Fru talkvinna! För att påvisa den kulturella
utvecklingen anser jag det nödvändigt att understryka
att talmansposten inte längre är självklart förbehållen
en man. Språket har tyvärr halkat efter verkligheten.
Därför kommer jag i jämlikhetens namn att
fortsättningsvis kalla er fru talkvinna.
Jag inleder med att nämna problemet mellan
verkligheten och språket. Jag vill fortsätta på temat
problem med verkligheten.
Vi miljöpartister kallas ibland för orealistiska. Jag
tycker att det är en orealistisk inställning. Vi är
konsekventa - inget annat. När det gäller
trafikpolitiken innebär inte konsekvens att vi anser att
människor nödvändigtvis skall cykla mellan
Stockholm och Göteborg. Det innebär snarare att vi
välkomnar nya miljövänliga lösningar, som t.ex.
X2000. Det är en konsekvent åtgärd som löser
verkliga problem.
Att vara konsekvent innebär inte att skapa trevliga
formuleringar som inte har någon anknytning till vad
man egentligen gör. Vi har alla sett hur ordet miljö
har dragits i smutsen genom att utnyttjas i olika
sammanhang för alla möjliga olika syften. Att vara
realistisk innebär inte att helt enkelt skräddarsy
problemlösningar efter sina egna förhoppningar.
EU:s gemensamma trafikpolitik har under de
senaste åren utmärkts för att vara både inkonsekvent
och orealistisk. Trafikpolitikerna i EU brottas med
oerhörda problem, vilket också lett till att EU knappt
avancerat alls på området.
Följande problem måste lösas. En konstant
efterfrågan på transportmöjligheter för människor och
gods, dvs. en ökad trafikbelastning inom unionen som
ger ökad utsläppsmängd, hälso- och miljöproblem till
följd av utsläppen och samhällskostnader till följd av
försämrad hälsa.
Vi har kunnat bevittna hur man helt enkelt valt att
strunta i alla dessa problem utom det första. I Task
Force Report, EU:s miljökonsekvensutredning, säger
man att den allvarligaste miljöeffekten av den inre
marknaden är utsläppen. Trots att EU:s femte
miljöhandlingsprogram snickrats ihop sedan den
rapporten skrevs, har EU inte lyckats visa på någon
väg som inte är asfalterad.
Redan nu är lastbilarna det absolut dominerande
transportmedlet inom EU. Mellan 1980 och 1992
investerade EG/EU mer än 70 % av sina resurser i
vägtrafiken.
I fråga om lastbilar kan jag nämna cabotage. Jag
har hört sägas från ja-sidan att cabotage skulle utgöra
en miljövinst, eftersom lastbilarna ges större
möjlighet att inte gå tomma tillbaka. Enligt samma
rapport som jag nyss nämnde kommer den s.k.
miljöeffekten att ätas upp av det ökade flödet.
Tanken med cabotage ligger nära tanken med just-
in-time-systemet, som har dumpats av olika
utvecklade länder därför att det är så miljövidrigt.
Fru talkvinna! Det här visar på en tydlig
inriktning: För varje meter bilväg man bygger
fortsätter man koncentrationen på och utvecklingen av
bilismen. Trycket på den inre marknaden är så hårt,
och bristande transportsystem kan ur ekonomisk
synvinkel bli förödande. Men ett transportsystem som
bara tillgodoser det kommersiella transportbehovet
utan att lägga in den obekväma miljöanalysen kan bli
oerhört kostsamt. Inte minst från Karolinska
institutets miljömedicinska enhet här i Stockholm har
man i olika förstudier främst baserade på utländska
rapporter visat sambandet mellan å ena sidan
luftrörsproblem hos barn, allergiökningen - den
uppgår för övrigt till 40 % i Stockholmsregionen för
närvarande, vilket är högst i landet - och
astmaökningen och å andra sidan biltrafikökningen.
Den försämrade hälsan och ökningen av utsläppen har
gått hand i hand, här liksom i nästan alla andra stora
städer med en utvecklad massbilism. Allt det här ger
faktiskt negativa ekonomiska effekter.
Det finns givetvis en annan allvarlig konsekvens
av utsläppen, och det är naturskadorna, men jag
hoppas att ni kan dem vid det här laget.
Kontentan av det här är att för att lösa nya
problem försöker man tillämpa gamla lösningar, och
de räcker inte till - då måste man helt enkelt negligera
de bitar som inte passar in, dvs. miljö och hälsa.
Det här är någonting som ja-sidan kallar för ett
skräckscenario från nej-sidan, där allt dåligt rabblas
upp på ett förvridet sätt, för ingen kan väl på allvar tro
att de som bestämmer i EU fullständigt struntar i
miljö och hälsa? Nej, så är det inte, men för att förstå
den negativa utveckling som vi faktiskt ser måste man
försöka utvidga begreppet infrastruktur, som är det
jag pratar om. Det handlar alltså om
kommunikationer.
Med tanke på EU:s interna
kommunikationssystem, t.ex. hur beslutsprocessen ser
ut, är det inte svårt att förstå det här. Jag tror det
räcker med att säga att Fiat ensamt har lika många
lobbyister i Bryssel som hela miljörörelsen. I EU är
bilindustrin oerhört stark. Det är en specifik
näringsgrens åsikter som hittills främst dominerat EU
på bekostnad av det som jag tidigare nämnt.
Fru talkvinna! Samarbete är bra, mycket bra, såväl
med andra europeiska stater som med Latinamerika,
Afrika och Asien, särskilt i miljöfrågor. I luften gäller
nämligen inga medlemskap. Effekterna av t.ex.
koldioxidutsläppen är globala. Vi bor faktiskt alla på
samma jord. Därför kan vi inte stänga in oss i EU, en
union som hittills enbart visat sig bjuda på uråldriga,
omöjliga s.k. lösningar.
Hur Sverige skall kunna vända den utvecklingen
förstår jag inte. Det finns inte ens ett ordentligt
ansvarstagande på hemmaplan för att lösa de här
problemen. Tvärtom har man i förhandlingen givit
vika på de trafikpolitiska miljöpunkterna, och det är
tveksamt om Sverige kommer att nå de koldioxidmål
som har satts upp för år 2000. Hur EU skall lyckas
med det med nuvarande utveckling får bli något slags
trolleri - det ligger inte inom verklighetens ramar.
Och redan det kravet är väldigt blygsamt - det bör
också sägas.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att
miljöformuleringarna inte är särskilt konsekvent
efterlevda. Vi får ytterligare en försäkran om
galenskapen i allt det här genom att titta på
verkligheten. Det är där vi finner den verkliga
bekräftelsen på hur saker och ting ser ut, inte här i
talarstolen, där fördelningen i riksdagen är oerhört
ojämlik.