Herr talman! Vi står inför det viktigaste
ställningstagandet på decennier, ett beslut med
konsekvenser för flera generationer. Medlemskapet
berör centrala värden: frihet, fred, demokrati,
marknadsekonomi, rättsstat, men också ansvar,
solidaritet och idealitet. Det är mål som stämmer väl
med svenska värderingar. Den solidaritet som inte ens
räcker till de egna grannarna är knappast trovärdig.
Visst måste också detaljfrågor belysas. Men den
som försöker skymma de centrala målen bakom snus
och ripor har tappat proportionerna. Strävan efter
visioner, mål och ideal för världen framåt. Det gäller
även om alla mål inte omedelbart kan uppfyllas.
Så är det också i Sverige. Det gäller att sträva mot
en fredligare värld med spritt välstånd. Det åstadkoms
bäst med samarbete. I Europa sker det samarbetet i
EU.
Samarbetet ger en möjlighet att hantera framtiden.
Det är ett redskap med vilket gränsöverskridande
problem kan hanteras, ett redskap som också passar
kvinnor. Att förändra, inte genom våld, utan genom
att övertyga och argumentera, inte genom att påtvinga
någon en åsikt. Den demokratiska kompromissen är
en tidsödande metod, men den genererar
genomförbara beslut. Det är en metod som vi länge
sökt tillämpa i vårt land.
Kompromissen som arbetsmetod syns tydligt på
de områden där nationella politiska strömningar
brukar gå i clinch, t.ex. i vitboken, i
tillväxtprogrammet och inte minst i det färska
konkurrensprogrammet. EU:s beslutsstruktur utmärks
av ett brett samarbete. Det är bl.a. det som gör
Europasamarbetet så befruktande.
Det finns stora möjligheter att influera frågorna på
ett tidigt stadium genom en mängd arbetsgrupper och
nätverk, som finns på de mest skilda områden. Inom
EU har framtidstankar av hög kvalitet en chans att få
tidigt gehör och växa sig starka upp till högsta
beslutsnivån, bl.a. för att tankeklimatet där de
presenteras blir bredare på Europanivå än på nationell
nivå.
Utanförskap skulle innebära brist på inflytande
över gränsöverskridande problem, beroende utan
påverkan. Problemen skulle successivt bli större, ju
längre från folkomröstningen vi skulle komma. Till
slut skulle vi stå sist i kön efter Polen, Ungern,
Tjeckien, Slovakien och Rumänien. Det
framgångsrika avtal som nu förhandlats fram skulle
under sådana omständigheter aldrig komma Sverige
till godo. Utan europeisk rösträtt skapas ett svenskt
demokratiskt underskott.
Nej-sidans vision är så bisarr att den skulle platsa i
tidningen Mad. Först var EES-avtalet fel. Det
behövdes inte. Nu utgör det basen i nej-
argumentationen och skall därtill utvidgas. Som
pricken över i skulle vi efter att ha avvisat
Europatanken komma och vädja om mer
Europasamarbete. Det kan inte finnas många som ser
någon realism i den modellen. Det nordiska
samarbetet blir realistiskt bara i EU, inte utanför.
Det internationella samarbetet ökar liksom det
europeiska. Vänstern har aldrig varit positiv. Man
motarbetade t.ex. Europarådet, EFTA,
frihandelsavtalet, EES och nu EU. Men vi har
smärtsamma exempel på vart nationer isolerade från
varandra kan leda. Världen blir säkrare och hållfastare
om vi arbetar med varandra. Det är en svensk tradition
att samarbeta, och den skall vi stå fast vid.
En kort reflexion över varför det svenska
miljöpartiet än så länge säger nej till EU: Är det brist
på erfarenheter av Europasamarbete, eller vilket är
skälet till att man - som Marianne Samuelsson gör -
påstår att det inte finns kvotering i EU? Det är ju inte
korrekt. Även om vi moderater är emot kvotering
förekommer det ju faktiskt. De franska
socialdemokraterna, t.ex., hade varvade listor vid
valen till Europaparlamentet. Tyskland och Frankrike,
som har två kommsissionärer, har bestämt sig för att
utse en kvinna och en man, vilket de också har gjort.
Nej-sidans svar brister när det gäller många frågor.
Har vi råd att avstå från de möjligheter till nya
arbetstillfällen som EU ger? Har vi råd att klippa
vingarna av små och medelstora företag,
morgondagens arbetsplatser? De som "misshandlar"
de små och medelstora företagen måste också kunna
peka på hur alternativa arbetsplatser skall komma till
stånd och hur de skall finansieras. Vad skulle
utanförskapet betyda för high-tech-företag, handel,
distribution, transport, besöksnäring, livsmedel,
verkstadsindustri? Vilket ansvar tar nej-sidan för de
människor, ofta kvinnor, i privat och offentlig
tjänstesektor om jobben långsiktighet inte skulle
kunna finansieras?
Herman Lindqvist, som inte kan beskyllas för att
inte veta något om Europa, skrev i tidningen Vi en
karikatyr över läget. Karikatyrens överdrift gör det
ofta tydligare att se riktningen. Så här skriver Herman
Lindqvist: "Svenskarna måste inse att ingen framtid
ligger i skyddsrummet under ett rasande folkhem. Vi
kommer aldrig ur krisen genom att vända världen
ryggen. På sin höjd kan vi se fram emot en tillvaro
som souvenirförsäljare i Europas största glesbygd,
vacker men tom."
Visst är det en överdrift, men riktningen på vägen
stämmer nog.
EU är ett av våra viktigaste redskap för att
långsiktigt värna jobben. Ändå hoppas jag att vi kan
höja blicken över plånboken och visa vårt
engagemang för den europeiska freds- och
samarbetstanken. Vi delar faktiskt europeiska
humanistiska grundvärderingar. Gemensamma uttryck
finns i kultur, tidsströmningar och tankebanor över
hela Europa. Vi består av många länder, vart och ett
med sitt speciella kulturarv men också med en
gemensam bakgrund - en europeisk identitet som jag
hoppas skall kännas viktig när vi den 13 november för
Sveriges skull skall säga ja till europeiskt samarbete.