Herr talman! Vi har skäl att glädja oss å det finska
folkets vägnar. Vi har också skäl att glädjas med den
europeiska unionen. Ett finskt medlemskap i EU
betyder en starkare nordisk profil där Danmark hittills
har kallat sig bryggan till Norden. Skulle också Norge
och Sverige bli medlemmar kommer den nordiska
modellen på många sätt att åberopas inom EU när det
gäller framtidslösningar.
På många håll inom EU har man stora
förväntningar på oss i Norden att vi skall bidra med
uppslag och initiativ för att man skall kunna ge sig i
kast med de stora framtidsfrågorna, sysselsättning,
arbetsmarknad, Europas miljö och medborgarnas
delaktighet.
Förra veckan hade vi en stor och viktig EU-debatt
här i kammaren. Vi som är anhängare av medlemskap
ställde då frågor till nej-sägarna. Vilken politik skall
föras om vi blir stående utanför den 14 november? Vi
fick inte många svar då. Och de svar som vi fick har
ju förlorat mycket av sin aktualitet bara under den
vecka som har gått.
Det finns i dag inget nordiskt alternativ till EU när
nu Finland blir medlem och tillsammans med
Danmark vill verka för det nordiska inom EU. EES-
avtalet, som nej-sidan stöder sig på, urholkas alltmer
för varje land som lämnar EFTA. Med Finland som
EU-medlem och med Sverige som utanförstående,
skulle gränsen mellan Sverige och den europeiska
unionen gå vid Torne älv mellan Haparanda och
Torneå.
Med tanke på den debatt som fördes och de
argument som framfördes förra gången kan väl ingen
längre på allvar använda sig av det som nej-sidan har
anfört varje gång det har hållits en debatt. Nej-sidan
har hävdat att Sverige skulle bli en delstat som skulle
förlora sin självständighet som nation. Vilket folk i
Europa är det som kanske mer än andra har slagit och
slår vakt om sin självständighet, t.o.m. under två krig?
Finns det någon som verkligen på allvar vågar påstå
att Finlands folk med öppna ögon skulle rösta bort sin
självständighet?
Den allmänpolitiska debatten under dessa tre
dagar kommer att handla om hur vi skall klara jobben
och möta hoten mot den svenska välfärdsstaten. Vad
är det som gör nej-sägarna så rädda för att samarbeta
med andra för att klara sysselsättningen i en värld där
de ekonomiska krafterna är så starkt internationellt
sammanflätade? Ensam är inte stark i denna värld.
Spanien har försökt att komma till rätta med sin
arbetslöshet för sig, Belgien sin för sig och Frankrike
sin för sig. Ingen har lyckats. Varför skulle det vara
lättare för oss att lösa arbetslöshetens problem på
egen hand? Vi vet alla hur Frankrike misslyckades i
början av 1980-talet, och man lärde sig av den läxan.
Men skulle Sverige, som är ett betydligt mindre land,
vara bättre än Frankrike på detta?
Under trycket av lågkonjunkturen har insikten
kommit i EU att också arbetslösheten måste
bekämpas med en gemensam politik. Nu står
sysselsättningen på den gemensamma dagordningen.
Sysselsättningen, Johan Lönnroth, är inte underordnad
inflationsbekämpningen i Maastrichtavtalet. De
behandlas likvärdigt där, och det tror jag att Johan
Lönnroth vet.
Vitboken är det första steget. Man vill satsa på en
aktiv arbetsmarknadspolitik och
kompetensutveckling. Det gäller också transporter,
telekommunikationer och mycket annat som skapar
jobb. EU har bara under de senaste åren satsat 58
miljarder på olika program till arbetsmarknadsstöd.
Fram till 1998 kommer man att gå vidare med 135
miljarder. Det handlar då om viktiga och konkreta
saker som vi också brukar diskutera här i vår
kammare.
Det handlar om miljarder för att förbättra
jämställdheten mellan kvinnor och män, att integrera
ungdomar på arbetsmarknaden, om vidareutbildning
för dem som riskerar att fastna i arbetslöshet i gamla
industrier, en ökad satsning på vidareutbildning och
kompetensutveckling. Det är också ett svar på våra
socialdemokratiska vänners krav i Europaparlamentet.
Sverige kommer att få ta del av strukturfonderna om
Sverige blir medlem.
De europeiska socialdemokraternas parti har
utarbetat ett program om arbete i Europa under Allan
Larssons ledning - han kommer att tala om det
senare. Det är det första steget in i en gemensam
politik för att skapa sysselsättning.
Varför skall inte Sverige delta i det samarbete som
byggs upp för att skapa jobb?
Samarbete över gränserna för att skapa nya jobb är
emellertid inte nog. Det är också ett måste för dem
som har jobb. Om det inte fattas beslut som motverkar
social dumpning, konkurrens mellan nationerna på det
området, ställs länder och människor mot varandra.
Länder med dålig arbetsrätt gynnas, andra
missgynnas, företag flyttar ut - i det ökända
Hooverfallet flyttades produktionen från Frankrike till
Skottland - till länder där arbetsvillkoren är sämre
och företagen tjänar mer.
EU-samarbetet handlar också om att motverka
social dumpning. Det är vad det sociala protokollet
handlar om. Jag undrar hur ett parti som kallar sig ett
vänsterparti kan säga nej till det sociala protokollet
och i stället i realiteten bejaka en okontrollerad
marknad, där risken är stor att trygghet och hälsa i
arbetslivet motverkas?
Koncernfackliga avtal är viktiga för Europafacket.
Kampen för sådana har nu pågått i 25 år. Nu har
ministerrådet fattat ett beslut om koncernfackliga
avtal. Det är en stor framgång för det fackliga
samarbetet i Europa. Representanter för företagen
skall sätta sig ner med facket och förhandla om
koncernavtal.
Varför skall vi säga nej till samarbete över
gränserna som ger resultat för löntagarna? På vilket
sätt hade det varit bättre om varje enskild nation inom
EU hade försökt driva frågan om koncernfackliga
avtal mot de multinationella företagen?
Vi har en lång väg tillbaka till full sysselsättning.
EU-medlemskap löser inte automatiskt Sveriges
problem, men ett medlemskap förbättrar
möjligheterna att skapa jobb. Det ger oss chansen att
gemensamt med våra grannländer skapa tryggare och
bättre samhällen.
Samarbetet inom EU är naturligtvis inte alls
okontroversiellt. Det är ofta alldeles för trögt, rätt så
segt. EU är inte någon perfekt beslutsapparat,
tvärtom. Min kritik av EU är ofta att allt tar för lång
tid, det är litet segt och trögt. Man måste fråga sig
varför det är så. Jo, det är baksidan, allt det negativa.
Det positiva är att EG är ett samarbetssystem där man
inte kör över nationer, där inte stormakterna vältrar
över de små, utan där varje land, varje gruppering
skall ha med sin bit. Det är egentligen likt svensk
kommunalpolitik. Det finns någonting gott i detta. Det
är ett samarbete mellan länderna.
Varför skulle vi ställa oss utanför? Tror vi
verkligen att vi ensamma är starkare i en
internationell situation där så gott som alla andra
omkring oss bedömer att samarbete är viktigt, också
om det kan ta tid?
Vi har i Sverige Västeuropas högsta ränta. Om vi
fick ner räntan på en genomsnittlig europeisk nivå,
skulle budgetunderskottet här minska med 30 à 40
miljoner kronor. Frågan till nej-sägarna, inte minst till
Johan Lönnroth som hänvisar till att man bör ta en
diskussion om studier som handlar om analyser, är:
Vad är det för politik som ni vill föra för att
kompensera det faktum att Sverige får leva med en
permanent högre ränta i ett utanförskap? Den frågan
måste ni svara på. Om så gott som alla andra
samarbetar kring valutapolitik, hjälper varandra
genom riksbankerna när det blir spekulation, är det
självklart att tendensen blir att vi får en högre ränta,
att vi permanent kommer att få leva med högre
kostnader, om inte någon mycket speciell politik
genomförs. Vad är det för politik? Johan Lönnroth
måste rimligen upp till bevis efter sitt inlägg.
Österrikes exempel är intressant när det gäller
frågan hur företagen reagerar på ett EU-medlemskap.
Förra året föll investeringarna med ungefär 18 % i
Österrike. Allt pekade på att den nedåtgående trenden
skulle fortsätta. Med Österrikes ja till ett fullt
medlemskap i EU och den samlade ekonomiska
återhämtningen har lett till en kraftig vändning. I
stället för ett förutsett investeringsfall på 3 % ökar nu
investeringarna med 5 %. Det är till stor del en effekt
av att det österrikiska folket har sagt ett klart ja till ett
medlemskap.
Säger vi nej till att Sverige skall få påverka,
kommer inte svenska företag och
intresseorganisationer att vara overksamma och
hoppas att det ändå fattas bra beslut i Bryssel. De
kommer att åka dit för att påverka och få gehör för
sina idéer. LRF och Stockholms stad har redan kontor
i Bryssel, bilindustrin likaså. Politiken däremot, som
alltid varit ett redskap för de missgynnade i samhället,
kommer att stanna inom Sveriges gränser vid ett nej.
Men det behövs en politisk motkraft till företag och
kapital som rör sig oberoende av nationsgränser.
I politiken görs orättvisor synliga. Därför är det så
viktigt att den finns med också på en europeisk nivå.
På vilket sätt får de missgynnade grupperna det bättre
av att inte finnas representerade på en EU-nivå? På
vilket sätt gynnas Sverige av att inte ha en politisk
motkraft på europeisk nivå?
Nej-sidan talar om både Sverige och EU som
något statiskt. Men världen förändras snabbt också i
EU. Den snabba förändringen märkte människorna i
Dresden, Leipzig, Magdeburg när muren föll. Då
förvandlades inte bara östra Tyskland, utan också EG
ändrade karaktär. När människorna i Finland har
bestämt sig förändrar det villkoren i Finland, men det
förändrar också EU. Unionen får en 130 mil lång
gräns till Ryssland. Om något decennium är det troligt
att polacker, tjecker, slovaker och ungrare ingår som
medlemmar i unionen. Om Sverige och Finland blir
medlemmar och kan driva på, kan det också gälla
människorna i de baltiska staterna.
Vad vi med säkerhet kan säga är att EU kommer
att vara någonting annat än vad det är i dag. Det som
förändras kan också påverkas. Vårt val gäller om vi
vill vara med och förändra eller om vi vill ställa oss
utanför. Att vara utanför betyder ingalunda att vi inte
kommer att förändras, utan att vi låter andra
bestämma villkoren för förändringen.
Många människor tänker ju att EU bara betyder
förändringar och frågar sig: Kan vi inte i stället
fortsätta att ha det som vi hitintills har haft det? Men
sanningen är ju att det inte blir som förr. Vi har
förlorat 400 000 jobb i Sverige på fem år. Många av
dessa jobb kommer inte tillbaka trots att tiderna blir
bättre. För att vi skall återvinna full sysselsättning
måste det skapas också helt nya jobb. Slutsatsen blir:
Att inte delta i förändringen betyder inte att det blir
som förr utan att fler blir arbetslösa. Till sist kan
välfärdssamhället förtvina.
Till dem som tvekar om de skall rösta ja till
medlemskap i EU därför att det innebär förändring
säger jag: I själva förändringen ligger din chans att
vara med och skapa ett samhälle som du känner igen,
ett samhälle där alla har jobb, de sjuka får vård,
miljön räddas och där det finns en rimlig grad av
ekonomisk rättvisa.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag med
anledning av den debatt som har förts om att följa
folkomröstningsresultatet säga följande. Det beslut
som det svenska folket fattar den 13 november
kommer att gälla för överskådlig tid. Den proposition
som nu ligger på riksdagens bord kommer att bli
föremål för omröstning i utskott. Den kommer att bli
föremål för omröstning här i kammaren. Vi
socialdemokrater har utfäst oss, senast vid vår
partikongress, att fullt ut följa folkomröstningens
resultat här i riksdagen. Vid övervikt av ja över nej
röstar vi ja i riksdagen. Vid övervikt av nej över ja
röstar vi nej. Jag utgår från att övriga partier -
Vänsterpartiet har gjort det - är beredda att göra
motsvarande deklarationer.