Granskningsbetänkande

God morgon, fru talman! Konstitutionsutskottet

ber att för kammarens diskussion och överväganden

få överlämna vårens granskningsbetänkande.

Det är en grannlaga uppgift som utskottet har att

granska hur regeringen och regeringens ledamöter

sköter sina åligganden. Utskottet gör numera detta vid

två tillfällen varje år. Ett tillfälle är det som redovisas

nu där initiativet till granskningen uppgift för uppgift,

ärende för ärende kommer från riksdagens ledamöter,

och en annan granskning är den som utskottet pre-

senterar strax före jul varje år där initiativet till

granskningen normalt tas av utskottet självt och där

inriktningen av tradition mer har kommit att bli på de

administrativa rutiner som präglar Regeringskansliet

och regeringens arbete i övrigt.

Har man väl sagt detta ska det naturligtvis också

understrykas att åtskilligt av det som formellt kan

hänföras till den ena eller den andra kategorin av

granskningar ändå går i varandra, vilket säkerligen

debatten här i dag kommer att visa. I flera av de av

ledamöterna initierade granskningsärenden som ut-

skottet i dag redovisar har det visat sig att det är på ett

administrativt plan som kritik kan riktas och invänd-

ningar resas.

Får jag också, fru talman, innan debatten inleds på

allvar understryka att den granskning som utskottet

har att göra i första hand är att ses såsom en rättslig

prövning. Det har alltså inte att göra med det politiskt

lämpliga i att regeringen beter sig på det ena eller

andra sättet. Vi som tillhör oppositionen har åtskilligt

att säga om regeringens politiska handlande, men det

hör som sagt inte hemma i en debatt som denna. Här

ska prövas huruvida riksdagen och riksdagens kon-

stitutionsutskott är tillfreds med det sätt som rege-

ringen handhar sina uppgifter på, givet det mandat

som regeringen har fått av väljarna i val.

Den debatt som nu ska följa är en debatt där vi ska

försöka att ärende för ärende peka på de iakttagelser

som utskottet har gjort. Den inledande rundan avser

att titta mer på några av de övergripande eller om

man så vill sammanhållande iakttagelser man kan

göra när hela granskningsbetänkandet nu ligger på

riksdagens bord.

För min egen del skulle jag vilja peka på två så-

dana mer övergripande iakttagelser i den sammantag-

na bedömning som utskottet gör, såväl i enighet som i

de delar där utskottets ledamöter har valt att gå skilda

vägar.

Den ena sammanhållande iakttagelsen heter Björn

Rosengren. Mer än hälften av de anmälningar som

utskottet har haft att hantera har i ett eller annat avse-

ende handlat om näringsministerns fögderi. Jag har

själv under mina år i riksdagen aldrig varit med om

att ett enstaka statsråd har varit föremål för en sådan

koncentrerad uppmärksamhet från utskottets sida.

Den andra genomgående iakttagelsen, som jag

skulle vilja ägna några minuter åt att diskutera, är en

känsla vid genomläsningen av hela utskottets redo-

visning av att de fasta regler som ska prägla regering-

ens maktutövning är stadda i upplösning.

Får jag först, fru talman, säga några ord om iakt-

tagelserna om och kring näringsministerns arbete. Det

är svårt att komma från känslan av att åtskilligt av det

utskottet har att anföra om Näringsdepartementets

fögderi i dess olika delar är knutna till Rosengrens

person och till hans sätt att leda sitt departement. Det

finns någonting i hans person som gör honom till en

gränsvandrare i förhållande till det som utskottet har

att övervaka.

Björn Rosengren är känd som ett statsråd som

gärna talar glatt, piggt, spontant och inte alltid över-

lagt. Han tar initiativ som jag inte har någon anled-

ning att misstro ambitionerna och välviljan bakom.

Men han förefaller ibland att tro att staten inte riktigt

är staten, utan att staten i hans fögderi är någonting

som ligger, vad han föreställer sig, närmare ett före-

tag än den statsmakt han är satt att ansvara för. Det

finns paradoxalt nog i de iakttagelser utskottet gör

kring Björn Rosengren en känsla av att något slags

ekonomistiskt kryper in i det Rosengrenska fögderiet

i stället för det efterlevande av strama och ibland

säkerligen också hindrande rättsregler som staten

omger sin verksamhet med.

Telia-Telenor-affären, som utskottet nu för andra

gången ägnar en betydande granskning, är ett rätt

typiskt exempel på detta. Ett enigt utskott konstaterar

att de administrativa rutinerna i Näringsdepartementet

i de hänseenden vi har granskat har brustit. Några av

oss går längre i vår kritik gentemot vad näringsmi-

nistern har gjort och inte gjort och hävdar att det han

faktiskt kan läggas till last är av ett sådant slag att det

finns anledning att rikta långt mycket allvarligare

kritik mot fögderiet än vad majoriteten är beredd att

göra.

Ett slags högstämt crescendo för den kritiken går

att utläsa i den bilagedel som utskottet fogar till sitt

betänkande, i vilken redovisas utskottets utfrågning

med näringsmininstern och på vilket sätt man har sett

på lagen om offentlig upphandling när avtalet med

investmentbanken Goldman Sachs skulle göras.

De argument som näringsministern och hans

medhjälpare där anförde visade sig glida snabbare än

en tvål i ett badkar och visade sig till yttermera visso

så småningom forma ett näst intill perfekt cirkelbevis.

Det gav för många av oss i utskottet känslan av att

de formkrav som ändå måste gälla också för ett stats-

råd med aldrig så starka ambitioner att vara något

slags halv företagsledare inte hade uppfyllts eller -

vilket är ännu värre - sannolikt inte ens hade tänkts

igenom innan processen började. Det verkade vid

utfrågningen som om Rosengren inte riktigt förstod

vad man som statsråd har att rätta sig efter, med all

respekt för de ambitioner man kan ha som statsråd i

andra hänseenden. En stat är en stat som omges av

restriktioner som inte ens de största, bästa och mest

frivola av ambitioner kan omkullkasta.

Likartad känsla får man vid genomgången av

ärendet om trafik på Västkustbanan. Trafiken omöj-

liggjordes redan ett par dagar efter det att en privat

entreprenör hade fått möjlighet att visa att man kun-

de, där SJ tidigare hade dragit sig tillbaka. När statens

egna förhandlare kallar det uppträdande som nä-

ringsminister och näringsdepartement gjorde sig

skyldiga till för oetiskt är det hårda ord, i synnerhet

som de kommer från regeringens egna medarbetare.

Återigen känns det som om den fasthet med vil-

ken staten måste agera, den överblickbarhet med

vilken statens beslut måste handhas, inte föresvävade

näringsministern när han drog undan mattan för det

företag som just hade börjat köra sina tåg på banan i

SJ:s ställe.

På det personliga planet skulle jag vilja rikta en

rekommendation till näringsministern att läsa noga

vad utskottet har haft att anföra i det stora antal fall

som handlar om hans person och reflektera över vilka

krav som statsrådskapet stipulerar och vad som skiljer

statsrådskapet från andra verksamheter i samhället.

Fru talman! Med tanke på den monumentala do-

minans av ärenden som bär Rosengrens namn hade

det möjligen också varit klädsamt om näringsminis-

tern hade bevärdigat riksdagen med sin närvaro när

hans eget fögderi ska debatteras under nästan en hel

dag.

Iakttagelserna om och kring Björn Rosengren har

också starkt samband med den andra och mer över-

gripande iakttagelse som jag nämnde inledningsvis,

nämligen att hänsynen till de fasta reglerna i Rege-

ringskansliet är på väg att luckras upp.

Frågeställningarna kring lagen om offentlig upp-

handling, som är till för att säkerställa att skattebeta-

larnas pengar används på bästa möjliga sätt, är ett

tydligt exempel på hur Regeringskansliet inte riktigt

bryr sig, ens om sådant som lagen stipulerar att man

måste bry sig om. Näringsministern säger, lite kaxigt,

att han skulle göra samma sak en gång till om han

bara fick chansen, utan att ens ha tagit del av vad

utskottet hade att säga om sin kritik gentemot det som

hade förevarit i Goldman Sachs-ärendet. Dvs. han

skulle vara beredd att en gång till sätta sig över de

regler som han flagrant bröt emot i fallet med Gold-

man Sachs.

Samma brist på hänsyn till fair play och goda

regler aktualiseras i ett par fall som bär statsminis-

terns eget signum. Statsministern är glad i att uttala

sig om allt från himmel till jord och har, som utskot-

tet många gånger har påpekat, all rätt att som enskild

individ också göra det. Men man måste, i synnerhet

om man är statsminister, göra det med all den akt-

samhet som följer av det enkla faktum att någon möj-

ligen kan rätta sig efter vad statsministern säger.

Utskottet redovisar i ett fall hur statsministern,

mitt under pågående remissbehandling av ärendet om

var en eventuell ny flygplats i Storstockholm skulle

vara belägen, redan meddelar vad han anser är det

slutgiltiga svaret.

Tror man att det är av värde att andra än statsmi-

nistern själv kommer till tals och redovisar sina upp-

fattningar är det ingen konstig idé att statsministern

eller övriga statsråd ger sig till tåls, intill dess att

andra har sagt sin mening.

I ytterligare ett fall där utskottet är mycket kritiskt

gentemot statsministern handlar det om hans, och för

övrigt socialministerns, uttalande i anslutning till att

barnbidraget höjdes och socialförsäkringsnormen

möjligen kom att påverkas av detta.

Redan i dag vet vi att uttalanden som statsråd då

gjorde av en juridisk instans har bedömts icke stå i

överensstämmelse med lagen. När statsråds önskan

om att tycka någonting går så långt att man kommer i

närheten av det som lagen stipulerar eller, såsom det

för stunden förefaller, t.o.m. över det, finns det skäl

för ett utskott som konstitutionsutskottet att säga:

Stopp och belägg, tänk efter! Inse att det finns regler

som också statsråd har att följa.

Ett tredje fall av uppluckring av hänsynen till re-

gelverk och traditioner, normer och erfarenheter ut-

görs av de två fall där utskottet diskuterar hur upp-

gifter som normalt handhas av statliga myndigheter

nu kommit att övertas av Regeringskansliet. Pengar

till satsningar i Östersjöregionen respektive pengar

till satsningar i en ekologisk omvandling av vårt sam-

hälle tilldelas numera hugade intressenter direkt av

Regeringskansliet, i stället för att tilldelas med all den

kompetens och oväld som statliga myndigheter skulle

kunna utöva. Det glider i traditionerna i den svenska

förvaltningen när regeringen ser sina egna politiska

ambitioner som väsentligare än de regler och rätts-

ordningar som det svenska samhället är uppbyggt på.

Fru talman! Sammantaget ger granskningsbetän-

kandet en bild av en regering som gladeligen vill

regera och förverkliga sina ideal men gör det på ett

sätt som ligger på gränsen eller stundtals över det

som lagar, regler och förordningar anger. Denna

känsla av att regler inte längre spelar roll utmanar i

sin yttersta konsekvens själva den grundval som rätts-

samhället är byggt på.

De politiska striderna och ambitionerna måste

kunna utövas och ska kunna göra det inom ramen för

det som rättssamhället stipulerar som de yttre villkor

som gäller för den politiska debatten och den politis-

ka omvandlingen av samhället. Det vi nu börjar be-

vittna är en regering som inte anser att dessa regel-

verk längre har det värde och är förtjänta av den re-

spekt som jag menar att rättssamhället kräver. I denna

mening är den sammantagna bilden av årets gransk-

ning mer än bekymmersam.

På samma sätt som jag gärna skulle vilja be Björn

Rosengren att personligen reflektera över konsekven-

serna av det sätt på vilket han utövar ledarskapet på

Näringsdepartementet, finns det skäl för statsminis-

tern och hela hans regering att fundera över relatio-

nerna mellan de politiska ambitionerna å ena sidan

och rättsstatens och rättsreglernas krav å den andra.

Fru talman! Om detta kan bli den konstruktiva

slutsatsen av årets granskningsdebatt har åtminstone

ett viktigt mål med utskottets arbete uppnåtts.