Herr talman! Vi liberaler är för svenskt EU-
medlemskap av tre avgörande skäl.
För det första: för fredens skull. EU startade en
gång i världen som ett fredsprojekt och har som
sådant varit mycket framgångsrikt. De goda
erfarenheterna ger oss skäl att bygga vidare på tanken
att ett nära ekonomiskt och politiskt samarbete mellan
demokratiska stater är det bästa sättet att förhindra
krig. Den viktigaste fredspolitiska uppgiften just nu är
att säkerställa en demokratisk utveckling i de forna
kommuniststaterna i Öst- och Centraleuropa.
Engagemanget för den uppgiften varierar mellan EU:s
olika medlemsländer. Till de mest engagerade hör
Tyskland och Danmark. Det är därför också naturligt
att dessa länder för att öka tyngden i det här
engagemanget inom EU är särskilt angelägna att få
med de övriga nordiska länderna. Vi kan alltså genom
vårt medlemskap i EU ge bidrag till att utveckla
kontakterna med öst och därmed till att säkerställa
freden i Europa.
För det andra: för jobbens skull. Vi är övertygade
om att lokaliseringen av investeringar och därmed av
jobb påverkas av om länder är med i EU eller inte.
Det är naturligtvis omöjligt att göra några exakta
kalkyler över vad skillnaden kan vara, men rent
förnuftsmässigt inser nog de flesta att vi kommer att
kunna få en större andel av investeringarna i Sverige
om Sverige är medlem. Den som tvekar om det bör
ställa sig frågan: Med vilka argument skulle jag, öga
mot öga med en ledare för ett stort internationellt
företag, försöka övertyga honom - för det är ju han -
att investera i Sverige om vi står utanför EU? Det är
inte alldeles lätt att komma på några riktigt bra
argument.
För det tredje: för demokratins skull. Det är viktigt
att Sverige kan vara med och påverka beslut som är
viktiga för Europa och också för oss själva - att vi får
rösträtt i Europa. För oss liberaler, som för 100 år
sedan kämpade för allmän rösträtt i Sverige och som
för 75 år sedan nådde det målet, känns det naturligt att
nu gå i spetsen också för denna rösträttskamp.
Herr talman! Jag ägnade en del av den gångna
helgen åt att läsa igenom protokollet från den debatt
som hölls här i tisdags vid remissen av propositionen
om EU-medlemskap. Jag tänkte fortsätta debatten
genom att skärskåda de huvudargument som
framfördes av nej-sidan, framför allt av Gudrun
Schyman och Per Gahrton.
Gudrun Schyman påstod att medlemskap i EU
innebär ett uppgivande av den nationella
självbestämmanderätten och att den politiska unionen
fråntar medlemsländerna deras självbestämmande och
folkligt förankrade demokrati. Det är ett minst sagt
uppseendeväckande påstående. Menar Gudrun
Schyman och Vänsterpartiet på fullt allvar att EU:s
medlemsländer - såsom Tyskland, Danmark, Holland
och England - inte längre är demokratier, att det tyska
valet i söndags bara var ett skenval eller att finnarna
med sitt ja i söndags i princip har avsagt sig
självbestämmanderätten och sin folkligt förankrade
demokrati? Detta faller på sin egen orimlighet.
Det Gudrun Schyman och Vänsterpartiet av allt att
döma ogillar hos EU är det överstatliga inslaget, dvs.
att inte alla beslut kräver total enighet utan att vissa
beslut kan fattas av en majoritet. Ni vänsterpartister är
naturligtvis inte omedvetna om att kravet på
enhällighet ofta bromsar, förhindrar eller urvattnar
beslut i internationella organisationer. Det gäller inte
minst på miljöområdet. Tycker ni att själva principen
att majoritetsbeslut skall kunna fattas för att man skall
kunna klara miljön är orimlig? Vill ni för all framtid
att det land som vill satsa minst på miljön skall ha
möjlighet att stoppa gemensamma framsteg i den
internationella miljöpolitiken?
Att ett land går in i en internationell organisation,
som på områden där problemen till sin natur är
gränsöverskridande har en viss bestämmanderätt, kan
naturligtvis aldrig beskrivas som att landet i fråga ger
upp sitt självbestämmande eller sin demokrati. Det
innebär att man just i demokratins namn hittar ett sätt
att hantera problem som inte känner några
nationsgränser.
Gudrun Schyman sade också att Sverige är ett av
de mest internationaliserade länderna - vi finns med
över allt, sade hon. Vi är en uppskattad
samarbetspartner därför att vi har goda argument, bra
erfarenheter och viktiga saker att komma med. Allt
detta är enligt Gudrun Schyman en garanti för att vi,
om vi stannar utanför EU, ändå skall kunna få
internationellt inflytande.
Hur kan man hävda att alla våra goda argument
och erfarenheter skall kunna ge oss inflytande i alla
internationella sammanhang utom just i EU där vi
ändå skall samarbeta med andra demokratiska stater?
Det är inte trovärdigt.
Gudrun Schyman påstod till sist i tisdags att EU:s
ekonomiska politik har lett till att det har blivit 19
miljoner arbetslösa och 52 miljoner fattiga. Det är en
ganska enastående effekt av en politik som faktiskt
inte finns än. EU har ingen gemensam ekonomisk
politik. Inte ens Schyman kan påstå någonting annat.
Sanningen är att olika EU-länder för olika politik
med skilda resultat, när det t.ex. gäller arbetslösheten.
Det finns länder som har högre arbetslöshet än
Sverige och länder som har lägre arbetslöshet. Det
finns med andra ord ingen EU-standard som man kan
hänvisa till.
Däremot är det riktigt att arbetslösheten alltmer
har kommit att uppfattas som ett gemensamt
europeiskt problem, ett problem som kräver
samverkan mellan länder för att kunna lösas.
Inte bara Sverige utan också EU-länder har
upplevt hur omöjligt det är att driva en alldeles egen
politik i en öppen värld. Den dröm som Gudrun
Schyman och andra har om att ett utanförskap skulle
ge oss frihet att i eget majestät föra en expansiv
finanspolitik för att klara jobben är helt orealistisk.
Ingen vet naturligtvis om det verkligen kommer att bli
något av den gemensamma europeiska ekonomiska
politik som nu diskuteras, men det finns åtminstone
hopp om det.
Gudrun Schymans invändningar ligger ofta på det
övergripande principiella planet medan Per Gahrton
tittar mer på detaljerna. Han påstod att miljöpolitiken
hade försämrats som en följd av EU-anpassningen.
Han nämnde några konkreta exempel. Ett av dem
rörde koldioxidskatten. Skälet till att vi genomförde
en omfördelning av koldioxidskatten för ett par år
sedan var framför allt att vi ville slå vakt om
industrins konkurrenskraft. Det är sant att vi skulle
vilja höja kolodioxidskatten i Sverige och
internationellt, men det kräver en internationell
samordning, så att inte produktionen bara flyttar från
Sverige till något annat land. Då löser vi inte några
miljöproblem; vi kanske tvärtom förvärrar dem.
Jag beklagar att inte koldioxidskatten - man kan
också säga koldioxidavgiften - kan höjas genom ett
majoritetsbeslut i EU. Då skulle beslutet säkert
komma snabbare. Att inget sker nu är just ett exempel
på trögheten i ett strikt mellanstatligt samarbete.
Per Gahrton ansåg också att Schweiz var ett bra
exempel på att man kan klara sig bra utan ett EU-
medlemskap och ett EES-avtal. Men är inte Schweiz
ett bra exempel på vad som krävs av ett land om det
skall klara sig utan ett EU-medlemskap och ett EES-
avtal? Schweiz har särskilt gynnsamma villkor för
kapitalet, så att det lockas dit. Man har mycket mindre
av välfärd och jämställdhet än vad vi har i Sverige.
Som om Per Gahrton anade att den frågan skulle
komma upp sade han omedelbart att han naturligtvis
inte ville att Sverige skulle kopiera Schweiz. Men vad
är då det exemplet värt? Schweiz är en bra illustration
på de krav som kommer att ställas på Sverige om vi
väljer ett utanförskap, men Per Gahrton vill inte
kopiera Schweiz.
Herr talman! EU är verkligen inte himmelriket.
Det finns mycket som vi i denna kammare, trots olika
ideologiska utgångspunkter, säkert är överens om att
vi skulle vilja ändra på. Det kan gälla
jordbrukspolitiken, flyktingpolitiken,
alkoholpolitiken, kvinnorepresentationen, den
ekonomiska politiken och mycket annat. Men EU är
naturligtvis inte heller något helvete. De flesta av oss
har besökt andra europeiska länder och med egna
ögon kunnat konstatera detta.
Medborgare i EU-länder har inte någon särskilt
konstig disposition som gör dem benägna att äta
allergiframkallande mat, att önska sina barn dödliga
leksaker eller att vilja se sin miljö förstörd. De är nog
mest som vanligt folk, dvs. som vi svenskar, i både
dessa och andra avseenden.
Visst finns det skilda värderingar i Europa, liksom
i denna kammare. Visst finns det mål- och
intressekonflikter, men det finns också många
gemensamma problem och intressen. Det är dem som
vi skall hantera genom ett ökat samarbete i Europa.
Därför, herr talman, säger vi liberaler ja den 13
november.