Fru talman! Arbetslösheten fortsätter att minska.
Jämfört med november 1996 har den minskat med
87 000 personer.
Så stod det i pressmeddelandet från AMS den 4
december. Det hade varit en glädjande nyhet om det
nu hade varit så, men så är det tyvärr inte. Vad menas
med arbetslös? Ja, det är naturligtvis en tolkningsfrå-
ga, men nog tror jag att de flesta tycker att det innebär
att man inte har ett arbete.
Hade då 87 000 personer fler fått arbete sedan no-
vember 1996? Nej, så var det tyvärr inte. Det framgår
om man läser vidare. Många har börjat utbilda sig i
kunskapslyftet, närmare bestämt 56 600 arbetslösa.
Dessutom har 9 600 långtidsarbetslösa fått ett arbete
därför att de ersätter någon anställd som börjat i kun-
skapslyftet. Det blir tillsammans 66 000. Sedan har
16 000 arbetslösa som fyllt 60 år lämnat arbetsmark-
naden i den s.k. tillfälliga avgångsersättningen. Läg-
ger vi till dem blir det sammanlagt 82 000. Alltså är
den egentliga minskningen av arbetslösheten 5 000,
och det är ju alltid något att glädja sig över.
Fru talman! Tro nu inte att jag inte gillar kun-
skapslyftet. Att skaffa sig kunskap är det bästa man
kan göra, och det är verkligen något att glädja sig
över att så många har nappat på det. Men kunskaps-
lyftet gäller gymnasiestudier, och de studerande får ett
särskilt utbildningsbidrag under ett år. Tyvärr ser den
nuvarande arbetsmarknaden inte ut så att man får ett
jobb efter avslutade gymnasiestudier.
Och hur många hinner klara av en treårig utbild-
ning på ett år? Vad kommer att hända hösten 1998
med dessa 66 000? I fredagens debatt om kunskaps-
lyftet hade skolministern inget svar på den frågan.
Hon sade att hon följer detta successivt och sedan får
hon se. Men hon sade att det kommer att kosta.
Regeringen har alltså dessvärre inte förstått att
man också måste mobilisera för att få fram nya jobb
till de entusiastiska studerande som nu med sina ge-
nom kunskapslyftet utökade kunskaper hoppas på ett
riktigt jobb.
Fru talman! Den absolut bästa arbetsmarknads-
politiska åtgärden är att skapa förutsättningar för nya
jobb. Kommuner och landsting lider brist på skatte-
pengar, och sådana får man inte in på att folk går i
kunskapslyftet utan bara genom att folk jobbar och
betalar skatt.
Mitt hopp står till att regeringen äntligen skall ha
tänkt färdigt och skall öppna tjänste- och servicesek-
torn, där många jobb kan skapas, dessutom framför
allt för kvinnor. Det är bara med nya jobb som vi kan
lösa vårt största problem i Sverige, arbetslösheten.
Vi i Folkpartiet har sedan länge bestämt oss för att
sätta kampen för flera jobb överst på dagordningen,
jämsides med kraven på en bra skola och en god vård.
En politik för fler jobb är enda chansen att få rätsida
på Sveriges problem. Den väg socialdemokraterna
valt i kampen mot arbetslösheten har slagit fel. Målet
att sänka den öppna arbetslösheten till hälften har
blivit en statistikkamp, en kamp att gömma undan
alltfler utanför arbetsmarknaden eller i mängder av
åtgärder av alltmer raffinerat slag.
Folkpartiet anser att målet måste vara att pressa
ned den totala arbetslösheten och öka antalet syssel-
satta. Det tragiska i dag är att antalet sysselsatta har
minskat med 20 000 på ett år. Minskningen har fram-
för allt skett bland fast anställda kvinnor inom vård-
och omsorgssektorn. Vi vet att 74 000 har fått lämna
sina jobb inom den sektorn, där jag tror att vi alla utan
undantag tycker att jobben verkligen behövs.
I senaste Kommunaktuellt kunde vi läsa att de nya
miljarderna till kommunerna inte har ökat sysselsätt-
ningen, utan personalstyrkan har i stället minskat
under hösten. Många har visserligen kommit tillbaka
som arbetslösa i åtgärder, som OTA-anställda eller
som resursarbetare. Det handlar om redan lågavlöna-
de kvinnor som kommer tillbaka till sitt jobb, men nu
med ännu lägre lön. Många har fått gå ned till deltid.
Av statistiken kan vi se att deltidsarbetslösheten
ökar bland kvinnorna. Män tar inga deltidsarbeten.
Kvinnorna kompenserar sitt inkomstbortfall med att ta
hem barnen från omsorgen, och då är risken stor att vi
åter får många kvinnor tillbaka vid spisarna. Detta är
synnerligen oroande.
Att starta eget är en bra åtgärd, som leder fram till
ett riktigt jobb, men fler kvinnor måste få möjlighet
till detta. Fortfarande är det så att bara en tredjedel av
alla nya företag startas av kvinnor. Vi tycker därför att
det förlängda starta-eget-stödet, som beslutades 1996
och som gäller för långtidsarbetslösa offentligt an-
ställda kvinnor, också skall gälla övriga långtidsar-
betslösa kvinnor. Även kvinnor med bakgrund i nä-
ringslivet har en utmärkt kompetens, som man skall ta
till vara.
Fru talman! Beträffande de äldres situation på ar-
betsmarknaden vill jag säga att en hel del av de åtgär-
der regeringen vidtagit bidrar till att de äldre känner
sig alltmer obehövda. Undersökningar visar att en
majoritet t.o.m. vill jobba efter pensionsåldern. De två
främsta orsakerna till detta är den sociala kontakten
och dessutom att man älskar att arbeta. Många vill
också jobba för pengarnas skull.
Många avtalspensioneringar och sjukpensione-
ringar har inte skett frivilligt, och man kan lätt förstå
att äldre på arbetsmarknaden som gärna vill arbeta
kvar kan känna att de borde lämna plats för en arbets-
lös ungdom. Många arbetsgivare drar sig för att an-
ställa äldre arbetslösa som inte har så många år kvar
till pensioneringen. Tyvärr glömmer man bort att
dessa personer har stor erfarenhet och kompetens,
som det kan vara bra för många företag att få del av.
Till saken hör också att äldre arbetskraft ofta är
mycket trogen mot sin arbetsgivare och stannar kvar i
högre grad än yngre. Att anställa en 55-åring, som
åtminstone har tio år kvar, kan därför vara lönsamt.
Men med den politik som regeringen startade 1996
med tillfälliga offentliga arbeten för 55-åringar som
en värdig avslutning och som nu fortsatt med genera-
tionsväxling och tillfällig avgångsersättning förstår
alltfler att äldre helst skall försvinna från arbetsmark-
naden. Folkpartiet motsätter sig denna arbetsmark-
nadspolitik. Vi behöver fler som arbetar, inte färre.
Fru talman! Slutligen vill jag ta upp frågan om
anställda i bemanningsföretagen. Både små och stora
företag har behov av tillfällig hjälp med arbetsuppgif-
ter som sekreterare, telefonist, försäljare och mycket
annat. Det är särskilt för små företag en trygghet att
kunna anlita tillfällig personal i samband med sjuk-
frånvaro o.d. AMS har i februari 1996 meddelat att
anställda vid personaluthyrningsföretag inte är ersätt-
ningsberättigade för a-kassa medan de väntar på ett
uppdrag från företaget. Den s.k. fyllnadsstämplingen
tillämpas strängare för anställda inom bemanningsfö-
retagen än för exempelvis springvikarier inom vården
i kommuner och landsting.
De som särskilt drabbas är deltidsarbetande kvin-
nor inom kontor och administration. Vi vet alla att
kontorsanställda är den grupp av kvinnor som kanske
har drabbats allra värst av arbetslösheten. Därför är
detta ännu mer oacceptabelt.
Ett exempel: Ett företag vill hyra in en receptionist
fyra timmar per dag. Bemanningsföretaget hyr ut en
person den tid kunden önskar men har ingen passande
tjänst för resten av dagen. Lösningen blir antingen att
personen tackar nej och går på a-kassa hela dagen
eller tackar ja, arbetar halvtid och erhåller lägre lön
än a-kasseersättningen.
Reglerna måste ju vara sådana att det alltid skall
löna sig att arbeta.
Utskottet hänvisar i betänkandet till ett antal
domstolsavgöranden. Dessa ligger tiotalet år tillbaka i
tiden. Sedan dess har stora förändringar skett i bran-
schen. År 1988 fick man sitt första kollektivavtal, och
den 1 februari 1998 tecknas ett nytt, där fyra olika
typer av anställningar inkluderas.
Många är heltidsanställda inom de här företagen,
men många har i stället en garanterad lön om 75 %
eller 50 % och tillsvidareanställning. Det är bl.a.
dessa som inte tillåts stämpla upp till heltid. Motive-
ringen är att de inte står till arbetsmarknadens förfo-
gande på heltid. Det är i det sammanhanget svårt att
förstå att en 75-procentigt anställd i en ICA-butik, en
person som lever under liknande förhållanden, har rätt
att stämpla upp till full tid. Regeringen bör snarast
lägga fram ett förslag för att rätta till dessa olikheter.
Arbetstagare bör behandlas lika.
Fru talman! Till sist vill jag ta tillfället i akt att
tacka för ett stimulerande år och önska alla en god jul
och ett gott nytt år.