Herr talman! Jag nämnde i mitt inledningsanfö-
rande det för mig ganska slående faktumet att inga av
de viktigare strukturreformer som Sverige har genom-
fört under de senaste decennierna har initierats av
Socialdemokraterna. Det där var tydligen väldigt
känsligt, ty Erik Åsbrink eldade på väldeliga när han
förklarade att han minsann hade varit med om både
den ena och den andra reformen. Javisst, det har jag
aldrig förnekat. Socialdemokraterna har dragits fram
till att delta i och ibland varit ganska duktiga på att
genomföra reformer, inte minst skattereformen. Men
problemet har varit att ni aldrig har tagit egna initia-
tiv. Det har alltid varit Folkpartiet och andra partier
som har fått dra fram er till att genomföra någonting.
Jag hoppas att det skall bli bättre framöver.
Sedan måste jag få fråga Erik Åsbrink om detta
med politiska prioriteringar. Jan Bergqvist försvarade
sig mot allehanda frågor med att man måste spara lika
mycket överallt eller möjligen höja varje skatt lika
mycket. Men då räcker det ju egentligen att ha en
liten datamaskin i stället för en finansminister, för då
kan man bara dra ned alla anslag med x procent och
höja alla skatter med någonting annat. Då vore ju Erik
Åsbrink ganska onödig. Icke oväntat tyckte inte Erik
Åsbrink det. Han tyckte att det var väldigt viktigt med
politiska prioriteringar. Jag tror faktiskt att det kan
luta åt det hållet. Men då måste jag säga att vi från
Folkpartiets sida verkligen vill markera avstånd till de
politiska prioriteringar som uppenbarligen leder er till
att minska på biståndet till fattiga länder, att minska
på änkepensionerna, att minska på handikapprefor-
men, att minska arbetslösas möjligheter att studera
genom att t.ex. dra in barntillägget och att underlåta
att föra en politik som leder till fler arbeten. Om detta,
som Erik Åsbrink säger, är ett resultat av medvetna
politiska prioriteringar är jag glad att det är val gans-
ka snart så att vi kan få en annan tingens ordning.