Fru talman! Det är en mycket speciell uppgift vi i
KU har att granska regeringens skötsel av sitt fögderi.
Den här uppgiften lär vi vara ganska ensamma om i
världen. Jag vet inte att det förekommer i något annat
parlament.
Hur sköter sig statsråden egentligen? Ja, det und-
rar många riksdagsledamöter, och också medborgare
som ofta hör av sig till oss i utskottet med begäran
om granskning. En del av dem har också svårt att
förstå varför de inte själva får anmäla statsråden för
granskning i konstitutionsutskottet.
Att göra en avvägning eller en gränsdragning
mellan det politiska och rättsliga när vi gör vår
granskning är inte alldeles lätt. Det vill jag gärna
medge. Och det blir inte lättare nu när Riksdagens
revisorer får en ny roll. Detta är i och för sig väl-
kommet, men gränsdragningen mellan KU:s gransk-
ning och den som åligger revisorerna måste snarast
klargöras, annars riskerar KU:s granskning att kom-
ma i bakvattnet av den som Riksdagens revisorer gör,
och det vill inte jag vara med om. Härvidlag delar jag
Göran Magnussons oro.
Men jag instämmer inte i hans och Kenneth
Kvists påstående att de borgerliga alltid hänger ihop
som ler och långhalm i sin kritik av regeringen. I år är
vi visserligen ense, men det har vi verkligen inte
alltid varit under mina år här. Ibland har faktiskt vi i
Folkpartiet fått stå ensamma i vår kritik. Det gäller
t.ex. statsministerns tjänsteresor.
Fru talman! Det är ett digert granskningsbetän-
kande från konstitutionsutskottet som vi har att de-
battera i dag. Det har redan framgått av dagens de-
batt. Det är inte särskilt svårt att peka ut några vä-
sentliga huvudfrågor. Den fråga som utan tvekan har
väckt störst medial uppmärksamhet, och som också är
mycket betydelsefull ur ett konstitutionellt perspektiv,
rör vissa aspekter på den spruckna Telia-Telenor-
affären.
Vi hade fullt sjå med den här affären redan i sam-
band med förra årets granskning. Den granskning
som utskottet har genomfört visar, enligt min och
Folkpartiets mening, att det har förekommit en rad
brister i det ansvariga statsrådet Björn Rosengrens
hantering. Upphandlingen av konsulttjänster hos bl.a.
Goldman Sachs har inte skett på ett tillfredsställande
sätt. Viktiga dokument har kommit bort, och be-
slutsvägarna är mycket svåra att följa. Den bild som
tonar fram av Näringsdepartementets administration
är föga smickrande, och den inger oro. Därför känns
det väldigt angeläget att KU i samband med den ad-
ministrativa granskningen i höst tittar närmare på
Näringsdepartementets sätt att arbeta.
Folkpartiet har tillsammans med de övriga bor-
gerliga partierna reserverat sig för skarpare skriv-
ningar när det gäller hur departementet har skött flera
av de upphandlingsärenden som kan knytas till Telia-
Telenor-affären. Gällande regler, eller åtminstone
intentionerna bakom dem, har knappast följts. Nä-
ringsdepartementets förklaring till att de inte har levt
upp till bestämmelserna har karaktären av rena efter-
handskonstruktioner.
För den tolkningen talar också att Näringsdepar-
tementet har lämnat olika uppgifter om på vilken
legal grund departementet anser sig ha haft rätt att
frångå huvudprinciperna i upphandlingsbestämmel-
serna, dvs. att upphandling ska ske i fri konkurrens
för att säkra ett så lågt pris som möjligt - till skatte-
betalarnas fromma.
Näringsministern förtjänar också hårdare kritik än
vad utskottsmajoriteten vill ge honom vad beträffar
hanteringen av den s.k. transaktionsersättning som
betalades ut till Goldman Sachs.
Trots de skillnader som finns i utskottet om hur
vissa delar av näringsministerns agerande ska bedö-
mas - och de är viktiga att lyfta fram - förtjänar det
ändå att påpekas att utskottet som helhet riktar en
mycket allvarlig kritik mot Björn Rosengren.
Utskottet har också ansett sig tvingat att påpeka
vikten av att dokumentera ställningstagande och be-
slutsunderlag. Att riksdagens konstitutionsutskott ska
behöva upplysa och närmast tillrättavisa statsråd om
att beslut och beslutsunderlag ska dokumenteras så att
det är möjligt för medborgarna och deras ombud att
följa regeringens verksamhet är direkt pinsamt för
näringsministern. Här borde en skammens rodnad
färga Björn Rosengrens kinder.
Fru talman! Den här affären reser principiellt vik-
tiga frågor om Näringsdepartementets rutiner och syn
på sitt uppdrag. Näringsdepartementet är ju som det
tyngsta departementet en del av regeringen, och det är
en regering som ska svara inför riksdagen och värna
om medborgarnas, dvs. folkets, bästa. Det innebär en
skyldighet att visa respekt för lagar och regler som
har kommit till för att göra det möjligt att granska och
utvärdera den bedrivna verksamheten.
Den analys som konstitutionsutskottet i sin helhet
har gjort visar att det finns en hel del att rätta till på
den här punkten. Jag har i en tidigare debatt, om rege-
ringens Sydafrikasatsning, pekat på att Regerings-
kansliet måste skapa en mycket tydligare policy för
hur kontakter och affärer med näringslivet ska gå till
utan att fundamentala konstitutionella krav åsidosätts.
Det kravet framstår som än mer angeläget nu.
Det finns anledning att redan nu lyfta fram två
ärenden. Det gäller dels regeringens stöd till de lokala
investeringsprogrammen, dels behandlingen av den
s.k. Östersjömiljarden. Gemensamt för de här båda
fallen är att den ordning som har gällt är att beslut om
fördelning av stödpengar i enskilda fall, dvs. rena
förvaltningsbeslut, har hanterats på regeringsnivå.
I båda dessa ärenden har för det första brister när
det gäller hanteringen av den skilda stödärendena
kunnat konstateras. Regeringskansliet har helt enkelt
inte den kompetens som krävs för att kunna fatta den
här typen av beslut. De borde, som normalt är fallet,
ha handlagts av berörda myndigheter.
För det andra, och än viktigare, är det så när be-
slut i förvaltningsärenden flyttas från självständiga
myndigheter till regeringen att det alltid närs, ogrun-
dade eller grundade, misstankar om att det är politis-
ka överväganden som kommer in i beslutsprocessen.
Så har det varit också i dessa fall.
En central princip i svensk rättsordning är att för-
valtningsärenden alltid ska avgöras av självständiga
myndigheter och att rena sakskäl, inget annat, ska
ligga till grund för besluten. Politiska instanser får
inte lägga sig i enskilda ärenden. När lagar och för-
ordningar väl är stiftade ska vi politiker hålla tassarna
borta från rättstillämpningen. Så garanteras vi alla
likhet inför lagen.
Under senare år syns det ha blivit en alltmer tydlig
trend mot att fler och fler ärenden som är av förvalt-
ningskaraktär flyttas från myndigheter till Regerings-
kansliet. De två exempel som vi har i dag är goda
illustrationer, och regeringens Sydafrikasatsning, som
också hanterades på mycket hög nivå i Regerings-
kansliet, är en annan. Detta är, fru talman, en utveck-
ling som om den fullföljs innebär en principiell om-
vandling av det svenska statsskicket - bort från prin-
cipen om självständiga myndigheter. Här borde kon-
stitutionsutskottets majoritet vågat vara tydligare.
Fru talman! I likhet med Ingvar Svensson och Åsa
Torstensson väljer jag att inte yrka bifall till reserva-
tionerna, men jag stöder naturligtvis mina reservatio-
ner om de kommer upp för omröstning.