Fru talman! Så här i slutet av en mandatperiod
finns det anledning att summera den gångna mandat-
perioden. Men enligt min mening finns det kanske
ännu större anledning att blicka framåt mot komman-
de mandatperiod.
För egen del tycker jag att man i dagens debatt ti-
digare här i mångt och mycket har koncentrerat sig på
att summera vad som har hänt och på att försöka
klarlägga historiska samband och skulder. Jag ämnar i
stället lägga tyngdpunkten på att blicka framåt.
Oavsett vad resultatet av valet i höst blir vet vi att
sysselsättningsfrågan kommer att vara en av de abso-
lut viktigaste frågorna - för att inte säga den allra
viktigaste frågan - inför den kommande mandatperio-
den och åren framöver.
Arbetslöshet är ett misslyckande och ett slöseri
med resurser, både ekonomiska och mänskliga. Det
blir också en mycket stor social påfrestning för de
människor som tvingas leva i arbetslöshet.
Det finns dock anledning till en viss opitimism in-
för framtiden. Den viktigaste grunden för att få fart på
tillväxten av nya jobb är att det är ordning och reda på
statens finanser. Det har uppnåtts under mandatperio-
den och har bl.a. lett till att vi nu har jämförelsevis
mycket låga räntor. Låga räntor är i sig en viktig för-
utsättning för investeringar för både enskilda och
företag. Den låga räntenivån gör det väsentligt lättare
för t.ex. ett mindre företag att räkna hem en investe-
ring och en expansion som leder till utveckling av
verksamheten och till nya jobb.
Det går bra för Sverige, sägs det. Det är onekligen
sant. Gigantiska budgetunderskott har förbytts i över-
skott. Handelsbalansen fortsätter att utvecklas posi-
tivt. Inflationen är låg. Räntan är låg. Kronan är stark.
Sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar.
Antalet nyanmälda lediga jobb ökar och antalet varsel
minskar. Med många mått mätt är det alltså sant att
det, som man säger, går bra för Sverige.
Om man däremot ställer frågan om det går bra för
hela Sverige blir svaret dessvärre nej. Den tillväxt i
ekonomi och sysselsättning som vi i dag har går,
tyvärr, stora delar av vårt land förbi. De regionala
obalanserna förstärks just nu. Flyttlassen rullar i
snabb takt från mycket stora delar av vårt land in till
några få starka tillväxtregioner. Detta är en mycket
olycklig utveckling för alla.
Folkomflyttning och centralisering har inga vinna-
re, bara förlorare. Problem uppstår i avfolkningsbyg-
derna lika väl som på koncentrationsorterna. Rege-
ringens bristande ambition och förmåga inom det
regionalpolitiska området är förödande för mycket
stora delar av vårt land.
Som nation har vi inte råd att avstå från den till-
växtkraft som finns på den svenska landsbygden och
på de mindre orterna. Tillväxten kan inte bli hållbar
om inte hela vårt land får del av den.
Den stora potentialen för nya jobb finns i de små
och medelstora företagen och i nyföretagandet. Våra
stora exportindustrier är på många sätt viktiga för
Sverige men det är inte där som svaret finns på frågan
om hur vi skall åstadkomma full sysselsättning. Det
svaret finns i stället hos småföretagen. Det är därför
av utomordentligt stor vikt att våra små företag får
goda betingelser att växa, liksom att förutsättningarna
att starta nya företag är goda. Per-Ola Eriksson har
tidigare i debatten i dag redovisat våra förslag på
detta område. Jag skall inte upprepa dem men i kort-
het kan man säga att det handlar om ytterligare sänk-
ningar av arbetsgivaravgifterna riktade till de mindre
företagen och om regelförenklingar och minskad
byråkrati.
Inte minst omställningen av vårt energisystem ger
utrymme för många nya företag och många nya jobb.
Kunskap och kompetens är nyckelbegrepp på ar-
betsmarknaden i dag. Kompetens blir ett allt viktigare
konkurrensmedel både för det enskilda företaget och
för Sverige som nation. Kunskap och kompetens
framstår alltmer som en färskvara. Ny kunskap till-
kommer och gammal kunskap blir omodern. Därför
blir frågorna om kunskaps- och kompetensutveckling
i arbetslivet alltmer centrala. En fungerande och kon-
tinuerlig kompetensutveckling måste bygga på sam-
verkan mellan tre parter: den anställde, arbetsgivaren
och samhället. Modellerna kan se litet olika ut men
måste ändå bygga på denna trepartssamverkan. För
Centerns del förespråkar vi en modell med kompe-
tenskonton där både den anställde och arbetsgivaren
gör avsättningar och där statens roll är att skattemäs-
sigt gynna den typen av avsättningar.
Eftersom kompetens och kunskap alltmer blir en
färskvara är det mycket angeläget att vi snabbt får
fram bra system för lärande i arbetslivet. Nu finns det
ju en arbetsgrupp som består av parterna på arbets-
marknaden och som leds av statssekreteraren på Ar-
betsmarknadsdepartementet. Det är i och för sig bra.
Det är dock tre saker som jag i det här sammanhanget
vill understryka.
1. Det brådskar. Arbetet måste gå snabbt. Vi måste
snart finna systemen för kompetensutveckling i
arbetslivet.
2. Det finns mellan 350 000 och 400 000 egenföre-
tagare i vårt land som också måste komma att om-
fattas av ett system för kompetensutveckling.
3. Inom den offentliga sektorn är behoven av kompe-
tensutveckling minst lika stora som i den privata
sektorn. Det behövs ett kunskapslyft för den of-
fentliga sektorn. Inte minst gäller detta inom de
prioriterade områdena vård, omsorg och utbild-
ning.
Jag skulle gärna vilja ha en kommentar från ar-
betsmarknadsministern till dessa punkter när det gäl-
ler kunskap och kompetensutveckling.
På arbetsmarknadspolitikens område är vi på väg
in i en ganska paradoxal situation. Att samtidigt ha
massarbetslöshet och arbetskraftsbrist är för de flesta
en ekvation som är svår att få att gå ihop. Inom alltfler
yrkesområden rapporteras i dag svårigheter att rekry-
tera lämplig arbetskraft på många håll i landet. Det
gäller inte längre bara yrken som kräver långa aka-
demiska utbildningar som civilingenjörer och civil-
ekonomer utan också t.ex. yrkesarbetare inom verk-
stadsindustrin som svetsare och olika yrkesgrupper
inom vårdsektorn. Detta är ett misslyckande för både
arbetsmarknadspolitiken och för utbildningspolitiken.
Alltför länge och tyvärr fortfarande har tyngdpunkten
i arbetsmarknadspolitiken i alltför stor utsträckning
handlat om kvantitet uttryckt i s.k. volymmål och
alltför litet om kvalitet. Politiken måste därför föränd-
ras på så sätt att kvalitet skall prioriteras före kvanti-
tet. Tyngdpunkten måste ligga på yrkesinriktad ar-
betsmarknadsutbildning.
Vi måste också i betydligt större utsträckning än
hittills decentralisera arbetsmarknadspolitiken. En del
steg har tagits med bl.a. inrättande av arbetsförmed-
lingsnämnder i varje kommun, men på väldigt många
håll känner ledamöterna i dessa nämnder att deras
handlingsutrymme är alltför kringskuret. Fortfarande
finns alltför mycket av centralt fastställda detaljbe-
stämmelser. Förutsättningarna ser helt olika ut på
olika håll i landet, och därför måste också arbets-
marknadspolitiken se olika ut. På den lokala nivån
måste kommunen, arbetsförmedlingen, det lokala
näringslivet och fackliga organisationer tillsammans
utforma de arbetsmarknadspolitiska insatserna till den
egna kommunens och den egna regionens förutsätt-
ningar och behov.
Många län och kommuner ansöker om att bli för-
söksområden eller frizoner. Detta visar väl om något
att man vill ha ett större lokalt inflytande. Regeringen
inser väl också att alla centrala detaljregler verkar
hämmande på de lokala initiativen. Regeringen har
därför beviljat ganska många län och kommuner en
ökad lokal frihet. Vad jag inte kan förstå är varför inte
hela landet skall få dessa möjligheter.
Vi bör göra hela Sverige till en frizon inom ar-
betsmarknadspolitikens område.
Jag vill alltså sätta upp två ledord för den framtida
arbetsmarknadspolitiken, nämligen kvalitet och de-
centralisering.
Det är också av största vikt att olika skatte- och
bidragssystem samverkar och samordnas så att inci-
tamenten att ta lediga arbeten ökar. För en arbetslös
med skaplig a-kasseersättning lönar det sig många
gånger inte att ta ett erbjudet jobb. A-
kasseersättningen försvinner, hyresbidraget kanske
minskar, man får kostnader för barnomsorg, man får
kostnader för resor till och från jobbet osv. Totalkal-
kylen blir därför i många falla negativ, och intresset
för att ta ett erbjudet jobb blir därför många gånger
begränsat.
Vi har från centerns sida krävt en utredning av hur
dessa olika system kan samordnas så att de ekonomis-
ka incitamenten för att ta lediga jobb ökar. Det måste
alltid löna sig att jobba. Aktivt arbete måste alltid
löna sig före passivt bidragsmottagande.
Fru talman! Att skapa förutsättningar för tillväxt
och nya jobb är en av de största utmaningarna inför
den nya mandatperioden. Med Centerns ekonomiska
politik, Centerns skatte-, närings-, regional- och jord-
brukspolitik, Centerns miljö- och energipolitik och
med Centerns arbetsmarknadspolitik där kvalitet
prioriteras före kvantitet, där en decentralisering ge-
nomförs och där det alltid lönar sig att arbeta kan
Sverige återigen bli en nation i arbete.