Fru talman! Låt mig först, med all respekt för tal-
mannens vädjan om att vi ska vara kortfattade, säga
att jag hoppas att talmannen har förståelse för att vi
inom oppositionen känner ett väldigt starkt behov av
att efter två års väntan använda det här tillfället till att
på djupet granska regeringens förslag och presentera
våra egna alternativ.
Monica Öhman ville stämma i bäcken och talade
om att vi nu ska försöka lämna den eländiga klago-
sången bakom oss. Jag kan förstå att Monica gärna
vill att vi ska ligga lågt nu när vi slutligen har fått
chansen att granska förslagen. Hur man uppfattar våra
inlägg ligger också i hög grad i åhörarens öra och vad
man hör när vi redovisar våra alternativ och vår
granskning av regeringen.
Det är tydligt att för Centerpartiet är transportfrå-
gorna viktiga. Vi står för att hela Sverige ska ha möj-
lighet att utvecklas och att människor ska kunna leva
ett gott liv såväl på landsbygden som i storstäderna.
Enligt vår mening är bra vägar och bra järnvägar
grundläggande förutsättningar för livskraft och ut-
veckling i hela landet. Det är också alldeles nödvän-
digt att forma politiken på området så att den står i
samklang med naturen och miljön, så att vi inte un-
dergräver våra egna och framtida generationers möj-
ligheter att leva och verka. De utsläpp till miljön som
trafiken och transportsektorn står för vet vi är ett av
de enskilt största hoten mot miljön och det framtida
klimatet.
Låt mig på en gång säga i min inledning av denna
debatt att vi från Centerpartiet välkomnar anslaget i
regeringens proposition på detta viktiga område.
"Infrastruktur för ett långsiktigt hållbart samhälle och
transportsystem" är som en rubrik hämtad ur Center-
partiets program. Vi välkomnar det.
När man från regeringens sida, i ett ögonblick av
självrannsakan och ödmjukhet, säger att våra vägar
har fått förfalla och att underhållet har blivit eftersatt
de senaste åren, är vi de första att instämma också i
detta. Det har inneburit stora problem för människor,
näringsliv och kommuner i stora delar av Sverige,
och det har inneburit att den klyvning av landet soci-
alt och regionalt som vi har sett under senare år har
blivit än värre.
Det är tyvärr så. Under många år har det varit för
lite pengar som har avsatts för att sköta våra vägar
med nödvändiga drifts- och underhållsåtgärder - det
gemensamma vägkapital vi har. Alla vi som sitter i
trafikutskottet kan väl vittna om den anstormning av
nödrop, uppvaktningar, brev, skrivelser och telefon-
samtal som vi under de senaste åren har utsatts för
alltifrån vägverk, banverk, länsstyrelser och kommu-
ner till små vägföreningar, Burträsk Väggrupp och
många fler - i takt med att förfallet har gått allt läng-
re.
Framför allt i de norra delarna av landet har vä-
garna varit närmast oframkomliga - särskilt i tjälloss-
ningstider. Det vet jag, Monica Öhman, Per-Richard
Molén och alla vi som kommer från de trakterna.
Men också i Dalsland, Småland och på andra ställen
har problemen tidvis varit stora. Dessvärre har det
bristande underhållet också på våra järnvägar nu
börjat slå igenom i form av alltfler tågstopp, tågförse-
ningar och inställda avgångar, till förtret för resenä-
rer, godstransportköpare och andra. Till detta åter-
kommer en av Centerpartiets talare senare, nämligen
Birgitta Sellén. Viviann Gerdin kommer att tala om
sjöfart och några andra saker som jag inte hinner med
i min allmänna inledning.
Nu ska det alltså enligt regeringen bli en ändring
av politiken. Då har vi i oppositionen den smärtsam-
ma plikten att meddela att det tyvärr inte är alldeles
säkert. Högtidliga deklarationer och målformulering-
ar är en sak - verkligheten är ofta dessvärre en helt
annan.
Jag välkomnar att näringsministern deltar i de-
batten i dag. När näringsministern presenterade för-
slagen den 3 oktober tog han som vanligt munnen
full.
Detta är den största satsningen i modern tid, fram-
höll Björn Rosengren med den sedvanligt klädsamma
blygsamhet som präglar ministern. Han underströk att
det egentligen bara finns ett problem - minns han
det? - nämligen att det kommer att bli så många vä-
garbeten och så många järnvägsarbeten under de
kommande åren att en och annan bilist och tågresenär
kommer att bli irriterad. Det var det enda problem
som Björn Rosengren kunde se. Annars var det bara
att köra. Rälsen var på väg att läggas ut, pengarna
fanns och entreprenadmaskinerna stod startberedda.
När dammet lagt sig kring den storstilade presen-
tationen kunde storheten och hållbarheten i de på-
stådda jättesatsningarna börja granskas på djupet. Då
var det som vanligt rätt många frågetecken och tvek-
samheter som hopade sig.
Det som dessvärre underminerar trovärdigheten i
regeringens påstådda satsning är att man inte ens för
de allra närmaste åren förmår att anslå egna pengar -
inte lånade pengar, som statsministern brukar säga -
till de insatser som är så nödvändiga för att få stopp
på förfallet och börja hämta igen på det eftersatta
underhållet. Av den extrasatsning på 12 miljarder
kronor de närmaste tre åren som regeringen har avise-
rat är det fråga om 8 lånade miljarder kronor, en upp-
skjuten amortering på 1 miljard kronor och bara 2,8
miljarder kronor som regeringen förmår anslå över
statsbudgeten.
Är det mot den bakgrunden egentligen någon här i
kammaren - eller på åhörarläktaren - som på allvar
tror att regeringen om tre år plötsligt ska orka med att
årligen anslå nära 5 miljarder kronor mera till trans-
portområdet än vad man tänker göra de närmaste tre
åren? Vi vet att det är tredje gången på mindre än tio
år som socialdemokraterna talar om att ta igen efter-
satt underhåll och satsa mera pengar, men två gånger
tidigare har man skändligen misslyckats. Då ringer
varningsklockorna högljutt även denna gång.
Vi minns hur det lät de socialdemokratiska oppo-
sitionsåren 1991-1994 när Börje Hörnlund, Mats
Odell och andra såg till att det blev mera pengar till
vägnätet. Då skulle socialdemokraterna prestera ännu
mycket mera pengar.
Vi minns hur det lät för några år sedan. Då satt
socialdemokraterna i regeringsställning. De lovade i
proposition 1997/98:62 om infrastruktur för kommu-
nikationer att möta situationen genom att
"tidigarelägga åtgärder i de nationella och regionala
planerna så att eftersatt underhåll kan börja tas igen,
rekonstruktionen av vägnätet kan forceras liksom
satsningar på höjd bärighet". Så sade man då, och alla
minns hur det har gått. Sanningen är att det blev platt
intet. Förfallet har sedan dess tilltagit. Det intygade
Monica Öhman nu senast i hennes första inlägg i dag.
För oss i Centerpartiet är det en hederssak att när
vi kritiserar regeringen så hårt ställer vi också krav på
oss själva att redovisa bättre alternativ. Därför har vi
också år efter år anslagit mer pengar över statsbud-
geten för att klara en bättre standard inte minst på det
regionala vägnätet. Vi har också anslagit mera pengar
för en satsning på järnvägen. Kom ihåg, Karin Svens-
son Smith, att Centern hade 700 miljoner kronor mer
för innevarande år. För de närmaste tre åren har vi
6 ½ miljarder mer än regeringen i vårt budgetalterna-
tiv.
I vårt motionsförslag prioriteras satsningar för att
ta igen det eftersatta underhållet och garantera en
underhållsnivå som inte tillåter nya eftersläpningar.
Här ingår stora satsningar på tjälsäkring, bärighet och
rekonstruktion. Det är också mycket angeläget att
bygga bort flaskhalsar i det befintliga transportsys-
temet och att genomföra planerade projekt. Först
därefter tycker vi att det är dags att ta itu med nyan-
läggningar, nyinvesteringar och storstilade projekt.
Låt mig i punktform sammanfatta centerförslaget
på följande sätt:
1. Storsatsa på den regionala infrastrukturen för
livskraft i hela landet.
2. I stället för att centralisera beslutsfattandet vill vi
stärka regioner och län i fråga om besluten om in-
frastrukturen. Planering och prioritering ska ske
regionalt.
3. Statens roll bör vara att formulera övergripande
mål, avsätta resurser samt att i nära samarbete
med regioner och län planera och prioritera sats-
ningar av nationellt intresse.
4. Inrätta en tioårsplan för att ta igen det eftersatta
underhållet.
5. Storsatsa på drift och underhåll så att infrastruk-
turkapitalet inte urholkas och eftersläpningar inte
uppstår.
6. Använd 28 miljarder till satsningar på bärighet,
tjälsäkring och rekonstruktion.
7. Öppna för alternativ finansiering, s.k. PPP-
lösningar, för att tidigt i planperioden kunna göra
infrastrukturella satsningar och få erfarenhet av
några sådana projekt som vi har talat om så länge
men där vi ännu inte har sjösatt en enda av större
mått.
8. Inrätta en "skamgräns" för lägsta acceptabel
vägstandard. Vägarna ska vara framkomliga över
hela landet året runt.
9. Inkludera också IT-infrastrukturen - som är all-
deles bortglömd i propositionerna - när den tradi-
tionella infrastrukturen planeras.
10. Skapa ett grönt transportsystem.
11. Skapa en politik för trygg och säker trafikmiljö.
Jag hinner tyvärr inte kommentera just de viktiga
trafiksäkerhetsfrågorna ytterligare i mitt inlägg.
12. Värna de enskilda vägarna med rättvisa villkor
också för dem.
Låt mig i det här sammanhanget ställa en fråga till
Monica Öhman. Det kom ett tjusigt TT-meddelande
för någon vecka sedan där det stod att trafikutskottet
har stoppat förslaget i den s.k. BREV-utredningen om
att föra över en massa mil vägar från allmänna vägar
till enskilda vägar. Var står det i betänkandet? Jag har
bläddrat och läst men inte hittat det. Monica Öhman
kanske kan hjälpa mig på traven att kolla var det står,
detta med att vi har stoppat den stora överföringen av
allmänna vägar till enskilda vägar.
I Centerpartiet är vi övertygade om att vi klarar en
god transportförsörjning och en bra standard på in-
frastrukturen här i landet om vi arbetar målmedvetet
på området och arbetar för en balanserad utveckling i
hela landet när det gäller befolkning, näringsliv etc.
Där har vi vissa bekymmer och farhågor för hur
det kommer att gå när man siktar på att utöka stor-
stadsregionerna så dramatiskt som man gör i den
pågående planeringen. Man siktar t.ex. på att utöka
Stockholmsregionen med ett nytt Malmö; 200 000
fler människor vill man ha in till Stockholmsregionen
till år 2010. Vi tycker att det är fel politik att centrali-
sera på det här sättet. Det är att beställa stora problem
när det gäller trafikförsörjningen. Per-Richard Molén
var inne på hur trångt det är redan nu.
Det mest akuta bekymret inte bara för Stockholm-
strafiken utan för tågresenärer och godstransporter
från hela landet är den s.k. getingmidjan, alltså den
begränsning i form av järnvägsspår i centrala Stock-
holm över det s.k. Saltsjö-Mälarsnittet som finns i
dag. Om detta förefaller alla partier vara väldigt eni-
ga, och därför borde det vara möjligt med en kraft-
samling just på det här området för att sätta i gång
arbetet med att öka spårkapaciteten. Det som förefal-
ler ligga närmast till hands är en pendeltågstunnel.
När jag hörde Per-Richard Moléns inlägg här i
kammaren tidigare funderade jag på hur Moderaterna
egentligen vill satsa. När man lyssnar på Per-Richard
Molén är det trafikringar och förbifarter, men absolut
inte trängselavgifter. Jag kan hålla med om att det var
en viss svartmålning av hur moderaterna ställde upp i
trafikutskottet. Men kan jag få ett svar av Per-Richard
Molén om hur moderaterna egentligen ser på det här
totalt sett. Per-Richard Molén är ju själv från Sunds-
vall. Tror han verkligen att man ska få pengarna att
räcka till en så här gigantisk satsning på trafikringar,
förbifarter och annat om man inte tillgriper den möj-
lighet som finns i de s.k. trängselavgifterna?
Jag nämnde tidigare en pendeltågstunnel. En an-
nan tunnel, Citytunneln i Malmö, är det inte alls lika
stor enighet om, vilket framgår av betänkandet. Detta
projekt, som för varje år blir alltmera kostsamt, som
inte har någon samhällsekonomisk lönsamhet, som är
ett högriskprojekt ur miljösynpunkt och som bara
delvis kan lösa transportproblemen i Malmöregionen,
förefaller nu en majoritet här i riksdagen beredd att
till varje pris driva igenom. Det var ett intressant
inslag på Aktuellt i går om hur det kan gå till när så
här stora projekt ska sjösättas med dåligt underlag.
I den gemensamma reservationen nr 20 framhåller
vi från Centerpartiet, kd och Miljöpartiet att det finns
behov av att förbättra spårkapaciteten i Malmö och
lösa de svenska anslutningarna till Öresundsförbin-
delsen. Men vi vill ha upp på bordet de alternativa
möjligheterna att använda de uppåt 8 miljarder kronor
som projektet nu beräknas kosta. Hur kommer det sig
att Vänsterpartiet, som tidigare har tillhört de star-
kaste kritikerna av det här projektet, till synes över en
natt har svängt i frågan och plötsligt förstått poänger-
na med Citytunneln? Hur kommer det sig att Mode-
raterna, som säger sig värna om skattebetalarnas
pengar, kan ställa sig bakom ett så här skakigt pro-
jekt?
En fråga som Centerpartiet dessvärre varit alldeles
ensamt om att betona i arbetet med infrastrukturfrå-
gorna är vikten av att behålla och helst utveckla ett
starkt regionalt inflytande över dessa frågor, som till
sin karaktär är just lokala och regionala. Vår principi-
ella utgångspunkt är att planeringen av infrastruktu-
ren måste få en fördjupad demokratisk förankring.
Fler aktörer än i dag måste komma in i processen på
ett tidigt stadium. Våra förslag för att förstärka den
lokala och regionala demokratin och inflytandet står i
skarp kontrast till regeringens förslag på det här om-
rådet.
Här har vi de allra senaste dagarna fått en stark
och tacksam draghjälp när den tunge socialdemokra-
tiske regionpolitikern Roger Kaliff, som representant
för samarbetsorganet Sydsam, i ett skarpt brev till de
sydsvenska riksdagsledamöterna kraftigt protesterar
mot de "inskränkningar av det regionala mandatet i
infrastrukturarbetet" som nu föreslås. Han går till
storms mot den återcentralisering av planeringen som
nu är på väg.
I t.ex. Västra Götalandsregionen och Region Skå-
ne, som under den pågående försöksverksamheten
med regionalt självstyre tagit över ansvaret för in-
frastrukturfrågorna från länsstyrelsen, har ett brett
förankringsarbete ägt rum. Kommunerna i regionen,
näringslivet, fackliga organisationer och andra har
varit delaktiga i arbetet med att ta fram underlag,
definiera behov och prioritera de kommande sats-
ningarna på infrastrukturområdet. Alla inblandade
parter har upplevt detta mycket positivt.
Det är inte bara politikerna inom Sydsam som
protesterar, utan också Sydsvenska Industri- och
Handelskammaren skriver i ett brev att de har goda
erfarenheter av samarbetet på regional nivå kring
infrastrukturfrågorna. Varför gör man då på detta sätt
att man centraliserar tillbaka en stor del av be-
slutsmakten?
Centerpartiets uppfattning är att mer beslut röran-
de infrastrukturen ska flyttas till de regionala nivåer-
na, utan pekpinnar från ovan. I det sammanhanget är
det något förbluffande att Miljöpartiets enda synpunkt
på detta är ytterligare en pekpinne, nämligen att pla-
neringsramen för regionala investeringar inte ska få
användas till kommunala flygplatser. Det är Miljö-
partiets syn på regional demokrati och regionalt in-
flytande.
Enligt vår mening måste riksdagen dessutom kor-
rigera regeringens vilja att ha ett spann på ±50 % när
de regionala planerna ska fastställas. Ett sådant förfa-
rande kan enligt vår mening leda till utomordentligt
stor osäkerhet i länen och regionerna, samtidigt som
olika delar av landet riskerar att ställas mot varandra.
Fru talman! Med dessa ord har jag försökt beskri-
va något hur vi ser på de här två propositionerna och
Centerpartiets alternativ. Jag vill yrka bifall till reser-
vationerna 1 och 5 i utskottsbetänkande nr 1 och
bifall till reservationerna 3, 10, 14, 20 och 21 i ut-
skottsbetänkande nr 2.