Fru talman! Det är min övertygelse att Europas
och Sveriges säkerhet förbättras genom existensen av
den europeiska unionen. Det är likaså min övertygelse
att Europas och Sveriges möjligheter till solidaritet
ökar genom den europeiska unionen.
Jag börjar med säkerheten.
Genom det kalla krigets slut har Sveriges
säkerhetspolitiska handlingsuttrymme kraftigt vidgats.
Vi ligger inte längre klämda mellan militärpakternas
sköldar i terrorbalansens tid. Hotet om det
överraskande anfallet från övermäktiga styrkor är
borta.
Men samtidigt har nya, svårlösta och
arbetskrävande problem dykt upp. Det kalla kriget
djupfryste historiska konflikter och stängde in världen
i konstlade block och, i en del fall, onaturliga
statsbildningar. Vi ser effekterna av detta som
grymmast i f.d. Jugoslavien och i flera republiker i det
forna Sovjetunionen. Men ingen europeisk region går
fri från farorna av aggressiv nationalism,
internationell maffia, miljöförstöring, rasism,
massarbetslöshet och social oro. Dessa problem kan
inte lösas med militära medel - de måste tacklas
genom samarbete över gränserna.
Att väva samman folk och nationer genom
allsidiga kontakter och frivilliga avtal till ömsesidig
nytta är den viktigaste fredsfaktorn i vår tid.
Fredsfaktorn är alltjämt giltig. Under 1990-talets
första år har fler européer dödats i krig än under hela
efterkrigstiden.
Fru talman! Socialdemokratin har under flera
årtionden arbetat för en alleuropeisk fredsordning, för
en framtid bortom murar, militärpakter och
neutralitet. Men just nu vet ingen hur denna
fredsordning kommer att gestalta sig i Europa. Därför
gör vi rätt i att inte ändra vår huvudlinje: att stå
utanför militära pakter och bidra aktivt överallt där vi
kan till Europas gemensamma säkerhet och
kärnvapnens eliminering.
I Maastrichtavtalet finns inga hinder för att varje
land inom EU bibehåller kontrollen över sin
säkerhetspolitik. Där finns inget som säger att ett
medlemskap förpliktar till något militärt samarbete.
Det råder vad man skulle kunna kalla dubbla veton
inom EU när det gäller säkerhetspolitiken, av ungefär
samma art som i FN:s säkerhetsråd. Kravet på
enhällighet i alla viktiga frågor är att likställa med ett
veto. Därför är också talet om att vi skulle tvingas in i
ett kärnvapenförbund ingenting annat än oseriöst
struntprat. Tror någon att länder som Sverige,
Österrike, Irland, Danmark eller Holland skulle vilja
ha med kärnvapen i EU-projektet? I icke-
spridningsavtalet NPT stadgas dessutom att en
kärnvapenmakt inte får dela med sig av kärnvapen -
inte till någon som helst mottagare.
Sveriges militära alliansfrihet består. Vi skall visa
öppenhet i efterkommunismens tid med siktet inställt
på gemensam, kollektiv säkerhet. Under tiden skall
Sverige vara en aktiv bidragsgivare till en
alleuropeisk fredsordning i alla de sammanhang vi
kan, utanför den rent militära allianstillhörighetens
ram. Ett sådant agerande stärker vår och Europas
säkerhet.
Fru talman! Så till solidariteten! Ett ja i
folkomröstningen den 13 november innebär att
Sverige får tillgång till en ny och mycket viktig kanal
för samarbetet med länder i tredje världen och i
Central- och Östeuropa.
Genom Maastrichtavtalet finns för första gången
en traktatsmässig grund för medlemsländernas
utvecklingssamarbete. I avtalet slås t.ex. fast att ett
övergripande mål för samarbetet skall vara
fattigdomsbekämpning och att biståndet skall bidra
till:
en bärkraftig ekonomisk utveckling,
en gradvis integration i världsekonomin, och
en utveckling och konsolidering av demokrati,
rättssäkerhet samt respekt för mänskliga rättigheter.
Fru talman! Dessa mål stämmer mycket väl
överens med de svenska biståndspolitiska målen.
Genom ett aktivt agerande i Bryssel - och ett sådant
agerande kan jag utlova för min del om det blir
aktuellt - har vi goda möjligheter att bidra till att
dessa gemensamma mål uppfylls. Genom
medlemskapet kan vi direkt påverka utformningen av
ett bistånd som till sin volym är ungefär dubblet så
stort som den svenska biståndsbudgeten och som når
över 100 länder. Vi kommer själva att få bidra med
strax under 10 % till den gemensamma EU-budgeten
- 90 % av vår budget ligger i våra egna händer.
Vi får också på ett helt annat sätt än i dag en
möjlighet att delta i den hela tiden pågående policy-
dialogen i Bryssel. Sverige har ett gott
biståndspolitiskt anseende, så det finns all anledning
att tro att man i Bryssel kommer att lyssna med
intresse till våra svenska biståndserfarenheter.
Indirekt innebär detta att vi får möjlighet att påverka
det biståndspolitiska tänkandet i en grupp länder som
tillsammans svarar för mer än 40 % av världens
samlade bistånd.
Vid ett medlemskap i EU kommer Sverige
automatiskt också att delta i EU:s omfattande
samarbete med Central- och Östeuropa. Andreas
Carlgren var inne på det. Detta är koncentrerat till
PHARE som omfattar Centraleuropa inklusive
Baltikum. Det innebär 10 miljarder kronor. Det andra
programmet heter TACIS. Det gäller länderna inom
Oberoende Staters Samvälde och omfattar 10
miljarder kronor. Det är alltså två program som är 15
gånger större än det svenska östbiståndet och som vi
kan vara med och påverka. Östsamarbetet inom EU är
en av de få verksamheter för vilka en ökning förutses
i nästa års budget
En viktig fråga är omfattningen av det svenska
bilaterala samarbetet med Central- och Östeuropa vid
ett medlemskap i EU. Av allt att döma kommer EU
fortsättningsvis att ägna större uppmärksamhet än
tidigare åt bl.a. Östersjöregionerna - detta sagt som en
kommentar till Andreas Carlgren. Om och när
Finland, Norge och Sverige blir medlemmar av EU,
ökar möjligheterna att utnyttja EU:s faciliteter då det
gäller regionalt och gränsregionalt samarbete i
Östersjöområdet, vilket i sig förstärker EU:s samlade
intresse för regionen. Till detta kommer att
Östersjöområdet får större specifik vikt genom
särskilda allmänpolitiska och/eller säkerhetspolitiska
initiativ, t.ex. den s.k. stabilitetspakten.
Till sist, fru talman! Femtio år efter dagen D i
Normandie och nazismens nederlag och fem år efter
det att järnridån började rosta sönder inifrån och
Sovjetkommunismen försvann söker vi i Europa
alltjämt vår väg.
Den ungerske författaren György Konrád har mot
bakgrunden av den dramatiska situation vi lever i
formulerat dilemmat så här:
"Om det finns en väg ut ur Sarajevo och Bosnien,
och de eviga europeiska krigen, så heter den
övernationellt samarbete. I öst som väst. Det
Jugoslavien kunde ha blivit, måste Europa nu skapa."
Fru talman! Europa måste ena sig utan att förlora
sin mångfald, organisera sig utan att resa murar mot
omvärlden. Ett slutet Europa, som omger sig med en
mental och ekonomisk järnridå blir i längden
självförstörande. Om vi skall lyckas med att
omvandla "våra bästa stämningars längtan" till
verklighet måste vi ha en global dimension i våra
projekt och vår politik. Man kan varken förstå
sammanhangen eller sin tid om man inte ser
problemen globalt. Den globala dimensionen får inte
stå i motsatsställning till de ideal som man kämpar för
i inrikespolitiken.
Just för att motverka Zjirinovskijeffekten i öst, för
att bekämpa massarbetslösheten i väst, för att undvika
nya Bosnienkonflikter och för att mobilisera stora
resurser för internationell solidaritet behövs den
europeiska unionen.