Fru talman! Det är en märklig kampanj som nej-
sägarna bedriver inför folkomröstningen. I fråga efter
fråga försöker nej-sägarna sitta på två stolar samtidigt.
Det är självklart att många människor blir förbryllade
av dessa motsättningar. Det är sannolikt ett av skälen
till varför opinionsvinden nu har vänt och ja-sidan har
medvind.
Jag skall ge några exempel.
Ni nej-sägare påstår å ena sidan att Sverige skulle
bli maktlöst som medlem i Europeiska unionen. Vi
skulle inte kunna påverka någonting. Vi skulle bara få
anpassa oss, och våra villkor skulle försämras.
Samtidigt säger ni att Sverige genom utanförskap
skulle få en väldig makt. Då skulle vi behålla vår
suveränitet och samtidigt få makt att påverka politiken
i Norden, i Europa och i hela världen - miljöpolitik,
arbetsmarknadspolitik, handelspolitik och
biståndspolitik.
Hur kan det komma sig att medlemskap ger
maktlöshet medan utanförskap ger en väldig makt? Är
Sverige så starkt att vi som enda land i Europa inte
behöver samarbetet i den europeiska unionen. Eller är
Sverige så svagt att vi inte skulle ha någon chans att
hävda oss inom EU?
Här måste ni som är nej-sägare förklara er. Ni kan
inte under de tre veckor som återstår till
folkomröstningen fortsätta att sitta på två stolar.
På samma sätt finns det en väldig motsättning i
diskussionen om demokratin. Jag har inte hört någon
ansvarsfull person som har vågat påstå att Danmark,
Holland och Storbritannien skulle ha gett upp sin
demokrati. Danskarna är goda demokrater, och
Danmark är en god - och glad - demokrati. Men vi
får gång på gång höra att Sverige skulle förlora sin
demokrati om vårt land blev medlem i Europeiska
unionen.
Hur kan det komma sig att den svenska
demokratin skulle gå förlorad vid ett medlemskap i
EU, medan Danmark, Storbritannien, Holland och
andra länder är goda demokratier efter en lång tid som
EU-medlemmar?
Också i denna viktiga fråga måste ni på nej-sidan
förklara var ni står. Ni kan inte fortsätta att sitta på två
stolar i tre veckor till. Ni är skyldiga att ge en
förklaring, särskilt till alla dem som är osäkra inför
folkomröstningen. Det är ni som skapar osäkerhet,
och det är ni som kan undanröja osäkerheten genom
att tala om vad ni egentligen står för. Men ni kan inte
gå på två spår samtidigt.
Jag vill peka på ytterligare en motsättning. Många
av nej-sägarna hävdar att medlemskap betyder att vi
inte kan bedriva en ambitiös arbetsmarknads- och
välfärdspolitik, att allt kommer att styras av dunkla
konservativa krafter. Men samtidigt vet vi att det
hårdaste motståndet kommer från den mest nyliberala
regeringen i Europa, dvs. den i Storbritannien, och
särskilt från högerkrafterna inom och utom denna
regering. De vänder sig mot EU just därför att EU står
för höjda sociala ambitioner i Europa.
Hur förklarar ni som är nej-sägare att ni har
hamnat i detta dåliga, inåtvända, nationalistiska
sällskap? EU kan ju inte på en och samma gång vara
ett högerprojekt och ett hot mot högerns flaggskepp,
det brittiska systemskiftet.
Fru talman! Detta leder mig över till en avslutande
fråga, som jag vill rikta till företrädarna för Moderata
samlingspartiet.
Det duger inte att låta morsk här i den svenska
riksdagen men sedan resa runt i Europa och vara
inställsam mot dem som gör allt för att misskreditera
det europeiska samarbetet. Jag syftar på era
partivänner i Italien, i Bayern och i Storbritannien, på
personer som herr Berlusconi i Rom, herr Stoiber i
München och herr Portillo i London.
Skall ni moderater kunna bli verkligt trovärdiga i
Europapolitiken måste ni kunna visa att ni åtminstone
har gjort någon enda insats för att bekämpa den
trångsynta nationalism som finns i dessa era broder-
och systerpartier.
Därför, bästa moderater, måste ni förklara er. När
skall ni ta itu med den farliga nationalismen på
högerkanten?
Fru talman! Vad Europa behöver är inte mer av
nationalism och motsättningar, varken gröna eller blå,
utan mer av internationalism och samarbete.