Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka min
tillfredsställelse över att vi nu är inne på sakdebatter-
na när det gäller KU:s granskning. Jag blev ganska
olycklig när KU:s ordförande inledde sitt anförande
med att till stora delar granska statsrådet som person
- hur han uttryckte sig, hur han var, hur han uppträd-
de. Det var väl egentligen bara klädvalet som inte
granskades. Detta tycker jag inte att vi ska ägna oss åt
i en konstitutionell debatt. Därför vill jag tacka mina
meddebattörer i den här omgången för att de hållit sig
till sakfrågan. Jag hoppas att vi i detta hänseende kan
försöka klarlägga vilka brister det finns och vilka
regler som gäller i den här frågan.
Flera av de debattörer som inlett den här rundan
har uttryckt att regeringen har tagit på sig, regeringen
har själv bemyndigat sig osv. att klara fördelningen
av de resurser som gått till de lokala investerings-
programmen. Det, menar jag, är en felsyn. Regering-
en tog i ett tidigt skede initiativ till en konstruktiv
politik där kommunerna skulle ges möjlighet att hålla
en ekologisk profil, att försöka hitta nya metoder och
infallsvinklar på miljöproblemen för en ekologisk
hållbar utveckling. Ingen kan väl ifrågasätta regering-
ens rätt att göra detta.
När denna deklaration väl var genomförd återkom
regeringen till riksdagen och till bostadsutskottet med
ett förslag om hur dessa miljösatsningar skulle göras.
Kommunerna skulle bli bemyndigade att sköta och
äga respektive projekt. I bostadsutskottets betänkande
1997/98:BoU1 stod det vilka pengar som skulle för-
delas och hur fördelningen skulle vara. Där framgick
också med all tydlighet att det var regeringen som
skulle göra denna fördelning och att den inte skulle
läggas ut på några andra, vilket somliga tycker. Hur
fördelningen skulle gå till beslutades i förordning
1998:23.
Pengarna, hur fördelningen skulle ske, riktlinjerna
- allt beslutades av riksdagen. Riksdagen har alltså
godkänt att regeringen fick det här bemyndigandet.
Riksdagen godkände att kommunerna skulle äga de
här miljöprojekten och ha samarbete med andra. Det
är alltså inte regeringen som har tagit sig några frihe-
ter, varken i den här frågan eller i någon annan, utan
det är riksdagen som har godkänt detta.
Om man tycker att detta är fel skulle man natur-
ligtvis ha yrkat avslag på det. Det finns också reser-
vationer i bostadsutskottets betänkande på den här
punkten, där det yrkas avslag på propositionen om
lokala investeringsprogram. Men, som moderaterna
skriver i sin reservation, motiveringen för avslagsyr-
kandena var att Moderata samlingspartiet är motstån-
dare till en förtida avveckling av kärnkraften. Att det
finns olika åsikter i den frågan får man respektera.
Men här låter man det vara motivet för ett avslagsyr-
kande och kommer sedan med kritik för att regering-
en har skött den här frågan på det sätt som riksdagen
faktiskt har beslutat. Det tycker jag är en helt annan
fråga.
Jag är rädd att den kritik som nu finns i delar av
utskottet lite grann bygger på att man från början var
emot de här miljöinvesteringarna, de här lokala hand-
lingsprogrammen, som ändå har varit en drivkraft och
till gagn för ett framtida ekologiskt samhälle. Många
bra projekt har genomförts.
Sedan kan jag hålla med om att man ska vara var-
sam i den här typen av projekt. Men, det vill jag ock-
så säga, ibland kanske det är tvunget att regeringen
tar ett övergripande ansvar. Så kan t.ex. vara fallet när
det gäller ett helt nytt sätt att jobba. Detta är sektor-
sövergripande - jag tror att det var sju eller åtta olika
departement som var berörda i beredningen, och
Regeringskansliet var det sammanhållande. Det var
där man gjorde avvägningar och bedömningar av
vilka som skulle få pengar till sina projekt.
Att regeringen själv håller i detta är inte oviktigt,
tycker jag - dels rent politiskt, dels opinionsmässigt
ut emot övriga samhället. I andra delar av detta be-
tänkande lägger delar av utskottet en oerhörd vikt vid
när statsråd uttalar sig. Bara för att man uttalar sig i
medier skulle det påverka kommuner och andra orga-
nisationer att rätta sig efter detta till punkt och pricka
och inte vara självständiga. I den här frågan vill man
göra gällande att regeringen inte kan och inte ska
eftersom man inte klarar av den här uppgiften. Jag
tror att sanningen ligger ganska precis mittemellan.
Enskilda statsråd har inte den påverkansmöjlighet
som en del tror. Däremot tror jag att det får en oer-
hörd politisk och opinionsmässig tyngd när regering-
en säger: Nu vill vi driva i gång någonting, ett miljö-
arbete på lång sikt, med nya metoder och nytt sätt att
jobba, och vi som regering tar ansvar för att fördela
de resurser som riksdagen har beslutat ska tilldelas
detta.
Jag kan ta ett par olika exempel, i och för sig vitt
skilda.
Jag var under denna tid även kommunalpolitiskt
aktiv hemma i Enköping. Vi hade idéer på gång för
hur vi skulle kunna utveckla detta i vår kommun. När
det blev klart att dessa möjligheter fanns satte det
naturligtvis ett extra tryck på oss att bli mer konkreta,
att komma in med en ansökan, att försöka få ekono-
miskt stöd för de miljösatsningar vi ville göra i vår
kommun. Så där resonerade många av kommunerna.
Under den här perioden tror jag att det var enbart två
kommuner som inte ville vara med i en ekologiskt
hållbar utveckling, som inte ansåg sig ha projekt som
stod för detta.
Det andra exemplet ligger långt ifrån kommunal-
politiken. Jag är med i en liten förening som heter
Föreningen Smedjans vänner. Den är absolut partipo-
litiskt obunden och har som sin uppgift, kan man
säga, att bevara vissa kulturhistoriska värden. Men
även i den styrelsen kom diskussionen upp: Finns det
någonting vi kan göra, i samarbete med kommunen
eller andra, för att vara med i just den här utveckling-
en? Alla vill vara med och ta ett ansvar för att vi ska
få en bra inriktning på den här verksamheten.
Det är här jag tror att det hade stor betydelse att
det var regeringen själv som sade att man skulle hålla
i detta. Då fick det denna politiska tyngd. Ungefär så
här tror jag att det resonerades på många ställen i
landet.
Sedan kommer vi till den del som handlar om de
två forskarna som ville göra gällande att det var par-
tipolitiska hänsyn som låg till grund för fördelningen
av pengarna. De försökte använda sig av två olika
metoder för att bevisa detta. En av metoderna visade
att det inte fanns något som helst sådant samband.
Med den andra fann man en tendens till samband som
man trodde sig kunna bevisa. Utan att vara insatt i
statistik och hur man lägger upp sådana här under-
sökningar finns det väl en aning, vilken sanning är det
man vill ha, vad är det man vill uppnå?
Hade den här forskningsrapporten haft den tyngd
som vissa vill göra gällande i dag, tror jag att upp-
märksamheten kring den hade varit helt annorlunda
än som blev fallet. Den föll lite platt till marken i
andra sammanhang och det tror jag beror på att den
var lite väl lös i kanterna.
Som Anna Lindh sade på utfrågningen var det ett
brett remissarbete. Olika departement var inblandade,
länsstyrelser var inblandade. Hur skulle man känna
att ett remissvar som tillstyrkte olika miljöprojekt
utifrån sådana kunskaper och kriterier var partipoli-
tiskt bra för den socialdemokratiska regeringen? Det
är för långsökt. Det var ett väl underbyggt debattin-
lägg av de här forskarna. Så mycket mer tror jag inte
att man ska värdera rapporten till.
Det är därför välgörande att det är ett enigt utskott
som inte framför någon kritik mot hur regeringen har
fördelat pengarna, utan man höjer bara ett varningens
finger. Det är väl ungefär där vi kan landa. Vi ska se
upp med den här typen av ärenden, men vi får inte
glömma förutsättningarna för och vikten av att sådana
här projekt kommer i gång.