Fru talman! Alla människor är inte goda,
åtminstone drivs inte alla människor av goda
ambitioner hela tiden. Självfallet finns det också
människor som drivs av maktbegär,
konspirationstankar och kanske stormaktsidéer. Men
jag hävdar alldeles bestämt att de som grundade kol-
och stålunionen och senare skrev Romfördraget drevs
av goda ambitioner.
De ville skapa fred i Västeuropa. Europa var vid
den tiden uppdelat, så tanken att skapa fred i hela
Europa gick inte riktigt att tänka eller förverkliga.
Men det var väl gott nog att vilja försona Tyskland
och Frankrike, att vilja rädda människorna i
Strasbourg och Flandern och ge dem bättre
förutsättningar för arbete och välfärd.
I dagens debatt hävdas det ofta att EU, som vi nu
har, främst skulle vara ett sätt att bygga en stormakt
av expansiv art. Självfallet kan det finnas sådana som
har den sortens ambitioner. Men min erfarenhet är i
huvudsak en helt annan.
Ibland tror vi att vi i Sverige är ensamma om att
vara självuppoffrande, självutgivande och solidariska.
Bakom många av argumenten för att stå utanför tycks
ligga att alla de andra, mindre goda och mindre
förståndiga europeerna, skulle tvinga oss att också bli
mindre goda och mindre förståndiga om vi skulle bli
medlemmar i EU. Kvinnorna skulle tvingas att ta flera
steg tillbaka, vi skulle bli nedknarkade och försupna,
nedsmittade av allehanda sjukdomar.
Min erfarenhet av människorna i Portugal, Irland,
England och Tyskland är en helt annan. De har
samma strävan som vi. De ser nödvändigheten av en
utvidgning av solidariteten med tredje världen. De ser
vådan av arbetslöshet och nödvändigheten av att ge
människor arbete och skapa balans mellan arbete och
kapital.
Jag har hört de här människorna tala. Jag har talat
med dem. De organiserar sig politiskt. Den politiska
organisationen leder fram till det som t.ex. finns i
fördragen och som handlar om lika lön för likvärdigt
arbete, att vi nu kan komma fram till ett
koncernfackligt samarbete som vi i arbetarrörelsen
har åstundat i årtionden.
Vi som tror att ett medlemskap i EU är bättre än
utanförskap är inte naiva. Vi känner politikens villkor.
Vi vet att det inte alltid går som man vill. Det är inte
möjligt för oss människor att skapa något lyckorike.
Men åtminstone en del av oss tror på politiken. Vi tror
på politikens möjligheter att uträtta en hel del för
freden, för miljön och för kvinnorna.
Socialdemokraterna i EU är också de ivrigaste
tillskyndarna av gemenskapstanken.
Efter årtionden, ja, århundraden av uppdelning och
manlig tuppfäktning i Europa har nu samarbetets tid
kommit. Länge har vi längtat efter samarbete, men
inte riktigt trott att det var möjligt. Nu finns chansen.
Och jag tycker att vi skall ta den för att samarbeta om
sådana saker som inte längre låter sig hanteras
nöjaktigt av enskilda länder.
När man skall ta ställning till EU-frågan är det
viktigt att man ställer sig två huvudfrågor. Hur
påverkas vi i Sverige av medlemskapet? Vad kan vi i
Sverige bidra med till den europeiska utvecklingen?
Den första frågan debatteras rätt omfattande, så
den lämnar jag därhän just nu. Däremot talar vi mer
sällan om vad vi kan bidra med. Från EU-håll hör jag
ofta att man väntar på svenskt och nordiskt
medlemskap. Då pratar man inte om de pengar som vi
har med oss. I stället talar man om den politiska
tradition som vi för med oss.
Frihandelslinjen, som är bra för både EU:s
medlemsländer och deras handelspartner, stärks.
Kvinnorna i Sverige och Norden har kommit långt när
det gäller att vinna inträde på arbetsmarknaden, att
dela på jobbet i hemmet och att skaffa sig politiskt
inflytande. Kvinnors gemensamma kamp vinner på
enighet och samarbete, säger man.
Den politiska traditionen och trovärdigheten,
legitimiteten är beroende av öppenheten. Kom med
och ta med er er öppenhet, säger holländarna till oss.
Kom med ert miljöengagemang och ert
miljökunnande, för en bättre livsmiljö för oss alla,
säger man. Kom med er kännedom om de baltiska
länderna och östra Europa, säger andra.
Förhandlingar och kollektivavtal är det smidigaste
sättet att få arbetsmarknaden att fungera väl, säger till
och med kommissionen. Er tradition av ansvar för
världens fattiga kan förbättra den del av
biståndspolitiken som är gemensam, säger ytterligare
andra.
Vi socialdemokrater känner att vi har viktiga och
likatänkande samarbetspartner i EU. Samarbete är en
möjlighet nu. Den chansen tycker jag att vi skall ta.
Samarbete är inte alltid enkelt. Det leder inte alltid till
precis det man har tänkt. Men det leder vidare, och
ibland blir resultaten riktigt bra.