt
anförande. Men vi har ett yrkande, nämligen att vi
tycker att regeringen borde återkomma med skrivelser
årligen om hur arbetet går inom ramen för EU:s jord-
brukspolitik. Detta har vi inte fått stöd för. Jag skulle
vilja ställa en fråga till Inge Carlsson men kanske
också till jordbruksministern om det inte är ett ganska
rimligt krav att regeringen årligen presenterar en
skrivelse i vilken den redovisar vad som har hänt,
eftersom det är så svårt i dagens system att få en or-
dentlig uppföljning och inblick i vad som händer
inom EU:s jordbrukspolitik.