Herr talman! Jag noterar att Mats Hellström, i
varje fall inte hittills, velat besvara mina frågor
angående den socialdemokratiska attacken på med EU
likvärdiga konkurrensförhållanden för svenskt
jordbruk. Men det kommer kanske ett besked senare.
Under tiden kan jag tala om att Vänsterpartiet på
den här punkten, trots sin nej-attityd i Europafrågorna
har en betydligt mera nyanserad syn på verkligheten.
Staten skall inte skära i de delfinansierade
programmen, heter det i ett avsnitt av Vänsterpartiets
motion med anledning av EU-propositionen:
"Norrland och övriga skogsbygder drabbas, om
miljöersättningar/LFA minskar. Även de miljömässigt
bästa lantbruken i alla regioner drabbas generellt.
Dessa stöd får inte minska om vi menar allvar med
vår regionalpolitik och strävan efter ett mer ekologiskt
lantbruk."
Jag har försökt granska också Miljöpartiets
funderingar på detta område. Men där är klarheten
betydligt mindre. Något ställningstagande i fråga om
delfinansieringens omfattning går det inte att få fram.
Men det kanske vi kan få fram här i debatten via
Marianne Samuelsson.
Jag tar gärna upp några av de frågor som har
diskuterats här och går vidare genom att utveckla
miljöområdet.
Det påstås ofta från anhängare av att Sverige inte
blir medlem i EU att miljön offras på EU-
anpassningens altare. Det finns skäl att reda ut vad
som är korrekt och inte korrekt i de påståendena.
När vi förhandlade om avtalet klargjorde vi att
högsta tillämpade ambitionsnivå skulle gälla. Det blev
också resultatet i förhandlingarna, med ett enda
undantag - som kan hanteras på hemmaplan. Det
gäller då de svenska bilavgasreglerna. Jag förutsätter
att regeringen kommer att hantera den saken.
När det gäller den högsta tillämpade
ambitionsnivån är det hela ömsesidigt. När EU ligger
högre, höjer vi. Det har vi accepterat. Och när vi
ligger högre, behöver vi inte sänka. Därefter följer
genomgången av tekniskt ganska komplicerade
områden - t.ex. kemikaliehanteringens område, där vi
har fått en övergångstid på fyra år.
Det är i och för sig formellt korrekt att det inte
ligger någon permanent förpliktelse för EU i detta,
utan detta förutsätter naturligtvis inflytande och
möjligheter. Det är ju därför som vi mycket klart har
hänvisat till de högre ambitionsnivåer som EU självt
redovisat i samband med sitt femte
miljöhandlingsprogram och dessutom hänvisningar
till klimatomständigheter som kan innebära att man
också i fortsättningen tillåts ha olika regler, bl.a.
beroende på olika klimat.
En annan sak som är svår att utreda på kort tid är
miljögarantin. Det är självklart att det inte är en
garanti i ordets egentliga mening, utan det är en
prövningsmöjlighet i EU-domstolen. Så långt har nej-
sidan rätt. Men det innebär inte att man för den skull
omedelbart skall slänga yxan i sjön. Vi har från
svensk sida ställt upp och bidragit med vår
sakkunskap, speciellt när det gäller PCB-förbudet.
Den frågan är, som bekant, inte avgjord.
Avslutningsvis: Våra stora problem på
miljöområdet är de dumheter som vi själva på
hemmaplan hittar på: Öresundsbrobeslut, ovilja att
respektera kärnkraftsomröstningen, Dennispaket m.m.
Men där skall vi inte skylla på EU.