Fru talman! Den avgörande frågan är om vi vill
vara med och forma framtiden i samarbete med andra
eller om vi i framtiden skall låta oss passivt formas av
andras samarbete. När vi i dag för denna långa
diskussion här i kammaren gör vi inte det därför att
det är vi här som skall avgöra frågan. Vi gör det inte
heller därför att vi skulle kunna övertala svenska
folket att fatta sitt beslut i den ena eller andra
riktningen. Vi gör det därför att vi som goda
demokrater kan försöka övertyga med goda argument.
När jag lyssnade på inläggen tidigare i debatten
från den extrema nej-sidan - inte minst Marianne
Samuelssons - kom jag att tänka på de ord som
Václav Havel använde i sitt glödande tal inför
Europaparlamentarikerna tidigare i år. Från sitt
perspektiv ger han en helt annan bild av den
europeiska unionen. Han säger att han ser den som ett
systematiskt skapande av ett utrymme som möjliggör
för de olika särdragen i Europa att utveckla sig i
frihet. Han säger att historien har kastat en handske
som vi, om vi vill, kan ta upp och gör vi inte det är det
en chans som går förlorad för vår kontinent. Det är ett
litet annat perspektiv än att bara skrämma svenska
folket för en hög medlemsavgift.
Det är en historisk uppgift att nu när diktaturerna
har fallit i Öst- och Centraleuropa också inlemma
dem i ett samarbete med väst, precis som EG en gång
inlemmade Grekland, Spanien och Portugal när de
gamla högerdiktaturerna hade fallit där. Detta är
också något som står på EU:s dagordning, nämligen
att fläta Europas länder så nära varandra att krig inte
blir möjligt, i bästa fall.
Marianne Samuelsson säger i stället att vi inte
skall låsa in oss för att bara samarbeta med några få
länder. Men det är ju precis det som Miljöpartiet de
gröna och de extrema nej-sägarna förespåkar i det här
fallet.
Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Bulgarien
och Rumänien kommer att bjudas in till EU:s
toppmöten. De kommer att bjudas in till de rådsmöten
om ekonomi som finansministrarna håller. De
kommer att bjudas in till ministermöten om transport,
forskning och miljö. De kommer att bjudas in till
inrikes- och justitieministermöten, och de kommer att
inbjudas till möten om utbildning och kultur. Där
kommer alltså redan nu i höst representanter för tjugo
europeiska länder att sitta.
Det alternativ - som jag uppfattar det - som nej-
sidan beskriver är att vi i stället skulle lämna det
bordet och överlåta till övriga europeiska länder att
diskutera och forma framtiden. Vi skulle i stället gå in
i ett rum med Island, Liechtenstein och möjligen med
Norge. Är det ändå inte dags, Marianne Samuelsson,
att en gång för alla göra slut på detta tal om att
Sverige väljer några få till förmån för de många, om
Sverige väljer att stå utanför EU?
Det är också viktigt att peka på vilket oerhört
ansvar Sverige har för Baltikums framtid. Det är
naturligtvis ingen självklarhet, men en stor möjlighet,
att inlemma också Baltikum i detta arbete. Sverige har
varit med och påverkat så att EU skriver ett
frihandelsavtal med Baltikum. Det kommer också att
kunna bli ett associationsavtal och så småningom ett
medlemskap.
Vilken vision av en möjlighet det är att se hela
Östersjön omgärdad av länder som samarbetar i den
europeiska unionen. Låt oss vara med för att i
samarbete med varandra forma framtiden runt
Östersjön, i stället för att låta vår framtid runt
Östersjön formas av andra! Svik inte en gång till
Baltikums sak! Se i stället till, när det verkligen ställs
på sin spets, att inte överge Baltikum när det gäller -
för att travestera Václav Havel - att skapa ett
utrymme för Baltikums särdrag att utvecklas i frihet.
Där om någonstans blir det så tydligt att kampen för
ett gott samarbete inom den europeiska unionen också
är en kamp för länders självständighet.
Det är därför som det är så oerhört viktigt att vi
inte bara låter oss formas av andra. Vi skall vara med
och forma framtiden. Det betyder mycket för oss,
men vi har ett ansvar också för andra. Det är på den
punkten som den extrema nej-sidan sviker. Det är
något som jag inte vill göra.