Herr talman! Marianne Samulesson sade att det är
viktigt att man målar en tydlig bild av den europeiska
unionen. Jag är gärna med på det. Men då bör också
kravet ställas att måla en tydlig bild av det som är
alternativet till medlemskapet, dvs. utanförskapet. Där
tvingas jag konstatera att både Marianne Samuelsson
och Johan Lönnroth är mycket försiktiga, gränsande
till alldeles ovilliga, att diskutera vad de faktiskt vill
själva.
Det intrycket förstärks när jag tar del av de
motioner som Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu har
väckt med anledning av den förra regeringens
proposition. I Vänsterpartiets motion står inte ett enda
ord om vad man vill själv. I Miljöpartiets motion står
några få ord om vad man vill själv. Där finns också
EES-avtalet med. Man konstaterar mycket riktigt att
detta EES-avtal, som man förordar för Sverige, är ett
avtal som innebär att vi förlorar
självbestämmanderätten på viktiga områden. EU-
reglerna skall ju gälla också i EES-länderna.
Skillnaden är bara det att vi inte är med och fattar
besluten.
Man räknar upp en lång rad olika saker där vi
kommer att få underkasta oss
utanförskapsalternativet. Så säger man att vi därför
skall genomföra en seriös omförhandling av EES-
avtalet. Min fråga till Johan Lönnroth och Marianne
Samuelsson är: Om detta misslyckas, om ni inte får
till stånd omförhandlingen av ert alternativ, vilka
slutsatser drar ni då? Är ni då beredda att acceptera att
det bara är medlemskapet som ger inflytande, eller
kommer ni då att vilja riva upp EES-avtalet? Vi
kräver en klar bild av utanförskapets konsekvenser.
Det har ni en skyldighet att ge.
Så till det andra huvudargumentet. Det första är,
menar jag, inflytandet - detta att vi måste vara med
och fatta de beslut som rör regler, lagar och
förordningar som gäller i Sverige. De gäller ju
alldeles oavsett om det är EU eller EES. Det är
inflytandet som gör skillnaden.
Det andra huvudargumentet alltså är enligt min
mening freden. Johan Lönnroth ironiserade litet över
att jag i något sammanhang åberopat Winston
Churchill, dvs. den generation efter två förödande
världskrig som i slutet av 40-talet och i början av 50-
talet sade: Aldrig mera krig. Bara samverkan kan
rädda oss från detta barbari. Och så räckte tyskar och
fransmän varandra handen över gravfälten i Verdun.
Winston Churchill fick så småningom finna sig i att
även Storbritannien fick överge imperiet och gå in för
den europeiska samverkan. Detta är historia, men det
är också en levande realitet i dag.
För mig är brutaliteten i Bosnien ett långt större
europeiskt problem än byråkratin i Bryssel. Kan litet
mer av byråkrati i Bryssel ge oss litet mindre av
brutalitet i Bosnien, är jag väl beredd att köpa och
försvara den byråkratin. Våldet, oförsonligheten och
hatet har nämligen inte försvunnit från vårt Europa.
Därför måste vi fortsätta att räcka varandra handen
och bygga den samverkan utan vilken vi aldrig kan
vara säkra på att vi kan hålla brutaliteten borta.
Detta gör vi i Europa, och det är ett mönster för
världen. Det står inte emot världen. Res runt i världen
i dag och se hur man i Latinamerika, Sydostasien och
Södra Afrika nu bygger en regional samverkan efter
detta mönster! Lyssna på debatten i Mellersta Östern,
där man säger: Nu har vi äntligen lyckats få freden.
Nu räcker vi varandra handen. En dag kanske vi i
Mellersta Östern kan bygga en union efter den
eropeiska modellen, för då kan vi i Mellersta Östern
få den fred som har blivit möjlig i Europa.
Att förkasta samarbete och unionssträvanden är
inte bara att förringa fredsmöjligheterna i Europa utan
också att beröva världen en fredsmodell som världen
faktiskt behöver.