Herr talman! Ledamöter och eventuella TV-
tittare! Vi lever i en spännande värld. Murar faller.
Gränser öppnas. Nya stormakter träder fram. Andra
går tillbaka.
En bit in på nästa sekel kommer troligen världens
ekonomiska tyngdpunkt att ligga någonstans i östra
eller södra Asien. Den nya informationsteknologin har
gjort det möjligt för valutaspekulanter att flytta
miljardbelopp på mikrosekunder. Den nya teknologin
har också öppnat för samtal mellan människor i
jordens alla hörn på ett sätt som inga nya murar skall
kunna hindra. Det ger hopp om att det skall kunna gå
att bygga demokratiska motkrafter till den
internationella storfinansen.
Jag vill försäkra Bengt Westerberg om att
Vänsterpartiet kommer att delta i det internationella
arbetet. Det är ett internationalistiskt parti.
I FN och dess ekonomiska institution växer kraven
på en demokratisering, på att USA:s och de f.d.
europeiska kolonialmakternas dominans skall brytas.
Det senaste exemplet är hämtat från Valutafondens
och Världsbankens årsmöte för ett par veckor sedan.
Då lyckades fattigare länder driva igenom en viss
nyfördelning av speciella dragningsrätter, trots ett
starkt motstånd från främst Tyskland och EU men
också från USA och Japan.
Anhängarna till ett svenskt medlemskap försöker
göra EU till vår tids mest spännande projekt, till en
äventyrsfärd med en farkost som vi alla kan vara med
och styra. När vi som är kritiska till medlemskapet
pekar på EU:s högre murar utåt, på valutasamarbetets
stelbenta regler och på den föråldrade utrikespolitiken
med rötter i kolonialtiden och i det kalla kriget hävdar
ja-sidan att EU är ett dynamiskt projekt - Olof
Johansson säger att det är ett föränderligt projekt -
och att medlemskapet inte tvingar in oss i vare sig
valutaunionen eller militärsamarbetet. Det finns t.o.m.
socialdemokrater som säger att EU kan förvandlas till
ett socialistiskt projekt. Det skulle vara intressant att
höra Mats Hellström tala om vad han anser om den
saken.
Det finns också en märklig kluvenhet i ja-sidans
argumentation. Medlemskapet är inte bara dynamiskt
och föränderligt. Det är också förutsägbart. Kursen är
satt. Det är stabilt, säger Carl Bildt.
Alla de siffror på fler investeringar, lägre ränta,
högre BNP och fler jobb i Sverige vid ett medlemskap
som ja-sidan jonglerar med bygger på abstrakta
ekonomiska modeller. Medlemskapet antas ge en
större stabilitet jämfört med EES-avtalet, som ständigt
ändras, gradvis eroderas och vars ettåriga
uppsägningstid skapar osäkerhet. Det säger alltså ja-
sidan.
Nu finns det tack och lov hederliga ekonomer -
några av dem finns rent av på ja-sidan - som har
granskat den här sortens kalkyler och som erkänner
att motivet för att säga ja bara kan vara politiskt.
Harry Flam, Nils Gottfries och Henrik Horn
skriver i det nummer av Ekonomisk debatt som jag
tror kommer ut i dag att man över huvud taget inte
kan fästa något avseende vid Konsekvensutredningens
beräkningar av tillväxteffekter av EU-medlemskapet.
Deras kritik kan med exakt samma skärpa riktas mot
t.ex. siffrorna om att det blir 1 % högre ränta vid ett
utanförskap, som samtliga deltagare på ja-sidan har
jonglerat med i debatten.
Jag vill alltså fråga er på ja-sidan hur ni vill ha det.
Är EU ett föränderligt, dynamiskt och spännande
projekt, eller är det ett förutsägbart och stabilt
projekt?
För mig är det ganska klart att EU är Carl Bildts
projekt snarare än Ingvar Carlssons och Mats
Hellströms.
Särskilt svårt har jag haft att förstå hur
Socialdemokraterna ser på penning- och
finanspolitiken vid ett medlemskap.
I Jan Bergqvists och Anita Gradis reservation till
Riksbanksutredningen avvisades det borgerliga
förslaget att lagfästa inflationsmålet som överordnat
och Riksbankens mer oberoende ställning med
motiveringen, att grunden för att skapa trovärdighet
inte läggs genom formella lagregler utan i stället
genom att bygga upp förtroende för den ekonomiska
politiken och skapa en bred acceptans i samhället för
betydelsen av en låg inflation.
Men, Mats Hellström, regleringen av
riksbankernas oberoende och av
inflationsbekämpningens överhöghet är ju själva
grundbulten i EU:s penningpolitiska samarbete. Om
Sverige blir medlem måste vi ju rätta oss efter detta
redan den 1 januari 1995. Det har inte med det tredje
steget i valutasamarbetet att göra. Ni kommer alltså
inte att kunna fullfölja er linje när det gäller synen på
penningpolitiken och Riksbanken vid ett medlemskap.
Den socialdemokratiska uppfattningen om
finanspolitiken är lika oklar. Ingvar Carlsson talade på
den socialdemokratiska partikongressen om att
återupprätta keynesianismen på EU-nivå. Allan
Larsson har talat mycket om att vi nu skall få se den
svenska synen på finans- och arbetsmarknadspolitik
gå segrande fram i EU.
Men i EU-kommissionens vitbok från december
1993 talades det om ökade löneskillnader och
flexibilitet på arbetsmarknaden, inte om en samordnad
finans- och arbetsmarknadspolitik. Ministerrådet vred
förslagen ytterligare ett steg åt höger. Det är ingen
slump att Carl Bildt och Helmut Kohl helhjärtat kan
ansluta sig till de principer som vägleder EU:s syn på
såväl finans- som penningpolitik. Jag förstår inte
riktigt den socialdemokratiska optimismen på denna
punkt.
Medlemskapet betyder för jordbruket och teko en
återgång till den gamla regleringspolitiken. Ja-sidan
försäkrar att det handlar om tillfälliga reträtter. Jag
påminns litet grand om linje 2 i
kärnkraftsomröstningen. Det är tydligen fråga om att
avveckla spannmåls- och fläskbergen med förnuft.
Tror verkligen ja-sidan att det är lättare att besegra
franska bönder och portugisiska skjortfabrikanter än
vad det var att besegra kärnkraftslobbyn här i
Sverige?
Vi har blivit anklagade på nej-sidan för att vi
saknar både alternativa förslag och förståelse för
ekonomisk realism. Också där påminner argumenten
om kärnkraftsdebatten. Men jag tror inte att vi på nej-
sidan kommer att underskatta plånboksfrågornas,
ekonomins, genomslagskraft den här gången. Efter att
ha varit ute på ganska många möten i EU-frågan anser
jag att förståelsen på nej-sidan för att det kommer att
krävas en mycket kärv budgetsanering, oavsett hur det
går den 13 november, är god.
Herr talman! I boken Hallänning Svensk Europé
hänvisar Carl Bildt till Churchill, som brukade tala
om Europa som både civilisationens och den kristna
trons och etikens vagga. I dag talade Carl Bildt om
utanförskapet och Sverige som en del av en restpost
bland randstaterna.
Det var den sortens Europakaxighet som min
generation reagerade så starkt emot. Vi läste Görans
Palms orättvisa betraktelse och förfärades över det
västerländska storhetsvansinnet och kolonialismens
illdåd. Vi slog för långt över åt andra hållet och trodde
att mycket som det svenska etablissemanget sade om
diktaturerna i öst var lögn. Där hade vi fel.
Men jag är också stolt över mycket av vad min
vänstergeneration tyckte och ville. Vi trodde på
rättvisan och solidariteten. Jag tror vi bidrog till den
aktiva svenska neutralitetspolitiken och till att göra
Sverige känt i tredje världens länder. När ni reser i
dag i Vietnam, Sydafrika eller Nicaragua märker ni
att Sverige har ett gott rykte som en självständig
nation som inte står på de rika ländernas sida.
Herr talman! Svenska folket skall rösta den 13
november. Om det blir ett ja, kommer vi
vänsterpartister att rösta ja här i riksdagen. Jag räknar
med att ni som vill ha ett ja kommer att rösta nej om
svenska folket säger nej den 13 november. Jag vill
sluta med att fråga Mats Hellström följande. För att
skapa klarhet läggs väl propositionen fram även vid
ett nej? Då skall vi väl här i riksdagen rösta nej till
EU-propositionen? Det finns en osäkerhet hos
svenska folket om ja-sidan verkligen kommer att rätta
sig efter ett nej om svenska folket i god demokratisk
ordning röstar nej. Jag har ganska gott hopp om att
svenska folket kommer att vara så klokt att man röstar
nej.