Fru talman! Jag skall börja med att besvara Alf
Svenssons faktiskt något underliga konstaterande.
Sverige är ett rikt land. Staten är fattig, men jag
trodde verkligen att Alf Svensson som tidigare
biståndsminister var medveten om att Sverige är ett
mycket rikt land. Det är faktiskt så att vi i
industriländerna fortfarande förbrukar 80 % av
jordens resurser, trots att vi har bara 20 % av dess
medborgare. Det är detta som gör mig så övertygad
om att EU-vägen inte är den rätta för att värna en
internationell solidaritet.
Bengt Westerberg tog upp de nationella
parlamentens lagstiftningsmakt. Det är klart att de får
behålla en viss sådan makt. Kyrkolagstiftningsmakten
finns kvar, eftersom EU definitivt inte beslutar om
kyrkolagarna. Jag tror också att man kan ha kvar en
hel del befogenheter när det gäller sociallagstiftning.
Sedan är frågan om man har pengar som räcker till för
de reformer som man vill genomföra. Men om EU
vill lyfta upp en fråga genom att stifta en lag kan EU
utnyttja sin överstatlighet och har möjlighet att stifta
exakt de lagar som man önskar ha, och de kommer
sedan att gälla här. Det är bl.a. det som jag protesterar
mot.
Vad gäller miljöfrågorna håller jag helt med om
att vi behöver ha en bättre internationell miljöpolitik.
Vi behöver samarbeta om miljöfrågorna. Men där har
EU fel sätt att arbeta. Man tillämpar kvalificerad
majoritet när det gäller varuregler, vilket t.ex.
inneburit att Danmark inte kunnat stoppa
tillsatsfärgämnena i maten. Man hade inte tillräckligt
många med sig för att kunna stoppa dem.
För beslut om miljöavgifter krävs enhällighet, och
det gäller också beträffande fysisk planering, t.ex. vid
beslut om skydd av ett naturskyddsområde. Där gäller
liksom också på energiområdet enhällighet.
EU har alltså tyvärr inte kommit långt när det
gäller miljöfrågorna. Det var därför som EU:s
miljökommissionär inte reste till Wien.