Fru talman! Ett problem med skatteministern är att
han inte ser några problem med dubbelbeskattningen.
Det är faktiskt inte bara borgerliga politiker som
ser problem med detta. Jag läste en debattartikel av
Erik Åsbrink 1995, dvs. innan han kom in i regering-
en, där han klart och tydligt redogjorde för hur
olämpligt det är med alla typer av selektiva insatser.
Han skrev:
För att undvika snedvridningar bör reglerna vara
lika för stora och små företag, för noterade och onote-
rade, för gammalt och för nytt kapital. Vill man ha
fler jobb skall självklart inte riskkapital beskattas
dubbelt så hårt som pengar som t.ex. placeras i risk-
fria statsobligationer.
Han fortsatte genom att påtala hur dubbelbeskatt-
ningen givit signalen att det är bättre att låna än att
investera egna pengar och att följden har blivit låg
soliditet, hög skuldsättning och svårigheter för nya
och expansiva företag att dra till sig kapital, samtidigt
som pengar låsts in i gamla, vinstrika företag med
lägre tillväxtförutsättningar. Investeringskapitalet har
inte hamnat där det gjort mest nytta, i ägarledet. Den
enklaste lösningen är att ta bort dubbelbeskattningen i
ägarledet. Jobben har blivit färre än de behövt bli.
Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Skul-
den, Thomas Östros, till att jobben blivit färre än vad
de behövt bli ligger tung på socialdemokraterna, som
återinförde dubbelbeskattningen efter valsegern 1994.