Herr talman! I söndags tog Finlands folk ställning
för det europeiska medlemskapet - och mot det
europeiska utanförskapet. Det säger sig självt att det
val som Finland har träffat är ett val som är
betydelsefullt också för Sverige.
Vi kan aldrig bortse från att de val som våra
nordiska grannländer träffar har betydelse för det
samarbete vi skall bygga upp i Norden, för de
betingelser som gäller för vårt eget land och därmed
också för vårt eget vägval.
Det är viktigt att ha klart för sig att Finlands sak i
viktiga avseenden också är vår sak.
Vi har exakt samma intresse av säkerhetspolitisk
stabilitet i Nordeuropa, av goda betingelser för vår
ekonomis och vår exportindustris utveckling, av att
utveckla det nordiska samarbetet och av att se till att
vår gemensamma nordiska röst blir hörd när de
europeiska besluten fattas.
De starka skäl som nu lett Finland till att säga ja
till medlemskap och nej till utanförskap är, enligt min
mening, precis samma skäl som måste leda till samma
slutsats för Sveriges vidkommande.
I debatten i kammaren och i den offentliga
debatten finns det nu ökad anledning att rikta
uppmärksamheten på utanförskapet och dess
konsekvenser. Det gjorde vi i viss utsträckning i
kammarens remissdebatt den 11 oktober, och det
finns starka skäl att fortsätta att göra det i dag.
Det vi var överens om då var att utanförskapet
formellt innebär att vi blir EES-medlemmar, om man
använder detta uttryck, i stället för medlemmar i den
europeiska unionen under kommande år.
Det innebär kortsiktigt inte bara att vi har fri
handel, utan också att vi har del av hela det område
med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och
arbetskraft som etablerats mellan EU och EES-
länderna. Men det innebär också, logiskt nog, att
samma regler som gäller för varor, tjänster, kapital
och arbetskraft inom EU kommer att gälla också för
oss som EU-land.
Det innebär att den alldeles överväldigande delen
av den s.k. EU-anpassning som nej-sidan i debatten
beskärmar sig så mycket över gäller med identiskt
samma kraft i det alternativ som de företräder som i
det s.k. EU-alternativet och kommer att fortsätta att
gälla, i takt med att utvecklingen successivt ställer nya
krav.
Men trots att vi således har en anpassningsbörda,
om vi använder detta uttryck, som är i det närmaste
identisk i EES-alternativet och i EU-alternativet, är
alternativen inte i det längre perspektivet ekonomiskt
likvärdiga.
Den europeiska unionens länder har som mål att
arbeta för att successivt etablera en ekonomisk och
monetär union. Bara arbetet med att successivt
etablera denna ekonomiska och monetära union
kommer oundvikligen att leda till att de europeiska
ekonomierna delas in i en stabilare och
framgångsrikare kärna och olika mer eller mindre
stabila, mer eller mindre - men oftast mindre -
framgångsrika ytterområden.
Det säger sig självt att det för vår framtid som
industri- och välfärdsnation skulle vara allvarligt om
det redan från början sändes signalen att vi inom
överskådlig tid inte ens skulle ha ambitionen att
tillhöra de stabilare och de framgångsrikare
europeiska ekonomierna.
Alldeles självklart skulle detta redan i det korta
perspektivet leda till att investeringar som annars
skulle ha hamnat i Sverige i stället hamnade i andra
länder och att arbetslösheten blev högre och välfärden
mindre än vad som annars skulle ha blivit fallet.
Med den utveckling vi har sett under det senaste
året har EES-avtalet som ekonomisk och politisk
plattform blivit allt svagare. De tre länderna Schweiz,
Österrike och Finland kommer av olika skäl inte att
vara en del av EES, eftersom de avvisat avtalet. I dag
är det ett avtal som vid ett svenskt och norskt beslut
om utanförskap maximalt kommer att omfatta
Liechtenstein, Island, Norge och Sverige.
Det säger sig självt att detta inte är den säkraste
eller stabilaste europeiska samarbetsgrupp som tänkas
kan. Av EES-avtalet, som en gång föreföll så stort,
kommer i ett sådant läge inte att bli annat än en
restpost av randstater.
Vi har diskuterat innebörden i detta EES-avtal och
detta EES-alternativ vid åtskilliga tillfällen. I debatten
här i kammaren den 11 oktober sade Vänsterpartiets
ledare att det är ett avtal som har "betydande brister ur
inflytandesynpunkt". Det är, enligt min mening, ett
klassiskt understatement.
Sanningen är ju att det är genom EES-avtalet som
vi har förlorat en betydande del av vår
självbestämmanderätt och att det är genom EU-
medlemskapet som vi kan återerövra möjligheten till
självbestämmande.
EES-alternativet innebär att vi mer eller mindre
obesett förpliktar oss att tillämpa alla de beslut om
lagar, regler och förordningar när det gäller varor,
tjänster, kapital och arbetskraft som medlemmarna i
den europeiska unionen fattar beslut om. Detta och
Finlands val innebär att det inte bara är spanjorer,
irländare, greker och tyskar som är med och fattar
beslut om vad som skall gälla i Sverige, utan också
danskar och finländare. Det är enligt min mening föga
tröst. Det avgörande är att det i detta alternativ inte
kommer att finnas några svenskar med vid bordet där
besluten om vilka regler som skall gälla i Sverige
fattas.
När man pressar nej-sidan på denna demokratiskt
mycket allvarliga konsekvens av ett utanförskap
börjar de nu vika undan och säga: Ja, men då skall vi
omförhandla EES-avtalet. I stället för att dra den
logiskt riktiga slutsatsen av utanförskapets
beroendeställning och underkastelse och säga: "Då
skall vi skaffa oss inflytande genom medlemskap",
säger de: "Omförhandling!" Det är att hänge sig åt ett
illusionsnummer i den högre skolan, gränsande till det
politiska lurendrejeriet.
Först skall vi säga nej till den förkastliga
europeiska unionen; därefter skall vi böna och be den
europeiska unionen om att vi skall få vara med och
fatta deras beslut om vad som skall gälla i Sverige!
Det är ett krav som är så orealistiskt att jag inte tror
att det skulle få stöd ens i Helsingfors och
Köpenhamn - för att inte tala om Athen, Rom eller
Lissabon.
Vi måste inse att valet står mellan medlemskapet,
med dess möjligheter till inflytande, och
utanförskapet, i en restpost av randstater där vi
kommer att tvingas till anpassning under regler som
andra kommer att fatta beslut om. Vi skall acceptera
att andra fattar beslut om vad som skall gälla i
Sverige, men vi svenskar vill inte vara med och fatta
beslut om vad som skall gälla i Sverige! Det är det
reella alternativet i det utanförskap som nej-sidan
företräder.
Detta är, herr talman, enligt min mening den ena
av de alldeles avgörande frågeställningar som vi skall
ta ställning till den 13 november: inflytande eller
passiv anpassning?
Den andra, som också måste få sin plats i vår
debatt, är självfallet freds-, säkerhets- och
stabilitetsfrågorna. Det har ironiserats en del i svenska
medier över att de säkerhetspolitiska frågorna var
viktiga för Finlands ställningstagande. Det är ett
ironiserande som bara kan komma från dem som är
djupt okunniga om både den europeiska och den
nordiska historien.
Det säger sig självt att vi har ett stabilitetsintresse
av att de samarbetsstrukturer på utrikes- och
säkerhetspolitikens område som nu byggs upp i
Europa - äntligen, tack och lov - utsträcks till
Östersjöområdet, till Norden och till Nordeuropa. Det
ger oss en stabilitet som säkerhetsbonus som det vore
mycket, mycket oklokt att avskriva för en osäker
framtid.
Det intresse som Finlands folk, Danmarks folk och
förhoppningsvis också Norges folk har av
säkerhetspolitisk stabilitet i framtiden i Norden är ett
intresse som också vi har. Det borde vara en
självklarhet att ju mer vi bygger ut samarbetet mellan
nationer på olika områden, inte minst när det gäller
utrikes- och säkerhetspolitik, desto större
förutsättningar har vi att långsiktigt värna freden.
Detta, herr talman, är de två viktiga frågorna i det
ställningstagande vi skall göra: Skall vi vara med och
ha inflytande och rösträtt genom medlemskapet eller
skall vi acceptera ett utanförskap där andra men inte
vi får vara med och fatta beslut om vad som gäller i
Sverige? Skall vi vara med och bygga de
samarbetsstrukturer också på utrikes- och
säkerhetspolitikens område som enligt all historisk
erfarenhet förbättrar förutsättningarna för stabilitet
och fred eller skall vi bortse från denna möjlighet och
därmed öka de risker som en gång i världen kan
uppträda också i vår del av Europa? Finlands sak är i
dessa viktiga avseenden Sveriges och hela Nordens
sak.