Fru talman! Det allra märkligaste med den
svenska EU-debatten är att just de partier som borde
vara de mest entusiastiska över medlemskapets
möjligheter - med tanke på vad de står för i sina
program - är de partier som är hårdast emot.
Hur skall man annars få bukt med
miljöförstöringen, arbetslösheten och hoten mot
välfärden, om man inte går in i ett bindande politiskt
samarbete? Självfallet måste ett sådant samarbete
först utvecklas med den mest näraliggande kretsen, de
som vi hör ihop med geografiskt, kulturellt och
ekonomiskt. Det är EU. Det är Europa. EU finns.
Vi kan lätt ställa oss bakom de mål EU ställer upp.
Att målen inte är förverkligade är inget skäl till att
vara emot. Tvärtom, då är det ännu viktigare att vi
deltar.
Man måste vara realist för att få politisk kraft.
Man måste erkänna hur verkligheten faktiskt ser ut.
Men det gör inte motståndarna till EU, i varje fall inte
de som står till vänster i politiken. Jag har litet lättare
för att förstå de andra motståndarna. De ogillar EU av
precis de skäl som gör att det socialdemokratiska
partiet har tagit ställning för medlemskap.
EU-motståndarna hänger sig åt en tolkning, bild,
av verkligheten som är falsk. De ser Sverige som ett
rikare, miljövänligare och mer solidariskt
föregångsland där alla har jobb och allt går på räls
framåt. Men däremot har EU hög arbetslöshet
praktiskt taget som en princip, är kapitalismens
högborg och de rikas intressebevakare. Det är en
genomfalsk bild. Den får ibland i debatten nästan
främlingsfientliga undertoner. Allra falskast är EU-
motståndarnas föreställning att ensam är stark och att
vi själva har makt att styra över investeringarna,
ränteutvecklingen och tillväxten i Sverige. Det är
ännu värre i fråga om realism. Ekonomin skulle inte
spela någon roll för politiken. Det räcker med att
vilja, att vi struntar i ekonomin.
Sanningen är ju den att Sverige inte längre alls
tillhör den rikare halvan av Västeuropa. Lönerna har
rasat ordentligt. Landet ligger på 17-18 plats i OECD-
kretsen.
EU har utvecklats från att i huvudsak vara en
organisation som verkar för frihandel till att bli en
aktiv kraft för miljö och social utveckling. Det har
tagit tid. Men nu står kampen mot arbetslösheten först
på ministerrådets agenda.
I fråga om det nationella självbestämmandet är det
väl inte någon församling som är mer medveten om
gränserna för den nationella suveräniteten än just
denna, Sveriges riksdag. Det är därför som vi i så
överväldigande grad är anhängare av tanken på
svenskt medlemskap.
Vad är det för glädje i att ha ett formellt
självbestämmande men en allt större maktlöshet? Då
är det värre att ge upp en del av detta
självbestämmnande för att vinna verkligt inflytande
och möjlighet att förverkliga de politiska målen.
Jag är först att erkänna att det är klart att det går
långsamt. Felet med EU är att det är för litet
Europapolitik. De nationella strävandena och det
nationella tänkandet i Europa är också starkt, precis
som i Sverige. Men alternativet till att försöka att tro
på en förändrad maktbalans är att ge upp kampen för
en tryggare och rättvisare värld. Detta är något som
Vänstern och miljöpartierna i Europa har insett. De är
de starkaste förespråkarna för det politiska
samarbetet. De är federalister. Jag delar i grunden
uppfattningen i deras analys.
Hotet i dag kommer från den del av Europa som
hyser extremhögern, nationalisterna och delar av
borgerligheten, som vill ha ett svagt EU för att på så
sätt hävda marknadens suveränitet. Om EU
misslyckas, hotar fortsatt ekologisk och social
nedbrytning. I spåren av detta får vi fördjupade
klyftor av sociala motsättningar, främlingsfientlighet,
fascism och hot mot demokratin och freden.
Det råder ingen motsättning mellan att verka inom
FN eller i nordiskt samarbete och att vara medlem i
EU. Tvärtom, det nordiska samarbetet kommer
förmodligen att få en skjuts av Europasamarbetet. Det
har stått stilla länge.
De som säger nej måste kunna visa att det finns
alternativ. Jag har lyssnat på debatten i kammaren
ända sedan kl. 9 i morse. Jag har ännu inte fått höra
något trovärdigt alternativ till medlemskapet i
Europeiska unionen för att bekämpa de stora problem
vi står inför - miljön, freden och välfärden.
Den allvarligaste verklighetsförvanskningen som
motståndarna har begått är när de framställer valet
den 13 november som ett val mellan det trygga icke-
förändring och att ta steget ut i något okänt, dyrbart
och riskfyllt.
Sanningen är ju att vi står inför ett val mellan två
okända vägar där all kunskap och logiskt tänkande
talar för att ett nej är det mer riskfyllda och dyrbara
ställningstagandet för svenska folket.
För det första kan ett nej få mycket besvärliga
ekonomiska konsekvenser på grund av effekterna på
räntan och investeringarna. Att konsekvenserna inte
går att siffersätta - som Johan Lönnroth sade -
betyder inte att de inte finns eller att de inte skulle
vara stora.
För det andra innebär ett nej att vi frivilligt skulle
avstå från att ha rösträtt i Europa.
För det tredje, och värst av allt, betyder ett nej att
vi smiter från vår skyldighet och vårt eget intresse att
tillsammans med andra folk i Europa lösa vår tids
allvarligaste problem: kampen för freden, miljön och
goda sociala villkor.