Fru talman! Jag har som minister under tre år varit
en s.k. observatör vid EG:s och EU:s
ministerrådsmöten. Det har handlat om
invandrarfrågor och frågor om gränskontroll.
EU:s invandrar- och justitieministrar har
sammanträtt ungefär två gånger per år. Sverige,
Norge, Finland och några länder till som inte är
medlemmar i EU har inbjudits som s.k. observatörer.
Det har gått så till att EU-ministrarna har
sammanträtt en eller två dagar. Sedan har vi
observatörer kallats in under någon timme för att få
lyssna till vad EU-ministrarna har kommit överens
om.
Invandrarfrågor och frågor om bekämpning av
internationell brottslighet och kriminalitet är till sin
natur gränsöverskridande. De kräver ett samarbete.
Visst kan det sägas vara bekvämt att bara sitta och
vänta på att bli informerad om vad andra har arbetat
fram, men jag tycker att det har varit förödmjukande
för Sverige. Sveriges representant har hänvisats till att
sitta utanför sammanträdesrummet, där besluten har
fattats, och bara fått vänta på att bli informerad om
beslut som angår och påverkar oss.
När jag har suttit där och väntat och underhand
fått information från den danska ministern har jag
ställt mig frågan varför inte vi i Sverige skall sitta
med vid borden där besluten fattas. Varför skall vi i
Sverige inte vara med och påverka i frågor som är
viktiga för oss? Varför skall vi i Sverige inte vara med
och dela med oss av våra värderingar och kunskaper?
Varför skall vi avstå från att fördjupa ett samarbete
om frågor som berör oss? Varför skall inte vi kunna
vara med från början när besluten förbereds, när de
växer fram och sedan vara med och rösta när besluten
skall fattas?
Jag ser faktiskt ett medlemskap i EU som ett
utvecklande av demokratin och som ett vidgande av
rösträtten.
Till demokratins grundsatser hör också
öppenheten, att viktiga beslut inte fattas i slutna rum.
Där makt utövas skall öppenhet råda. Det är en viktig
princip. Jag är glad över den diskussion som vi nu har
haft här i Sverige om yttrandefriheten,
offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Den
diskussionen har vi fört i ljuset av EU-medlemskapet.
Detta är frågor som ofta debatteras av experter.
Nu har diskussionen fått en större bredd. Det visar att
det finns en bred förankring i Sverige för Sveriges
unika öppenhet. Det är bra. Men diskussionen har
förts utefter ett tema som handlar om att
medlemskapet i EU skulle hota den svenska
offentlighetsprincipen. Det är helt fel. Vad debatten
egentligen visar är att vi har för mycket
hemlighetsmakeri här hemma i Sverige när det gäller
utrikespolitiken. Principen är att allting skall
hemligstämplas. Till skillnad från när det gäller alla
andra handlingar i Sverige är presumtionen för
utrikeshandlingar sekretess. Det bör vi ändra på. Det
är faktiskt någonting som vi själva bestämmer över.
De EU-handlingar som kommer till Sverige skall
behandlas enligt svensk lag. Det betyder att svenska
myndigheter inte bör låta sig imponeras av olika EU-
stämplar om sekretess, om begränsad distribution
osv. Svensk lag gäller och skall tillämpas på ett öppet
sätt.
Vi bör med den här erfarenheten ändra vår egen
lagstiftning och tillämpningen av utrikessekretessen.
Det är det ena.
Det andra är att vi, när Sverige förhoppningsvis
blir medlem i EU, kan driva på om en ökad öppenhet
också inom EU:s egna institutioner. Det pågår ju
redan en välkommen process inom EU för en ökad
insyn och öppenhet. Det är bra, men den bör
påskyndas. Sverige kan tillsammans med övriga
nordiska länder bidra till det.
Vi har också samarbetspartner ute i Europa, bland
tidningsmän, medier och journalister. Redan nu har
EU:s ministerråd dragits inför EU-domstolen för att
testas när det gäller deklarationen om den ökade
öppenheten.
Fru talman! Hans-Gunnar Axberger, f.d.
pressombudsman, lade nyligen fram en utredning som
han har gjort på uppdrag av Journalistförbundet. Han
avslutar den med att säga: "Hur offentlighetsprincipen
kommer att påverkas av ett svenskt EU-medlemskap
är alltså till syvende och sist mest av allt beroende på
vår egen vilja och beslutsamhet att genomdriva våra
synsätt."
I Sverige har vi faktiskt inte någon anledning att
kröka rygg, utan vi bör frimodigt sprida våra
traditioner och idéer för yttrandefriheten.