Fru talman! Redan i början av den här debatten
vill jag konstatera att vi i den moderata riksdagsgrup-
pen är klara motståndare till att införa trängselavgif-
ter. Vi kommer inte att medverka till att trängselav-
gifter införs.
Trafikutskottets ordförande Monica Öhman har i
en presskommentar hävdat att vi moderater i trafikut-
skottet varit positiva till trängselavgifter. Utskottets
skrivning blev inte bra och ger upphov till vissa
misstolkningar åt det hållet. Men det finns ingen som
helst tveksamhet vad gäller den moderata inställning-
en till trängselavgifter. Här säger vi nej och ingenting
annat än nej! Detta vill jag få noterat i riksdagens
protokoll.
Monica Öhmans sätt att reagera kan dock inte tol-
kas på annat sätt än att socialdemokraterna, som un-
der alla åren efter 1994 inget gjort för att lösa stock-
holmarnas trafikstockningar, nu vill införa träng-
selavgifter. S är uppenbarligen berett - även om man
nu har för avsikt att dimlägga frågan i en utredning -
att efter valet nästa år genomföra trängselavgifter i
Stockholm.
Medvetet har den socialdemokratiska regeringen
skjutit upp frågan om nya trafikleder för att till slut
komma i ett läge då den har möjlighet att plocka
stockholmarna på mera pengar i form av trängselav-
gifter. Det är uppenbarligen detta stockholmarna kan
förvänta sig om socialdemokraterna vinner valet.
Jag vill, fru talman, innan jag går över till att dis-
kutera den del av statsbudgeten för år 2002 som gäl-
ler trafikpolitiken och den del som behandlar rege-
ringens förslag till infrastrukturplan för vägar och
järnvägar för tiden fram till 2015, yrka avslag på
majoritetens förslag och bifall till samtliga reserva-
tioner som vi moderater undertecknat. Jag kommer att
begära rösträkning på reservation 4 i trafikutskottets
betänkande TU1 och på reservation 1 i trafikutskot-
tets betänkande TU2.
Framöver kommer jag att ägna mig åt mera all-
männa trafikpolitiska spörsmål i anslutning till de två
aktuella betänkandena, medan Lars Björkman lite
längre fram kommer att ta upp järnvägar och vägar
lite mera ingående och då kommentera en del av det
som Monica Öhman tog upp i sitt inledningsanföran-
de. Därefter kommer Birgitta Wistrand i sitt anföran-
de att ta upp diskussionerna kring trafiksäkerheten
och Jan-Evert Rådhström att samla upp en del övriga
trafikpolitiska frågor som är viktiga för vårt land.
Men först ska jag ta upp frågan om grundläggande
kassaservice.
Vi moderater, kristdemokrater och folkpartister
har i motsats till majoriteten uppfattningen att den
grundläggande kassaservicen ska upphandlas i kon-
kurrens och inte skötas av Posten AB med ett årligt
anslag på 400 miljoner kronor.
Låt mig för klarhetens skull säga att detta inte har
någonting med lantbrevbäringen att göra. Lantbrevbä-
ringen upplever vi moderater som synnerligen ange-
lägen utifrån många utgångspunkter. Den kassaser-
vice som kopplas till lantbrevbärarna i deras möte
med gamla och handikappade, långt borta från sina
tätorter, måste ses som en självklar social funktion
som ska lösas av samhället.
Utgångspunkten måste vara att vi ska ha en
grundläggande kassaservice med hög kvalitet i hela
vårt land, så att alla kan utföra sina utbetalningar och
ta emot pengar oberoende av var man bor.
Men det finns andra aktörer än Posten - ICA,
Konsum och bensinstationer och andra serviceverk-
samheter runtom i landet - som kan sköta detta väl så
bra och som många gånger behöver det för att själva
kunna överleva. Dessa måste få vara med och erbjuda
sina tjänster. I stället för att passivt lägga ansvaret på
Posten vill vi uppdra åt Post- och telestyrelsen att
genomföra en upphandling av kassaservicetjänsterna.
Dels tror jag att det kan bli billigare, dels tror jag att
det kan bli bättre. Detta utesluter inte att Posten också
får vara med och erbjuda tjänster och delta i upp-
handlingen på samma villkor som andra aktörer.
Jag kan också göra en kommentar med anledning
av några motioner om Estonia.
Det har väckts ett antal motioner om en ny utred-
ning av Estonias förvisning som behandlas i budget-
betänkandet. Regeringen och riksdagens samtliga
partier har samrått i frågan ett antal gånger och varit
överens. Samrådet har lett till att regeringen den 19
april i år har gett Styrelsen för psykologiskt försvar i
uppdrag att samla information med anknytning till
Estonias förlisning och bygga upp databaser som gör
det möjligt att tillhandahålla så mycket som möjligt
av den information som allmänheten efterfrågar. I
uppdraget ingår också att med utgångspunkt i det
händelseförlopp som beskrivs i JAIC:s slutrapport
komplettera faktamaterialet med ett exempel på hur
fartyget i sjunkförloppets slutskede kan ha vatten-
fyllts.
Därmed, fru talman, borde motionärernas krav va-
ra tillgodosedda. Jag yrkar med detta avslag på reser-
vation 15 i betänkande TU1.
Jag går sedan över till budgetbetänkandet och be-
tänkandet om infrastrukturen. Jag väljer att diskutera
de långsiktiga frågorna i stället för att ägna mig åt
några enskilda budgetposter för 2002.
Det som hänt i Näringsdepartementet sedan valet
på hösten 1998 och fram till nu är inte särskilt myck-
et. Det mest konkreta som man minns från den tid
som Björn Rosengren varit kung över superdeparte-
mentet är väl utförsäljningen av Telia, som ledde till
att hundratusentals människor i dag sitter med Telia-
aktier vars värde i stort sett har halverats.
En annan sak man minns är när regeringen ome-
delbart efter valet 1998 - närmare bestämt den 5
oktober 1998 - gick till riksdagen med en skrivelse
om investeringsplaner för trafikens infrastruktur som
avvek från de löften som socialdemokraterna ställde
ut före valet. Den socialdemokratiska regeringen -
den gången med Ines Uusmann som huvudansvarig -
lurade det svenska folket.
Förbifart Markaryd på E 4 och sträckan Rabbals-
hede-Svinesund på E 6 lyftes ut ur vägplanen, ut-
byggnaden av riksväg 44 villkorades på ett sätt som i
princip var ett stopp. Västkustbanan ville man inte
längre driva med samma kraft, citytunneln och konti-
nentalbanan i Malmöområdet, liksom de allvarliga
trafikproblemen i Stockholmsregionen, lades in i
ytterligare utredningar. Anslagen för att komma till
rätta med det bristande underhållet på det mindre
vägnätet drogs ned till en skamligt låg nivå, och sön-
derfallet av vägarna fortsatte med regeringens goda
minne. Vägverket och Banverket hamnade i en situa-
tion där de nästan inte hade möjlighet att starta några
nya projekt över huvud taget.
I tre år, fru talman, har näringsministern varit ute
och lovat pengar till vägar runtom i Sverige, på möten
och på konferenser. Samtidigt kan vi konstatera, att i
regeringens budgetar för 1999, 2000 och 2001 har
anslagen för vägar och järnvägar dragits ned till nivå-
er som inte stämmer med de som utlovades före valet.
Så kan man beskriva det som är socialdemokratisk
trafikpolitik: Utställda vallöften som svikits och ett
kallsinne inför det svenska vägnätets sönderfall och
alla de svårigheter som enskilda människor och före-
tag drabbats av på grund av detta.
En av konsekvenserna av Rosengrens och rege-
ringens sätt att hantera trafikpolitiken är att målet för
år 2000 på högst 400 trafikdödade har spruckit. Un-
der förra året omkom 591 personer i trafiken, dvs.
närmare 50 % mer än målet. Det här tycker jag är
skrämmande. Jag är övertygad om, fru talman, att om
Markaryd hade fått sin nya planerade sträckning hade
antalet dödsfall kunnat begränsas på denna olycks-
drabbade vägsträcka.
Nu lägger Björn Rosengren fram en infrastruktur-
proposition på 364 miljarder. Det låter ju bra. Men
skrapar man lite på ytan ser man att planen i dag
gäller tolv år i stället för tio som det var tidigare. Då
blir det lite mer pengar. Dessutom är 45 av de här
miljarderna betalningar av räntor och amorteringar på
upptagna och gamla lån. Det är inga nya vägar för
framtiden. Nästan 58 miljarder är ofinansierade, och
då återstår 261 miljarder. Skrapar man lite mer på
ytan kan man finna annat som också bör dras bort.
Men de här 261 miljarderna kan gärna ställas mot det
moderata helt anslagsfinansierade förslaget på 324
miljarder. Då skiljer drygt 60 miljarder. Medan hu-
vuddelen av regeringens pengar går till järnvägar,
anser vi moderater, med rätta, att det mesta av peng-
arna bör gå till en upprustning av vägnätet.
Jag förstår, fru talman, Vägverkets generaldirektör
Ingemar Skogös kommentar och besvikelse när Björn
Rosengren presenterade infrastrukturpropositionen. I
sin presskommentar säger han att regeringens förslag
inte innebär någon återhämtning av det eftersatta
underhållet. Inte heller det av regeringen uppställda
trafiksäkerhetsmålet för 2007 kommer att kunna nås,
säger han. Så mycket är regeringens infrastrukturpro-
position värd.
Så inte har trafikutskottets ordförande Monica
Öhman och Björn Rosengren anledning att slå sig för
bröstet i dag. Och alla de som dagligen i Stockholm
eller på andra ställen i vårt land lider av dåliga vägar
gör mera rätt i att knyta näven i byxfickan och lova
sig själv att vid valet nästa höst rösta på de borgerliga
partierna. Det ger alla bättre kommunikationer.
Jag tycker synd om alla de människor i den
svenska glesbygden som med regeringens förslag i
många fall kommer att få vänta ända fram till 2015
innan de i bästa fall fått sina vägar i ett acceptabelt
skick.
Låt mig sedan, fru talman, gå över till trafikkaoset
i Stockholm. Med egna ögon kan jag uppleva det som
många stockholmare dagligen pratar om: Trafiken i
huvudstaden fungerar inte. Hela stan är igenproppad
under rusningstid. Både morgon och eftermiddag
pågår krypkörningen i fyra fem timmar. Det får helt
enkelt inte plats fler bilar på vägarna runt Stockholm.
På åtta år, dvs. de åtta år som socialdemokraterna
har suttit i regeringsställning, har antalet bilar i
Stockholms län ökat med 25 %, till i dag drygt
716 000. I dag passerar 50 % fler bilar centrala
Stockholm, Solna och Sundbyberg, men ingenting har
gjorts. Ingenting.
Så får inte Sveriges huvudstad hanteras. Själv
kommer jag från Sundsvall och är väl medveten om
resursbehovet i Norrlandslänen vad gäller vägar och
järnvägar, men jag måste säga att det ligger i natio-
nens intresse att trafiksituationen i Stockholm får sin
lösning. De resurser som krävs måste fram, och det
snabbt.
Det är skrämmande och även politiskt hänsynslöst
av den socialdemokratiska regeringen att göra som
man gjorde, ensidigt bryta det undertecknade avtalet
om Dennisöverenskommelsen, som faktiskt öppnade
för lösningar i närtid, och sedan dess inte göra nå-
gonting annat än att lägga Stockholms trafikproblem i
ännu en utredning, som ska hålla på till 2003. Tror
Monica Öhman och Björn Rosengren att detta är
någonting som stockholmarna kan acceptera? Är det
bra för Stockholm är det bra för Sverige. Skapar vi en
bra Sverigebild för alla utländska turister och affärs-
män genom att visa upp detta trafikkaos i vår huvud-
stad?
Det finns, fru talman, få områden som är så utred-
da som trafiksituationen i Stockholm. Vi måste få en
västlig förbifart som avlastar. Vi måste få en trafik-
ring runt stan, som avlastar centrum. Vi måste lösa
järnvägens problem i den s.k. getingmidjan. Lösning-
ar finns. Det är bara att sätta i gång. Men ha klart för
er att det är nödvändiga investeringar i nya vägar och
järnvägar och inte trängselavgifter som behövs!
Runtom i vårt land kokar vreden över att rege-
ringen inte gör något åt de frågor som handlar om
våra viktiga transportvägar. Vi har förlorat sex sju år,
en tidsrymd som leder till att företagen inte får de
sänkta transportkostnader som de behöver för att
klara konkurrensen nere i Europa där marknaden
finns.
Det går nu, fru talman, en våg av varsel och beslut
om nedläggningar och utflyttningar av verksamheter
till andra länder söder om Östersjön. Det starka in-
dustriella bältet från Stockholm och söderut - med
andra ord dagens bas för vår svenska välfärd -
brandskattas i allt snabbare takt på grund av att före-
tagen inte klarar av att hålla sina kostnader på kon-
kurrenternas nivåer. En av dessa kostnader är trans-
portkostnader, orsakade av långa avstånd från och till
de platser där de köper sina råvaror och säljer sina
färdigprodukter. Det är åtskilliga procent av varans
pris som utgör distributionskostnad. Och ingen ska
inbilla mig att inte dåliga vägar slår igenom i fraktpri-
set i form av höga taxor.
Låt mig sedan - jag ser att tiden rullar i väg - för-
söka avrunda mitt anförande med att konstatera att
regeringen har suttit med armarna i kors och sett hur
företagens kostnader för trafikarbete ökat. Detta är
den bistra verkligheten.
Skulden till en del av de nedläggningar som vi nu
ser drabba enskilda människor i Gimo, Katrineholm,
Degerfors, Gislaved och Trollhättan måste läggas på
regeringen. Driver man fel näringspolitik eller kanske
ingen näringspolitik över huvud taget driver man
arbetare och tjänstemän från ett eget arbete och ut på
gatan.
Ansvaret för det här måste man lägga på de soci-
aldemokratiska ledamöterna i trafikutskottet, Monica
Öhman, Jarl Lander, Hans Stenberg, Krister Örnfjä-
der, Monica Green och Inger Segelström, som trots
informationer i utskottet från företag och organisatio-
ner om hur allvarligt läget varit på vägsidan inte tagit
ett enda eget initiativ i positiv riktning.
Sammanfattningsvis vill jag påminna om att rege-
ringen alltså efter valet 1998 svek det svenska folket
beträffande det som den hade förutskickat. Regering-
en är därmed ingenting att lita på. Har man svikit en
gång kan man göra det en gång till. En naturlig fråga
till Björn Rosengren och Monica Öhman är: Kommer
regeringens infrastrukturproposition att förverkligas
till punkt och pricka? Kommer satsningarna på järn-
vägen att bli så stora som ni föreslår trots att behovet
av pengar är större för vägnätet?
Många människor har Björn Rosengren, Göran
Persson och Monica Öhman samt hennes kamrater i
trafikutskottet att tacka för att de några dagar före jul
får besked om att de snart förlorar sina jobb.
Fru talman! Jag anser att Björn Rosengren, med
det lilla han har lyckats åstadkomma under sina dryga
tre år, bör fundera över att avgå. Har man misslyckats
så kapitalt med den svenska trafikpolitiken bör man
ersättas av någon annan. Jag är övertygad om att
Björn Rosengrens länsfrände Anders Sundström, med
regeringserfarenhet sedan tidigare, skulle ha lyckats
åstadkomma betydligt mycket mera för att bibehålla
det svenska näringslivets konkurrenskraft och därmed
förutsättningarna för att trygga jobben och med in-
vesteringar och teknisk utveckling bygga ut verksam-
heten och därmed anställa fler.
Prat leder inte till någonting; det gör handling, och
Björn Rosengren saknar handlingskraft. All kraft har
gått åt till att prata och lova, men ingenting hålla! Hur
har det gått med den dåliga vägen i Bengtsfors? Har
den satts i stånd sedan nedläggningen skedde i
Bengtsfors?