Herr talman! Under en valrörelse hör det till att
man söker det som skiljer och inte det som förenar.
Det är demokratins väsen att vi sedan naturligtvis
debatterar om det som vi har olika åsikter om. Jag tror
emellertid att det också i en EU-debatt kunde vara
rimligt att något söka det som förenar och som vi har
gemensam uppfattning om. Medlemskap eller inte
medlemskap handlar ju inte om, som Bengt
Westerberg uttryckte det, himmel eller helvete. När
man lyssnar till Marianne Samuelsson får man hela
tiden höra att det handlar om en katastrof om det blir
ett medlemskap för Sveriges del. Jag tror att när det i
debatten jagas fram den typen av stämningar är inte
debatten sann; man försöker ju nästan påstå att den
ena sidan har monopol på all klarsyn och allt förnuft
samt på en framtid i välfärd.
Herr talman! Precis som det sagts tidigare har
Europaidén sina rötter i den verklighet som fanns
efter två fasansfulla världskrig. Vi får inte glömma
det allt för snabbt. Absolut ingenting tedde sig mer
självklart för de tre kristdemokraterna, fransmannen
Robert Schumann, tysken Konrad Adenauer och
italienaren Alcide de Gasperi, än att efter världskrigen
fundera över vad de samfällt skulle kunna göra för att
undanröja riskerna för ett nytt krig. Det hade väl varit
brottsligt om inte kungstanken efter två världskrig
hade varit hur man skulle främja freden för att bevara
den. Eller hur? Den ledande tanken efter kriget var
naturligtvis vad man kunde göra för att värna freden,
vad man kunde göra för att förvalta fred och frihet,
för att dika ur de träskmarker i vilka misstänksamhet
och våld, hat och vanvett jäser - fattas bara annat.
Kristdemokrater nere på den europeiska
kontinenten har gång på gång till mig uttalat en viss
besvikelse över att vi i Norden inte riktigt anammar
själva EU- idén, samförstånds- och fredsidén. Vi vet
att Europas historia är full av gränskonflikter. En
historisk atlas kan entydigt visa oss hur gränser
förskjutits efter krig, hur gränsbommar skapat
främlingsskap och hur maktgalna furstar sått
misstänksamhet och revanschlusta runt mer eller
mindre artificiella nationsgränser.
Vi vet från en mängd skilda områden att
kontakter, umgänge, möjlighet att mötas och leva
tillsammans är den bästa förutsättningen för att främja
respekt och förståelse människor emellan. Det var ju
därför inte ett uns egendomligt att Europafäderna ville
föra människor närmare varandra genom att lyfta
gränsbommar och sudda ut gränser.
Ett annat påstående som vi säkert från både ja- och
nej-sidan också kan enas om är att människovärdet är
universellt. Varje individ är unik och har ett och
samma värde. Uttryckt med andra ord: det existerar
inga geografiska eller nationella gränser, inga
avstånd, inga språkliga barriärer som kan gradera eller
relativisera människovärdet. Det är således helt
omöjligt att göra gällande att vi inte skulle se samma
människovärde i belgaren eller italienaren som i vår
egen granne. Detsamma gäller givetvis vår relation till
tanzaniern och innevånaren i Dhaka. Därmed har jag
givetvis inte sagt att alla sammanhang, alla
sammanslutningar, unioner och föreningar är något
som man bör finnas med i. Men jag vill ha
understruket att vårt ansvar för medmänniskor inte är
nationellt begränsat, att vi inte har rätt att placera oss
på åskådarläktarna när vi kan vara med och påverka.
Låt oss då fråga oss: Ger ett medlemskap i EU oss
större chans att bry oss om medmänniskor på ett
positivt sätt än vad ett utanförskap ger? Har vi något
som vi tror är värt att förmedla till människor nere på
den europeiska kontinenten? Om så är fallet,
förmedlar vi detta bättre genom att vara medlemmar i
EU än att stå utanför? Finns det rent utav något i EU
som vi borde kunna tillägna oss, lära oss, ta till oss?
Det vore ju förfärligt om inte också den frågan
ställdes. Kan det rent av vara så att vi svenskar kan få
stöd och styrka från folk nere på kontinenten när det
gäller människosynen, när det gäller värderingar.
Måste vi alltid se folken på kontinenten som en grupp
folk som skall beröva oss, ta ifrån oss någonting - de
kan kanske ge oss någonting. Om så är fallet, sker
detta bäst och mest genom ett medlemskap eller via
ett samarbete över EU-gränsen.
Hur kan vi vara med och påverka i Europa och
globalt? Detta tycker jag är en av de viktigaste
frågorna. Jag tycker inte att frågan 1994 hur vi mest
kan tänka på oss själva och isolera oss är särskilt
rimlig.
Kan vi månne bättre som medlemmar i EU verka
för frihandel än vad vi kan utanför? En sak är ju
ovedersäglig, att när EU sänker sina tullmurar så
betyder det mer för de fattiga länderna än om en liten
nation som Sverige ensamt gör det.
Men hur går det med vår rätt att bestämma över
oss själva? Det är den vanliga frågan, och det har
människor frågat ända sedan stamhövdingarna skulle
slå ihop sina påsar, sedan landskapsrikena skulle
förenas, sedan kommuner i Sverige slogs samman.
Risken finns alltid att byråkrater och politiker
försöker att samla makt på sig. Samtidigt vet vi att
många frågor kräver gemensamma europeiska och
internationella lösningar. De gäller de stora
miljöfrågorna, flyktingfrågorna, arbetslösheten,
biståndet till u-länderna osv. Det blir alltså nödvändigt
att fatta beslut på olika nivåer. Men vi måste ha en bra
princip för att se till att besluten fattas på rätt nivå.
Och det har vi. Det är subsidiaritetsprincipen.
Det betyder att varje beslut skall fattas på den nivå
som är så nära dem som berörs av besluten som
möjligt. Och ofta kan individer eller små naturliga
gemenskaper eller kommuner vara de som skall fatta
besluten, men de saknar resurser. Därför behövs stöd,
eller subsidier, i någon form. Stödet kan vara pengar,
lagstiftning, råd, minoritetsskydd och mycket annat.
Herr talman! Jag är övertygad om att vi inom EU
kommer att finna att en del frågor kommer att
beslutas i större kretsar, på högre nivå än vad vi är
vana vid. Samtidigt kommer andra beslut att komma
närmare kommuner, arbetsplatser, familjer och
individer.
Låt mig erinra om en del frågor som regering,
riksdag, landsting, kommuner och arbetsmarknadens
parter kommer att besluta om i Sverige. Och det
gäller oavsett om Sverige blir EU-medlem eller
behåller EES-avtalet.
Vård och omsorg, barnomsorg, sjukvård och
äldreomsorg bestämmer vi själva över. Det ingår
varken i EES-avtalet eller i EU-medlemskapet. Så de
viktigaste frågorna finns fortfarande inom landets
gränser. Den socialdemokratiska regeringen är enligt
mitt sätt att se farligare för vårdnadsbidraget,
friskolorna, skolpengen och valfriheten inom vården
än vad ministerrådet i Bryssel är.
Hur stor pension, hur stor sjukpenning, hur stort
barnbidrag och hur hög arbetslöshetsersättning vi
skall ha avgör vi själva. Men EU har regler som
skyddar dem som flyttar mellan länderna.
Vi bestämmer själva över hur skolan skall se ut,
hur många år man skall gå i skolan, vilket innehåll
utbildningen skall ha. Vi bestämmer regler för
studiebidrag och studiemedel.
Och huvuddelen av arbetsmarknadspolitiken
bestämmer vi själva över. EU utarbetar gemensamma
förslag för att minska arbetslösheten. Men vi själva
beslutar om åtgärderna i Sverige.
Alla direkta skatter - inkomstskatt, kapitalskatt,
fastighetsskatt och liknande - bestämmer vi svenskar
själva över. Det har inte med EU att göra. Också det
svenska försvaret bestämmer vi över, även om vi blir
medlemmar i EU. Vi avgör om vi vill bli med i ett
kommande försvarssamarbete.
Allemansrätten har inte heller med EU att göra.
Vi bestämmer själva om alkoholkonsumtionen
skall minska i Sverige. Vi behåller Systembolaget,
men de statliga alkoholmonopolen för tillverkning och
import/export försvinner.
Under senare år har den s.k. marknaden
debatterats flitigt i Sverige. Mer eller mindre
preciserat har kritik riktats mot marknaden och
missförhållanden har påtalats. Den som pläderat för
att marknaden skall tuktas - förstås utan att tala om
hur - har i regel plockat pluspoäng. Det har
exempelvis sagts att man borde hitta någon tröghet
som gör att kapitalet inte så lätt flyger över
nationsgränsen. Detta eteriska önskemål tyder just på
att vår lilla svenska ekonomi lätt blir en kastboll i det
internationella kapitalets stora nävar. Därför är det
svårt att förstå att en del av dem som vill tukta
kapitalet är så ängsliga för den styrka och stadga som
ett EU-medlemskap ger.
Herr talman! Jag tycker att det är en absolut
självklarhet att vi skall respektera varandras åsikter i
EU-debatten. Vi vet att skiljelinjen mellan ja och nej
går genom de flesta politiska partier. Det tillhör
demokratisk mognad att sakligt debattera och ärligt
respektera åsikter.
Men det måste vi väl alla vara överens om, att
Europa i dag är ett helt annat än när EU-fäderna
började grubbla över kontinentens framtid. Men för
den skull hade de rätt när de satsade på fred och
frihet.