Herr talman! I betänkandet riktar visserligen ma-
joriteten i utskottet viss kritik mot näringsministern
för delar av handläggningen av upphandlingen av
Västkustbanans trafik, men vår slutsats är att det finns
anledning för KU att rikta skarp kritik mot departe-
mentet och det ansvariga statsrådet i frågan. Det gäl-
ler då hela frågan om upphandlingen.
Näringsdepartementet reagerar nämligen inte när
man i början av 1999 fick påtalat för sig det ohållbara
i då gällande förordning när det gällde möjligheterna
att upphandla i konkurrens. Hade man reagerat då,
och ändrat på förordningen om statens spåranlägg-
ningar så hade förmodligen inte den sorgliga historia
som sedan kom att utspela sig kring Västkustbanan
inträffat. Man tog inte till sig förhandlarens syn-
punkter och man lyssnade senare inte heller på Rik-
strafiken, som i november 1999 föreslog att trafiken
på Västkustbanan skulle direktupphandlas från Syd-
västen AB för ytterligare 17 månader.
Senfärdighet är ett ord som jag tycker bra beskri-
ver departementets agerande. Denna senfärdighet
bidrog till utvecklingen i ärendet.
Näringsdepartementet genomskådade inte heller
SJ:s fräckhet att begära hög ersättning för trafiken på
Västkustbanan så länge som SJ trodde att det inte
skulle finnas någon konkurrent. Men när det visade
sig att det fanns konkurrenter så trollade SJ nästan
över en natt bort kostnader på 20-30 miljoner kronor,
och trafiken var plötsligt lönsam för SJ!
Näringsdepartementet underlät då att grundligt
granska SJ:s budgivningar. Det har kommit fram
under utfrågningarna. Ingen bedömning gjordes av
SJ:s kommersiella förutsättningar att återta den trafik
som man alldeles innan hade bedömt som olönsam.
Herr talman! I ägarskap ligger ett stort ansvar.
Som ansvarig ägare för SJ borde departementet och
statsrådet åtminstone bevaka att det helägda företaget
inte agerar omoraliskt och för ägarna bakom ljuset.
SJ:s ekonomiska underlag borde ha granskats ordent-
ligt, i synnerhet som lönsamhetsbedömningarna
svängde så snabbt. Även där har det brustit.
Herr talman! Jag vill också ta upp en aspekt som
KU visserligen inte direkt har granskat men som i
hög grad ändå genomsyrar hela ärendet. Det gäller
regeringens och ministerns vilja att öka konkurren-
sen. Det var den borgerliga regeringen som inledde
arbetet med att införa konkurrens på järnvägen. Re-
dan 1992 fattade riksdagen det första beslutet om att
öppna för viss konkurrens. Utvecklingen har fortsatt.
Den nuvarande näringsministern har många gång-
er med stolthet pekat på den avreglering som har skett
på trafikens område i Sverige. Jag minns särskilt ett
seminarium som jag bevistade i Rosenbad sommaren
1999. Det var alltså den sommar då upphandlingen av
trafiken på Västkustbanan just var klar. Förordnings-
problemen var tydliggjorda och behovet av riktlinjer
för fortsatt upphandling var påtalat. Då talade Björn
Rosengren med stolthet om hur duktig regeringen var
på att konkurrensutsätta. Han berättade att man kom
från andra länder för att studera det svenska koncep-
tet. Konkurrens var nyckelordet. Vi som då fick höra
Björn Rosengren sjunga konkurrensens lovsång ana-
de inte alls att det samtidigt tydligen sjöngs en annan
sång inne på departementet. Där var man nämligen
ganska passiv. Man var tydligen nöjd med att konkur-
rensupphandling av trafik på stomnätet bara gällde
sådan trafik som SJ, det egna bolaget, ansåg olönsam.
Man jobbade ju i verkligheten inte särskilt aktivt för
att skapa rimliga villkor för att möjliggöra verklig och
fortsatt konkurrens - just den konkurrens som man så
vältaligt talade om.
Jag menar att ministern bör få kritik även för det-
ta. Avregleringen och konkurrensupphandlingen
kunde ha skötts mycket bättre. Resultatet blev som vi
vet en snabb konkurs för utmanaren - någonting som
departementet med sin kunskap och sin insyn borde
ha förstått. Man borde ha insett att det var bristerna i
regelverket och det egna agerandet som påverkade
utvecklingen.
Redan innan beslutet våren 1998 om att lämna tra-
fiken på Västkustbanan till upphandling borde man
ha ändrat förordningen om statens spåranläggningar.
När man hade beslutat om upphandling i konkurrens
borde man rimligen ha sett till att det inte bara blev
en tillfällig lösning - om man nu ville ha konkurrens.
Långsiktighet och förutsägbarhet är vad de svens-
ka företagen behöver - oavsett om de transporterar
eller är verksamma i någon annan sektor. För detta
har näringsministern ansvaret, och enligt min mening
finns det all anledning att rikta skarp kritik även på
denna punkt.
Herr talman! Kristdemokraterna står naturligtvis
bakom det ställningstagande som finns redovisat i
betänkandet.