Herr talman! Upphandlingen av trafiken på Väst-
kustbanan är ett ärende i raden som ger bilden av
Näringsdepartementet som den stora oredans depar-
tement. Det är svårt att sätta fingret på vem som i
grunden är ansvarig för denna oreda, om det är rege-
ringsbildaren eller departementschefen. Klart är i alla
fall att om ordningen hade varit bättre, verksamheten
mer strukturerad och etiken starkare hade den be-
kymmersamma utvecklingen av upphandlingen av
trafiken på Västkustbanan inte behövt äga rum.
Det börjar med att SJ säger sig inte kunna klara av
trafiken på Västkustbanan utan extra pengar. Samti-
digt ser regeringen att alltmer av persontrafiken på
västkusten tas över av bussar. Regeringen ser det som
ett dilemma och upphandlar trafik på Västkustbanan i
konkurrens. Ett företag, Sydvästen, vinner konkurren-
supphandlingen och visar att man kan bedriva trafi-
ken utan statliga bidrag. Det avser man att göra under
i första hand ett år.
Enligt departementet visade Sydvästen att det
faktiskt gick att bedriva trafiken med lönsamhet. Av
det skälet blev inte fortsatt upphandling aktuell, me-
nade man.
Alltså, först kan SJ inte bedriva trafiken utan stat-
ligt bidrag. Ett annat företag visar att det går. Detta
tar departementet till intäkt för att det finns en kom-
mersiell förutsättning för att SJ ska återta trafiken. Så
agerar man.
Det finns ett citat som rinner upp i huvudet när
man ser denna hantering: "Moren har gjort sin plikt,
moren kan gå." Moralen i detta kan diskuteras, menar
jag.
I nästa steg insåg Näringsdepartementet att då
gällande regler kunde minska nya aktörers benägen-
het att göra satsningar inom järnvägssektorn. Efter-
som alla erfarenheter visar att reell konkurrens kan
sänka statens kostnader väsentligt ansåg regeringen
att förordningen om statens spåranläggningar borde
ändras. Regeringen lade fram en proposition den 16
mars år 2000. Den 31 maj fattade vi beslut om det i
kammaren.
Den aktör som trafikerade banan var då redan ut-
spelad, eftersom regeringen redan den 13 januari sagt
upp avtalet och meddelat att SJ skulle återfå rätten att
trafikera banan. Den aktör som hade vunnit konkur-
rensupphandlingen hade ju visat att man faktiskt
kunde köra med lönsamhet. Den reella konkurrensen,
som skulle kunna sänka statens kostnader, var inte
aktuell för departementet.
Vidare bland de moraliska frågorna:
I november 1999 inkom en skrivelse från Rikstra-
fiken till regeringen med förslag om förlängning av
gällande avtal på kort sikt. En och en halv månad
efter detta, den 13 januari nästa år, beslutar regering-
en att alla avtal ska förlängas utom det som gäller
trafiken på just Västkustbanan. Då hade trafiken för
det nya företaget, som hade visat att det går att köra
banan med lönsamhet, varit i gång i tre dagar. Efter
det får företaget reda på att någon mer upphandling
och någon mer möjlighet att trafikera banan kommer
man inte att få.
Samtidigt sitter Näringsdepartementet och förbe-
reder en proposition som kommer några månader
senare och som ska ändra upphandlingsförutsättning-
arna. Som jag ser det sitter departementet och spelar
svarte petter med en aningslös aktör, där man från
början har lagt ut nitkorten.
För att vara ett departement som ska hantera nä-
ringslivsfrågor, helst på ett etiskt tilltalande och ett
ekonomiskt fördelaktigt sätt, väcker detta begränsat
förtroende.
Jag kallade från början Näringsdepartementet för
den stora oredans departement. Om man på departe-
mentet hade tagit tid på sig att läsa och tid till efter-
tanke så hade man förstått att departementets egen
upphandlare menade att när affärer som upphandlas i
konkurrens upphör så gäller inte längre SJ:s ensam-
rätt, utan då ska en ny upphandling göras. Om SJ har
förlorat i konkurrens ska alltså en konkurrensupp-
handling göras.
Anmärkningsvärt nog reagerade inte Näringsde-
partementet på denna åsikt från sin egen ämbetsman.
Det innebär att de åsikter som denna ämbetsman hade
har vidarebefordrats till dem som har varit med om
den första konkurrensupphandlingen.
En annan fråga som har med oreda och bristande
tid att göra är den proposition som så småningom
kom, och som antogs av riksdagen i maj 2000. Den
hade varit på väg i flera år, men som Björn Rosen-
gren uppgav vid den utfrågning som utskottet hade
var det tidsbrist som gjorde att man inte hade kunnat
effektuera den tidigare. Mycket elände hade besparats
om man hade hunnit.
För hanteringen av upphandlingen av trafiken på
Västkustbanan kan enligt mitt förmenande Björn
Rosengren inte undgå kritik.
Jag yrkar på godkännande av anmälan i reserva-
tion nr 3.