Fru talman! Två år senare än väntat kom så äntli-
gen regeringens infrastrukturproposition. Tala om
långbänk! Det är nu motioner från fyra allmänna
motionstider, tre propositioner och över 1 000 förslag
som behandlas i betänkandet. I pengar är det bort-
emot en halv statsbudget i runda tal.
Detta har varit föremål för många förhandlingar
och turer mellan regeringen och de s.k. samar-
betspartierna. Resultatet av det ser man tydligt i pro-
positionen, som har en tydlig slagsida till vägarnas
nackdel.
Det ligger kanske i sakens natur att vi från oppo-
sitionens sida uppehåller oss vid de delar som det
finns anledning att kritisera. De avsnitt som finns som
är bra - och de finns där - förutsätter jag att närings-
ministern ånyo kommer att proklamera.
Rubriken är det inget fel på. Långsiktigt och håll-
bart ska det vara! Men då vill det till både medel och
rätt metoder. Vi behöver satsa på en utbyggnad av
järnvägssektorn. Men de stora behoven just nu finns
på vägsidan och då speciellt när det gäller drift och
underhåll av vägar. Vi saknar en bättre analys om
olika järnvägsprojekt. Järnvägen kan aldrig bli ett
alternativ till vägarna i landets mest glest bebyggda
delar. Det är inte klokt att bara kasta ut så stora sum-
mor som regeringen nu gör på järnvägssidan. Vi kan
ändå aldrig få ekonomi i att bygga räls till varje hus i
Sverige - som någon uttryckte det. Minns hur det
gick med de stolta parollerna om bredband till alla
med statliga pengar!
Den kraftiga förseningen av propositionen är att
beklaga, då infrastrukturpolitiken tillsammans med
företagspolitiken är grunden för det som vi i Folkpar-
tiet kallar de välståndsbildande krafterna. Utan en
fungerande infrastruktur kombinerad med ett gott
företagsklimat kan inte välfärd och sysselsättning
tryggas. Förlorarna på en sådan senfärdighet när det
gäller trafikpolitiken är både den enskilda medborga-
ren och landets många företag som inte garanteras
säkra och fungerande vägar året runt.
När propositionen lades fram hävdades det att sto-
ra pengar ska satsas. Det kan ifrågasättas. De 364
miljarder kronor som regeringen utlovar ska spridas
ut på tolv år fr.o.m. år 2004. Slår man ut denna sum-
ma per år visar det sig att det inte handlar om några
stora nya pengar - speciellt inte då en del av pengarna
ska täcka lån som tas upp under år 2002 och 2003. 45
miljarder kronor av ramen rör sådant som kostnader
för nya lån som ska tas upp eller redan har upptagits.
Dessutom är det tvivelaktigt om dessa lån går ihop
med budgetprocessen. Ska projekt tidigareläggas så
får det ske med hjälp av andra finansieringslösningar
som bl.a. Folkpartiet förespråkar. Nu går var tionde
krona i propositionen till skulder och räntor.
Satsningar på infrastruktur har dessutom minskat
som andel av BNP under senare år. Enligt statistik
från SCB utgjorde de offentliga investeringarna i
infrastruktur ca 0,85 % av BNP år 1994. Det var då
Socialdemokraterna trädde till. Nu har denna andel
mer än halverats, till ca 0,4 % av BNP. Men när Soci-
aldemokraterna var i opposition krävde de en för-
dubbling av de då föreslagna infrastrukturpengarna,
dvs. en fyra gånger högre andel jämfört med rege-
ringens nu uppreklamerade förslag.
Behovet av infrastrukturinvesteringar i Sverige är
nu ännu större än vad regeringen inser. Folkpartiet
anser att investeringarna bör kunna bli större genom
nya finansieringsformer. Dessutom är behovet av
drift och underhåll av vägar stort redan nu under de
två närmaste åren, vilket regeringen verkar bortse
ifrån. Det är mot denna bakgrund som Folkpartiet i
sitt budgetalternativ för de närmaste två åren har
avsatt 3 miljarder kronor mer än regeringen till vä-
ganslaget.
I de löften som regeringen lämnar finns en
pysventil som säger att investeringarna endast ska
genomföras i den takt som det statsfinansiella läget
medger. Med tanke på hur regeringen har hanterat
vägarna hittills är det säkrast om nya krafter får an-
svar för infrastrukturfrågorna.
För enskilda människors välfärd är goda kommu-
nikationer avgörande. Tillgång till bra kommunika-
tioner underlättar arbetspendling och ökar därmed
möjligheterna att bo där man vill och jobba på någon
annan plats. En väl utformad trafikpolitik är därmed
av största betydelse även i regionalpolitiskt hänseen-
de.
Tyvärr finns det en rad brister i dagens in-
frastruktursystem; undermåliga och trasiga vägar som
effektivt hindrar t.ex. råvarutransporter till industrin,
tågtrafiken som alltför länge kännetecknats av bris-
tande konkurrens och höga priser. Detsamma kan
också sägas om flygtrafiken.
I dagens situation med undermålig standard
främst på vägarna har vi föreslagit att man ska pröva
olika finansieringsformer. En sammanfattande be-
teckning för denna finansieringslösning är PPP, pub-
lic-private partnership. Finansiering av PPP-projekt
kan ske antingen genom att nyttjarna - trafikanterna -
erlägger avgifter eller att staten genom Vägverket hyr
anläggningarna eller en kombination av bägge finan-
sieringarna.
Projekt som vi framför allt anser vara intressanta
för framtida PPP-projekt är trafiklösningar i eller
kring våra storstäder. I Sverige har sådan finansiering
förekommit vid byggandet av Arlandabanan och
Öresundsförbindelsen, men det borde kunna ske vid
betydligt fler projekt. Näringsministern har flera
gånger varit positiv till PPP. Nu är han diskret som en
legationssekreterare och erkände i en riksdagsdebatt
att han tvingas ge sig för både kommunister och mil-
jöpartister. Å andra sidan, fru talman, inger det ju ett
visst hopp att han inte sade något den här gången.
Regeringen har ett flertal gånger flaggat för att
man är villig att genomföra de här projekten, men vi
har sett alldeles för lite av dem. Sannolikt är det på
grund av att regeringens stödpartier gör allt för att
sätta P för PPP-lösningar.
I stället håller man från regeringssidan på med di-
verse andra tvivelaktiga finansieringsformer. Jag har
redan nämnt lån i Riksgälden. Folkpartiet anser att
om annan offentlig finansiering än den över statsbud-
geten ska användas för infrastrukturen, måste det ske
restriktivt och med ordentliga beslutsunderlag. Speci-
ellt gäller det upplåning med statliga kreditgarantier.
Riksdagens revisorer har i en rapport till riksda-
gen påpekat att det samhällsekonomiska beslutsun-
derlaget bör utvecklas. Revisorerna anförde att rege-
ringen tydligt bör motivera sina förslag till enskilda
väg- och järnvägsinvesteringar för riksdagen. Det
visar sig ofta att man inte belyser de åtgärder som
verkligen vidtas. De bästa alternativen undersöks inte.
Beräkningarna redovisas dessutom bristfälligt. Speci-
ellt viktigt är detta om ett mindre samhällsekonomiskt
projekt föreslås prioriteras före ett mer lönsamt. För
detta har regeringen klandrats av riksdagen, senast i
juni i år.
Regeringen föreslås i infrastrukturpropositionen
att jämställdhet ska införas som ett nytt transportpoli-
tiskt mål utöver de som redan finns. Folkpartiet tyck-
er att det är bra att regeringen uppmärksammar att
män och kvinnor inte har samma resemönster. Men
samtidigt är t.ex. systemet för reseavdrag utformat så
att det i högre grad passar mäns resemönster utan att
ta hänsyn till att det är kvinnor som står för den
största delen av s.k. nyttoresor för familjen. Det är
mot den bakgrunden som Folkpartiet har föreslagit att
reseavdraget bör breddas så att t.ex. resor till och från
dagis ingår. Vi har också krävt att en bilsocialutred-
ning ska tillsättas som ska få i uppgift att belysa bi-
lens roll från en rad samhällsperspektiv i 2000-talets
samhälle. Denna utmaning hukar TU-majoriteten för,
och Finansdepartementet lär också vara stor motstån-
dare.
Fru talman! Jag ska också ta upp några frågor
kring Posten AB. Postmarknaden präglas alltmer av
avreglering och konkurrens. På många orter finns det
flera aktörer som delar ut och distribuerar post. Folk-
partiet anser att det är viktigt att postlagen följs noga
även på en avreglerad postmarknad och att post- och
kassaservice kan upprätthållas i hela landet. Vi tar
kraftigt avstånd från en utveckling som går mot att
samtliga stationära postkontor i Sverige ska avveck-
las. Försvinner de stationära kontoren är det ett dråp-
slag för många orter i Sverige, då det ytterligare ut-
armar den offentliga servicen. Det räcker inte att man
flyttar postservicen till en butik eller en bensinmack,
då detta vid många tillfällen kan vara det första steget
mot en total nedläggning.
Regeringen har i en särproposition föreslagit att
den grundläggande kassaservicen ska regleras i en
särskild lag och inte, som i dag, i postlagen. Ansvaret
för servicen ska ligga hos Posten AB, enligt regering-
ens förslag.
Vi har beklagat att denna särproposition kom sent
under hösten, då avtalet mellan staten och Posten om
kassaservicen löpte ut redan den 31 mars i år. Sedan
dess har det rått ett slags avtalslöst tillstånd på områ-
det.
Under denna tid då kvaliteten i kassaservicen har
försvagats har postledningen och Näringsdeparte-
mentet påstått att "nu ska det bli bättre". Björn Ro-
sengren m.fl. har påtalat och upprepat att det nu är
fler serviceställen för kassa, brev, frimärken och
paketutlämning. Vad man inte säger är att efter det att
Postgirot har sålts kan man inte på postens kontor
öppna postgirokonto, än mindre få ett saldobesked.
Till det mera tragiska hör också att pensionärer i
landsbygden avkrävs tusentals kronor om de ska få
daglig postutdelning av lantbrevbärare. Man kan
komma undan med ett par tusen kronor, men då är
"daglig postgång" plötsligt högst ett par dagar i veck-
an - detta noterat efter regeringens högtidstal här i
kammaren i går på temat "Hela landet ska leva".
Varken e-brev, betalning via mejl eller indragen
lantbrevbärning fyller kraven på kvalitet eller god
medborgarservice. Folkpartiet anser att det är av
största vikt att det finns kassaservice med hög kvalitet
i hela landet, så att medborgarna kan utföra sina be-
talningar och ta emot sina pengar.
Jag skulle avslutningsvis också vilja säga ett par
ord om trafiksäkerheten. Trafik ger ökad välfärd, men
den har också avigsidor. Krav på ökad trafiksäkerhet
är ett väsentligt inslag i trafikpolitiken. Folkpartiet
stod bakom nollvisionen, som innebär att man ska
sträva efter att ingen ska dödas eller svårt skadas i
trafiken. Denna vision har urholkats alltmer, framför
allt genom nedskurna väganslag. Informationsinsatser
är ett viktigt komplement. Men elvapunktsprogram-
met har urholkats genom att t.ex. de ideella motoror-
ganisationerna får allt svagare ekonomiskt stöd.
Jag tror att det behövs trafikövervakning och ock-
så vägar med högre standard. Farliga sträckor måste
åtgärdas. Skärpt hastighetskontroll, inte minst genom
fler synliga poliser, och att man också håller efter
fortkörning kan medverka till en lägre skadenivå i
trafiken. Därtill måste väganslaget höjas för att skapa
säkrare vägar.
Alkohol och andra droger kombinerat med bilkör-
ning eller båttrafik hör definitivt inte ihop. Det måste
ständigt upprepas. Förutom att man kan skada sig
själv, riskerar oskyldiga att dödas eller skadas av
både rattfylleristers och sjöonyktras framfart. Det är
också viktigt att uppmärksamma förekomsten av
farliga mediciner i trafiken.
Det är beklagligt, som jag sade, att regeringen har
dragit ned på stödet till det ideella trafiksäkerhetsar-
betet. Trafiksäkerhet består av många komponenter.
Upprustad infrastruktur och mänskligt engagemang är
grunden för något som skulle kunna kallas god kom-
munikation.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tionerna 1 och 9 i TU1 och till reservationerna 4 och
6 i TU2.